Hej fina ni! Det är fredag och helg – hur härligt? Jag vill inleda med att svara på en kommentar som är väldigt viktig för mig
Jag är oerhört tacksam och blir väldigt varm i hjärtat av att jag har världens finaste läsare som verkligen bryr sig om sin omgivning och till och med mig. Tack! Jag vill svara på kommentaren ovan som kom in här om dagen och jag kan börja med att säga att du är helt ute och cyklar, som tur är 🙂 Jag kommer ta en dag inom kort och förklara mer om mitt mående, för jag fattar att det kan uppstå missförstånd och förvirring när ni inte vet vad det är jag känner och mår dåligt av. Just nu är träningen min räddning och hjälper mig framåt. Träning kan ju utföras på olika sätt och den behöver inte ha någonting med ätstörningar att göra. Jag behandlades på Mandometerkliniken för snart 4 år sedan och det var det bästa jag har gjort. Många säger att man aldrig kan bli frisk från en ätstörning, men jag säger emot där. Eller jag blir rättare sagt lack. Mandometerklinikens metod gjorde mig hel och har lärt min hjärna att det inte finns någonting som är läskigt och att älska min kropp. Idag blir jag till och med inbjuden av kliniken att komma och hålla i gruppsamtal med patienter och det skulle de inte låta mig göra om de inte visste att jag är 100 % bra.
På ett sätt kommer jag att få lida av min gamla sjukdom i hela mitt liv. Tyvärr.. Vill jag träna varje dag kommer min omgivning ifrågasätta mig, orkar jag inte äta upp min lunchtallrik kommer folk tro att jag har problem, likaså om jag tackar jag nej till godis och sötsaker för att jag inte är sugen. Det är faktiskt skitjobbigt och jag kan bli ledsen för det också. Senast i Palma med Ivyrevel uppstod en sådan situation och jag tappade det totalt. Kan ni förstå den jobbiga känslan av att aldrig kunna få känna sig helt fri från en sjukdomsbild? Jag vill ju kunna leva mitt liv som frisk utan att känna någon oro runt om mig. Min familj vet att jag är mer än 100 % bra och det är nog för att de känna mig så bra, så kanske ska jag dela med mig mer till er? Jag vill inte att ni oroar er i onödan, men jag är oerhört tacksam för att ni tänker på mig och jag vet att ni bara gör det för att vara fina.
Det här jag sa med glassen här om dagen på InstaStory var jävligt klantigt. Jag kom på det efter men orkade inte ta bort det. Jag tänker ALDRIG så som jag sa ”Jag får äta mer glass om jag har tränat”, aldrig! Det vet alla mina nära och kära. Just nu tränar jag för fulla muggar, men äter minst lika mycket godis och god amt. Jag gör det jag känner för och det som får mig att må bra.
Men TACK till alla er som har frågat. Ni är verkligen guld värda <3
Förstår omtanken hos andra men samtidigt tycker jag inte att det är omtanke om de inte kan acceptera att du är frisk… Som du säger, du måste få gå vidare utan tjat ifrån din omgivning. Och du måste få äta en hälsosam kost och träna! Det är bara sunt. Det osunda och maniska, psykisk ohälsa, kommer nog ofta från annat och kan ta sig utlopp i beteenden som ätstörningar; men att äta hälsosamt och träna är inte att vara ätstörd. Det tror jag alldeles för många glömmer (läs: inte vill förstå pga de vill rättfärdiga sina egna osunda vanor…). Tror jag själv var 13 år när min omgivning uppmärksammade hur smal jag var för första gången. Åt allt, tänkte inte på vikt alls…Sedan dess har jag tappat räkningen på antal ggr okända, bekanta och vänner tagit sig friheten att kommentera diverse saker ang min kropp. I flera år tryckte jag i mig skit & struntade i träning, ofta för att ingen, i sociala sammanhang, skulle koppla ihop min smalhet med ätstörning (vilket jag ju inte hade). Men osunda vanor mådde ju såklart inte kroppen väl av i längden och det skulle säkerligen leda till diverse välfärdssjukdomar om jag fortsatt. Idag äter jag ren mat, vardagsmotionerar och tränar styrketräning & har nu hittat vänner som aldrig kommenterat min kropp i någon bemärkelse; snarare uppmärksammat vettiga egenskaper hos mig istället. Såå otroligt skönt!
Tycker att du strålar och att du aldrig har något konstigt fokus som tyder på psykiskt ohälsa i form av ätstörningar här…KEEP UP THE GOOD WORK & skit i folk som försöker pracka på dig en sjukdom du inte längre har 😀
Gud så skönt! Det låter verkligen som att du har hittat rätt <3 TACK för din pepp och så himla fina ord. Puss <3
Du är bäst! Och så ödmjuk och klok 🙂 ha en fin helg!
<3
Jag har aldrig haft ätstörning men har alltid varit väldigt smal och fått höra hela mitt liv att ”äta mer”, ”mår du verkligen bra”, ”du är så tunn”, ”du är så liten i maten” i all välmening förstås. Jag har aldrig haft problem med maten (och är inte kinkig heller men äter däremot oftare och mindre än ”normalt” eftersom jag har snabb ämnesomsättning och liten magsäck) men kommentarerna gör ju nästan att man får ett problem man inte har… Det blir ett problem för att folk omkring en vill göra det till det. Har inte riktigt kommit på heller hur man löser det på ett snyggt sätt. Oftast slutar det ju med att man själv blir irriterad och folk omkring en ändå inte tror på ens ursäkter. Och så brukar det oftast vara personer som inte känner en så väl som såklart vill ”hjälpa till”…
P.S Så snygg klänning på dig!
Hej Mona! Det måste ha varit jobbigt att växa upp med dessa typer av kommentarer. Stark som tog dig igenom det! Heja dig!
Skönt att höra ? Det är lätt att falla tillbaka men tror på dig till 100%!
Kram Henrietta och tack för den finaste och ärligaste blogg jag läser. Att kunna blanda högt och lågt, ytligt och djupt som du gör är fantastiskt att få ta del av.
Ps gjorde din auberginegryta igår, smaskens!!!!
Hej Felicia <3 Fina fina du! Åh vad du gör mig varm. Så sjukt jäkla glad! Jag försöker verkligen bjuda in er till det mesta och hoppas det uppskattas. Och kul med grytan! Så god ju?!! <3