Vad vill du veta om ätstörningar?

Här satt jag igår och snackade ihop mig med min förläggare Alexandra. Febrig och dan, men ett måste. Fuck. Hon peppade mig i alla fall och jag känner mig inspirerad på nytt och taggad på att skriva.

Nu en fråga till er! Min bok riktar sig till både den som har fått diagnosen ätstörning, den som snuddar vid ätstörningar (typ kompenserar) samt alla som är anhöriga. Vad vill NI läsa om? Vad vill ni veta? Snälla hit me och inspirera mig! Det finns så himla mycket att berätta och till min hjälp har jag flera experter.

PUSS! Ni är bäst <3 Vi hörs senare ikväll!

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
26kommentarer
  • nice

    tellmestory 2022-01-25 19:13:48 https://tellmestory.org/
    Svara
  • Vill veta mer om tiden efteråt. När man är ”frisk” i ett sjukt samhälle. Ärlighet och hur mkt man bryr sig om mat o kalorier o smalideal etc.

    KK. 2017-11-25 00:03:22
    Svara
  • Hej!
    Att du ska skriva en bok om detta tycker jag är helt fantastiskt och jag ser så mycket fram emot att läsa den.
    Jag har nära vänner som haft och har ätstörningar av alla former men tänker själv att jag inte har någon då jag äter det jag vill, men tränar och rör på mig en del också. När jag dock märkt att jag gått upp i vikt exempelvis under sommrarna kan jag slås av en liten elak tanke eller ångest-dunst. Jag undrar då vart gränsen går? När har man en ätstörning?

    hannah 2017-11-23 21:29:32
    Svara
  • Hej Henrietta!
    Jag var själv inskriven på Mando och gick igenom den läkningsprocessen. Att anorexi och ätstörningar inte handlar om en önskan att vara smal och snygg, utan att det är ångest som tar sig sådana uttryck, var något min familj, släkt och nära hade svårt att förstå. Även vilka konstiga regler man sätter upp, samt ensamheten som följer en sjukdomsdrabbad, förekommer sällan i återgivelserna från de som blivit friskförklarade, med undantag av dig. Jag tror att det, ångesten och hur familj och släktingar ska förhålla sig till en drabbad eller friskförklarad skulle vara fint att läsa om, så det blir en dimension till förförståelsen om anorexi.

    Ha det fint, och lycka till med boken!

    Petra 2017-11-23 13:10:13
    Svara
  • Du är en förebild för så många, Henrietta! Inklusive mig. Jag beundrar dig för din öppenhet och ärlighet. Det är det allra finaste! Du kommer kanske inte ihåg mig, men vi träffades i soffan på Mandometerkliniken i Danderyd för ungefär ett år sedan. Jag tittade precis på din snapchat-video och helt plötsligt satt du där och jag tog mod till mig att börja prata. Det gjorde så många av mina dagar lättare, att bara få prata med någon som har varit i en liknande situation gör att det infinner sig en annan trygghet. Att man inte är ensam. Så oavsett vad du skriver i din bok vet jag att den kommer göra skillnad. Så länge du fortsätter att vara ärlig, genom att vara det mot dig själv kommer du också att förmedla det till andra. Och därmed också beröra. Du rockar! KRAM, Anna

    Anna 2017-11-23 11:19:06
    Svara
  • När jag var 15 fick jag ett ryck och försökte gå ner så mycket som möjligt på en månad. Gick ner 10 kilo och var supernöjd (från 60 till 50 och vägde 170 kg). Sen upptäckte jag ett mina mättnadskänslor försvann. Så jag var hela tiden tvungen att kontrollera mig när jag åt för annars åt jag så mycket att jag mådde illa och fick ont i magen. Så jag började hetsäta och varvade det med att svälta. Men jag åt bättre och bättre och efter ca 1 år fick tillbaka mina hunger- och mättnadskänslor igen. Nu har det gått 10 år och många av mina kompisar är fortfarande lite ”smygätstörda”. Dvs de måste använda tankekraft för att sluta äta för att deras kropps signaler inte fungerar. Det gör att de får dåligt samvete när de ätit för mycket.

    Jag skulle vilja att den här informationen sprider sig! Att fler får lära sig att om de börjar äta sig mätta när de vill så kommer de äta för mycket och må dåligt i ett litet tag, men sen kommer kroppen att lära sig. Så att man slipper tänka på hur mycket man äter. För har man levt utan belåtenhetskänslan sedan unga tonår så glömmer man bort hur det kan kännas.

    Sanna 2017-11-23 01:37:32
    Svara
  • Alltså tack för en fantastisk blogg och för att du vågar visa dig äkta! Jag har haft ätstörningsproblematik och har nu kommit på mig själv att jag kompenserar.. Hur tänker du kring det och hur ska man komma förbi de hjärnspöken???

    Vendela 2017-11-22 22:40:29
    Svara
  • Hade varit intressant att veta mer just att kompensera, hur ska man tänka? Jag känner att jag inte hat någon ätstörning än men kompenserar väldigt mycket och hur ska man komma förbi det? Innerst inne så vet jag ju att jag inte går upp av att äta mer/onyttigt då o då men är som att det sitter kvar o jag måste kompensera….

    Frida 2017-11-22 20:47:07
    Svara
  • Vill börja med att säga att du har en grym blogg! Keep up the Good work! Älskar att du bjuder på ”äkta” istället för all picture Perfect som alla andra bloggare.
    Jag har haft ätstörningar i snart 20 år, har vägt så lite som 37 kilo på mina 174 cm. Idag är jag ”normalviktig” men jag skulle absolut inte vilja påstå att jag inte har ätstörningar. Jag äter en gång om dagen, räknar fortfarande kalorier och hatar att se mig själv i spegeln. Du säger att du inte är där längre, samtidigt har jag läst och hört att man aldrig blir frisk från sin sjukdom. Hur ser du på detta. Tänker du fortfarande på det sättet? Mår du fortfarande dåligt om du äter för mycket eller tränar för lite? Om inte, vad gjorde du för att komma dit?

    Mira 2017-11-22 20:45:55
    Svara
  • Kommenterar normalt ALDRIG de bloggar jag läser men jag ser så mycket av mig själv i dig Henrietta, you are the best!!!!!! Dina vloggar är splendid.. I’m a HUGE fan

    Jen 2017-11-22 19:50:28
    Svara
  • Jag kämpar med anorexia , använder det som min kontrollkompis. Hatar det. Men iaf kämpar mot det. Så nu, hur fick du hjälp från den där braiga kliniken som gör chockmetod? Det vill jag veta mer av från boken . Hur du gick till väga att få bra hjälp.

    Älskar dig blogg och dig och allt bara. Fortsätt va du!

    Sofia 2017-11-22 19:48:43
    Svara
  • Det skulle vara intressant att höra hur och vad du tänkte om dig själv och andra under tiden du var sjuk. Hur märkte du att du var sjuk, gled du sakta in i det, en vana i taget eller skedde det pang bums på direkten?

    Anna 2017-11-22 18:41:58
    Svara
  • Kanske något om hur vi ska se på komplimanger (konplimanger om utseende – är det nödvändigt? Kan det trigga ätstörningar?), hur vi ska prata med barn om detta, eller om vi ens ska prata om det.

    Anna 2017-11-22 18:12:03
    Svara
  • Sjuk igen…jag ger det en månad innan du slutat på detta jobb…också :-/

    Njaaa 2017-11-22 17:51:02
    Svara
    • Svar på Njaaas kommentar.

      Jag tror att en stor anledning till att man har så stor prestationsångest inför arbeten och yrken är att det finns människor med samma typ av åsikter som dig. Att man är lat eller dålig för att man byter jobb, att man inte klarar av det eller att det är någonting fel på en själv. Som att sluta på en dålig arbetsplats betyder att ”ge upp”. Det skapade en sån oerhörd prestationsångest gällande arbete och arbetsplatser hos mig. Vilket i sin tur ledde till att jag jobbade kvar på en arbetsplats med en så brutalt vidrig chef alldeles för länge, och spenderade 7 månader av mitt liv helt apatisk därefter och mådde skit. Kunde inte ens gå upp ur sängen.
      Bara för att jag var rädd att det var mig det var fel på som bytte arbetsplats. Var rädd för vad folk skulle tycka om jag slutade efter bara 4 månader.

      Ebba 2017-11-27 13:05:23
      Svara
    • Svar på Njaaas kommentar.

      Var nyss inne på Henriettas Insta & såg hur jäkla ledsen hon var över en kommentar & I guess att det var denna korkade? Jag beundrar henne av flera anledningar. Hon har klarat en utbildning på Berghs (läs på om du inte vet), åker utomlands ensam (har jag också gjort- lisa för själen), sagt upp sig från arbeten hon känt sig förminskad & dåligt behandlad av samt BEKÄMPAT en ätstörning. Nu har jag själv ÄS och tror man får leva med den resten av livet, men under vissa former. Fy att skriva sådär till en människa man inte känner. Jag hade gärna haft H som vän, jag tror hon är en glädjespridare och vad hon än tar sig an så klarar hon det!
      Du däremot borde fundera på om ditt liv är i ”balans”, annars skriver man inte så till någon man inte känner.

      S 2017-11-23 15:37:08
      Svara
    • Svar på Njaaas kommentar.

      Vem är du, som är en sån liten person? Samt att tror att du har något som helst mandat att slänga ur dig en sån elak kommentar? Tror alla här förstår hur misslyckad du måste vara med ditt eget liv för att missunna någon som är en sån fin och framgångsrik person! Lär dig skriva ordentligt och var tyst istället om du inte har något bra att säga.

      Maria 2017-11-22 20:36:09
      Svara
    • Svar på Njaaas kommentar.

      Uppenbarligen mår du så dåligt själv på insidan att du bara måste trycka till Henrietta där det verkligen svider. Men glöm aldrig att karman kommer bita dig jävligt hårt tillbaka när du minst anar det.
      Man lämnar det man inte trivs med, så är det hela livet och med allt i livet. Du är bara avundsjuk, missunnsam och elak! Har du inget snällt att säga så föreslår jag att du är tyst.

      Denice 2017-11-22 19:36:20
      Svara
      • Svar på Denices kommentar.

        Helvete vad synd det är om dig din lilla människa som måste trycka ned någon anonymt på internet. Det här är första och enda gången jag har kommenterat en blogg men din kommentar…… Stackars DIG.

        Lisa 2017-11-22 20:30:29
        Svara
    • Svar på Njaaas kommentar.

      Ha ha. Vem är du att ”ge det en månad”. Alltid funderat över hur människor som du, som har ett sådant enormt behov av att slänga ur sig konstiga, onödiga & intetsägande saker till andra människor, egentligen mår på insidan. Jag känner en form av irritation men borde nog byta den mot medlidande istället; för det är ju enbart tragiskt. Tragiskt om man har ett behov av att försöka komma åt andra & försöka sänka dem lite. Denna kommentar säger mer om dig än om Henrietta…

      Och om hon en dag skulle lämna sitt jobb; so What? Hur påverkar det dig? Jag tycker man ska hylla människor som väljer sitt liv & vågar satsa. De som väljer bort det de inte trivs med istället för att slösa ett helt liv i hjulspåren de aldrig trivts i. För att köra fast där & av bekvämlighetsskäl leva i konstant missnöje anser jag vara precis lika tragiskt som behovet jag ovan nämnde. Kanske finns det något slags samband? Vem vet.

      Hoppas du som kommenterade frågar dig själv ”vad i mig får mig att agera såhär” & med tiden kan skapa ett ökat välbefinnande :)) Vi förtjänar alla ett bra liv men mycket av det skapar vi själva inifrån!

      Anonym 2017-11-22 19:00:44
      Svara
    • Svar på Njaaas kommentar.

      Det finns på riktigt ingen anledning att lägga en sån kommentar. Inte du, inte Henrietta, inte jag, ingen läsare får ut något av det. Du kan få tycka precis vad du vill men håll det för dig själv. Om du inte har något vettigare att säga så skit i det.

      Ida 2017-11-22 18:44:38
      Svara
    • Svar på Njaaas kommentar.

      Men fy vad onödigt. Hur dåligt mår inte du om du känner att du behöver skriva något sånt? Och också, finns det någon gräns gällande hur länge man minst måste vara på ett jobb eller!? Om man inte trivs eller hittar något bättre är det väl klart som korvspad att man byter. Skäms på dig!

      Louise 2017-11-22 18:38:05
      Svara
    • Svar på Njaaas kommentar.

      Så fruktansvärt onödig kommentar. Att du inte skäms!

      Emma 2017-11-22 18:20:25
      Svara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!