Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

VIKTIGT

”Får man vara sjukskriven & blogga?”

Hur käppt känns det inte att helgen börjar nu? Haha! Det var väl söndag igår?… Jag tänkte att vi inleder dagen med att svara på ännu en fråga från frågestunden.

Hej! Har lite funderingar kring din sjukskrivning: Hur funkar det egentligen att vara sjukskriven 100% från sitt ‘day job’ men samtidigt underhålla/jobba med det personliga varumärket (blogg, podd, attenda events osv)? har själv precis kommit tillbaka på jobbet efter att ha varit sjukskriven i 6 månader, så har god (NOG) med erfarenhet av just det administrativa när det kommer till sjukskrivning. F-kassan är ju rätt (jätte-)noga/hårda/anala med sina bedömningar vad gäller arbetsförmåga i förhållande till arbetsuppgifter och eventuell sjukpenning.. Där av min undran. Har du fått någon sjukersättning denna månad? Ta hand om dig! Och kom ihåg: inget jobb är värt att gråta/stressa/skaka/dö för.

Hej <3

En så himla vettig fråga som jag tror fler undrar över, jag fattade nämligen själv ingenting innan jag ringde och frågade försäkringskassan. I beslutet som togs av min läkare och psykolog ingick det att jag fick och skulle blogga vidare men med bestämda regler om hur mycket, under vilka tider och så vidare. Bloggandet har nämligen varit ett superbra test där jag har kunnat öva mig på planering, ansvar och prestationskrav under min sjukskrivning. Och så har jag även mått väldigt bra av det eftersom ni ger mig så mycket ork och positiv energi. Det är klart ens arbetsgivare ifrågasätter aktiviteter på sidan när man är sjukskriven, men här var det viktigt för mig att lyssna på min läkare som vet mest.

Problemet för mig har ju varit att jag även har en inkomst via bloggen och det blir ju lite lustigt när man inte ”kan jobba” och vill ha sjukpenning. Jag ringde Försäkringskassan och var helt öppen och ärlig med min situation. Att jag är 100 % sjukskriven från min arbetsplats men att jag samtidigt driver en blogg (som är som min bästa vän och dagbok) som ger mig en peng varje månad. De var såååå himla hjälpsamma! Hon jag pratade med hade aldrig varit med om en liknande situation men löste det snyggt och hjälpte mig igenom hela ansökningsprocessen för sjukpenning. Jag fyllde i att jag var sjukskriven 100 % från min arbetsplats och sedan fick jag addera en arbetsplats i form av bloggen och hur många timmar jag lägger på den. Det slutade med att jag fick 75 % av sjukersättningen.

Det låter väl som en schysst lösning? Jag måste säga TACK försäkringskassan för att ni har varit så hjälpsamma och rättvisa.

Dagens fråga: ”Saknar du dina gamla vänner”

Då var det dags för fortsättningen på min lilla frågestunds-serie. En serie där jag bjussar på svar på en fråga om dagen och här kommer dagens:

Kan du berätta om din relation till ditt gamla kompisgäng? De som svek dig när du var sjuk. Saknar du dem? Har ni någon Kontakt idag?

För er som inte hängt med: Läs det här inlägget! 

Hej!

Jag har inte haft någon som helst kontakt med mitt gamla kompisgäng fram till för bara några veckor sedan när jag sprang in i två av dem som aldrig har gjort mig illa. Vi gled bara ifrån varandra på köpet av allting som hände. Jag är oerhört glad över att vi träffades och att vi nu kan hålla kontakten på ett härligt sätt igen även om vi bor i olika städer.

Vi var ett ganska stort gäng och några av dem har jag koll på via sociala medier, men 4 av mina gamla tjejer (en av de min allra närmsta och bästa vän) har jag inte ens på Facebook, vilket jag inte har haft sedan år 2012. Vi har alltså noll relation. Jag vet inte vad de jobbar med, var de bor, vilka de är idag eller hur de mår, men jag hoppas innerligt att de är lyckliga och glada med livet. Jag har dock mött tre av dem efter vårt uppbrott och en av de sprang jag in i på Drottninggatan med hennes kille för bara några månader sedan. Vi pratade och jag kände snabbt av en osäkerhet från henne med en flackande blick. Jag vet inte om den känslan var korrekt. Mötet fick mig i alla fall inte att känna någonting.

Mötet med T skedde över telefon. Det var dagen efter min historia om min tid med anorexia hade publicerats på Expressen och jag satt och jobbade vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag telefonen vibrera vilt och jag lyfte upp den och fick se T’s namn. Jag frös till is och var tvungen att tänka till snabbt – Vad skulle hon säga? Och jag? Hur skulle jag bete mig? Arg eller trevlig? Jag svarade och på andra sidan luren hörde jag tårar. Jag sa ingenting utan bara lyssande. Hon sa att hon inte kunde låtsas som om att hon inte hade läst mitt blogginlägg och var tvungen att ringa mig för att säga: ”Jag vet att det här ordet inte betyder någonting för dig, men förlåt. Jag vet inte vad jag kan säga mer än att jag är väldigt ledsen över allting som har hänt och att jag är glad över att du mår bra idag ” Fan vad jag började böla då. Hur jävla besviken jag fortfarande än är så kan jag inget annat än att tycka att hon var så jävla modig och stark. Jag är oerhört tacksam över det här samtalet, men efter det har vi aldrig mer hörts.

Mötet med min allra bästa vän tog jag själv tag i när jag var hemma i Linköping en jul för 2 (eller 3) år sedan. Jag kände att jag bara ville se henne, höra hennes röst och krama om henne för att slippa oroa mig för knasig stämning om vi någon gång skulle råka springa på varandra. Jag gick in i butiken där hon jobbar och såg henne direkt stå bakom disken och stoja friskt med sina kunder. Jag blev alldeles tårögd och min kropp började darra. Den energispridaren och galna tjejen saknade jag så mycket, och gör det än idag.

 Efter några minuters väntan i den långa kön fick hon syn på mig…. och log. Jag blev alldeles varm. Plötsligt var det jag som stod längst fram i kassan och vi sprang runt den för att ge varandra en stor kram. Det var ett annorlunda samtal om man ser till vår gamla relation som var väldigt kärleksfull och crazy. Sorgligt på ett sätt, men samtidigt så fint att vi faktiskt gav varandra en kram. Det var inget förlåt och gulligull, men det var heller ingenting jag väntade mig när vi stod mitt i butiken. Jag väntar mig det fortfarande inte.

Jag har gått vidare, släppt det som hände för många år sedan och lärt mig extremt mycket om mig själv och hur jag vill vara som vän av detta. Jag kommer aldrig tvinga någon av dem att be om ursäkt. Jag vet att jag inte var så lätt att ha att göra med under min tid som sjuk och att det aldrig bara är en persons fel, men jag skulle aldrig ge upp en vän som inte mår bra bara för att ”vi inte orkar med dig mer!” ”du har förändrats!”. Den här händelsen har tyvärr påverkat mig negativt på väldigt många sätt och påföljderna är någonting jag diskuterar mycket med min livscoach. Jag har alltid varit en prestationsprinsessa som vill visa mitt bästa jag i allting jag gör, men att ha med sig att vänner kan svika om man inte är 100 %-ig och härlig pushar mig ännu lite till. För det första har jag jättesvårt för att lita på folk och kalla nya bekantskaper för mina ”vänner”, och när vi väl är vänner vågar jag inte vara sur eller trött, får ångest av att tacka nej och bokar ofta in flera grejer på samma dag och tid bara för att jag inte vill riskera att de ska lämna mig. Ni hör…. Det påverkar mig även i jobb och andra sammanhang. Jag vågar lixom inte vara Henrietta 90 %…. Tänk om personen eller företaget inte vill ha mig då?

Om jag saknar dem idag? Jag saknar det vi hade och jag saknar min relation med M. Men idag har jag ju världens bästa och finaste vänner runt om mig att jag faktiskt inte orkar drömma mig tillbaka till the old good days. Jag har det bättre idag!

Tjejer, vi måste ta hand om varandra. 

Q & A – ”Jag föddes som prestationsprinsessa…”

Jag hade helt glömt bort min frågestund jag hade för snart 2 veckor sedan. Dumt ju! Det trillade in massa intressanta frågor och jag tänkte att vi kör en liten serie här på bloggen när jag besvarar 1 fråga om dagen. Vad tror ni om det? Vi kör!

Hej Henrietta!

Läst din blogg nu ett tag och tycker den är väldigt rolig, spännande och inspirerande. Men då och då märker jag (vet inte om det bara är jag?) att du kan vara väldigt negativ och klaga över ganska mycket saker. Det känns som du ofta är sjuk på ett eller annat sätt eller något annat som tynger dig ner. Nu vet jag inte om detta bara är en period för du skriver ju också att du inte mår bra just nu. Men utifrån sett så känns det som ditt liv är väldigt spännande, roligt och att du egentligen har det mesta många andra drömmer om. Du ser alltid väldigt bra ut. Är en cool, rolig och inspirerande tjej. Du har vänner, familj, och pojkvän. En fin lägenhet, ett roligt arbete, och har mycket roligt som sker på fritiden. Så ta inte detta fel nu men min fråga är; Vad saknar du i ditt liv? Eftersom du inte känns helt nöjd. Kram och ha en fin dag!

Hej!

Tråkigt att du upplever det som klagomål när jag egentligen bara försöker vara öppen och dela med mig av min verklighet. Det har varit min regel ända sedan jag startade den här bloggen för snart 1,5 år sedan, att alltid vara ärlig med hur jag ser ut, tycker, mår, gör, äter och så vidare. Men jag förstår självklart vad du menar, min blogg har inte varit den mest festliga de senaste veckorna. Jag har själv undrat varför jag har varit sjuk så mycket det senaste året, men idag har jag svaret och det har berott på all stress jag har haft i mitt liv de senaste åren. Tydligen blir man lättare sjuk om man har ett för hektiskt liv vilket jag nu tycker låter väldigt rimligt. Det som har tyngt ned mig har varit mycket men som jag samtidigt inte har kunnat sätta fingret på. Idag vet jag att det har varit stress som har fått allting att kännas jobbigt, megastort och pressande.

Men tack för dina fina ord och uppmuntran. Jag tog inte din fråga fel, men jag hoppas du uppskattar min ärlighet även om det kan bidra till en mindre positiv blogg.

Spännande fråga också! Jag föddes som prestationsprinsessa och som sådan tror jag tyvärr aldrig att jag kommer bli helt nöjd med mitt liv. Har jag uppnått någonting som jag länge drömt om föds direkt en ny dröm som blir alldeles för stark för att jag bara ska kunna bära den med mig som en härlig sporre.

Det jag har saknat de senaste 6 månaderna / just nu:

Timmar till att inte behöva tänka på någonting. 

Timmar till att bara ligga i soffa och pussas med Johan.

Mina vänner.

Min livsglädje.

Ork till att möblera klart lägenheten.

Min familj samlad.

Stående veckomiddagar med alla jag älskar.

Den här listan kommer alltid att finnas och jag undrar vad den kommer att innehålla nu när jag försöker ändra min livsstil?

Puss!

Henrietta Fromholtzs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Chrystelle Eriksberger
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Träningsglädje
Home
34 kvadrat
Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Sanne Alexandra
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Makeup by Lina
Man
Niklas Berglind
Man
Viktor Frisk
Man
Marcus Schuterman