Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Rädd för relationer.

Jag hatar att ibland behöva erkänna för mig själv att jag har extremt svårt för att släppa in människor i mitt liv. Eller om jag ska tydliggöra – Jag är rädd för relationer. Ni som har hängt med här under en längre tid minns det nog och att en stor anledning till det beror på att jag inte litar på människor efter jag blev lämnad som sjuk. Jag vågar inte bli lämnad igen. Det är så jävla hemskt att en sådan sak ska behöva påverka mig än idag. Det här slog mig igår när jag och Johan diskuterade en sak som berörde detta ämne och det slutade med att jag nästan drunknade i tårar. Jag, precis som många andra, möts återkommande av händelser i relationer som får mig att förstå att jag inte bör lägga ned mer av min tid på hen. Man ger ger och ger, men får aldrig någonting tillbaka, och det pallar inte mitt psyke. Fixa listor till nattklubbar, bjuda på olika typer av aktiviteter, ge ifrån sig kläder, smink och prylar, sitt engagemang och kärlek. När jag ger så ger jag för att jag verkligen vill och för att jag gillar personen. Jag vill ha hen i mitt liv. Jag släpper in och ger allt. Men får jag ingenting tillbaka av den så känner jag mig dum. Jättedum och blir extremt osäker. Den personen kommer garanterat inte ställa upp längre fram och där måste jag säga tack för mig.

Dessa känslor leder i sin tur till att jag ibland hellre spenderar min tid hemma. Eller lägger all min tid på vissa vänner. Jag litar på mig själv, jag litar på Johan och jag litar på vänner som jag haft i många många år. Men jag framstår då samtidigt som tråkig, egoistisk och ointresserad inför nyfunna vänner. Jag kämpar för att bli bättre på det här och hoppas att jag snart kan se något framsteg. Jag älskar ju att hänga med allt och alla.

Någon som har samma problem som mig? 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
5kommentarer
  • Hej,

    Jag känner verkligen igen mig i det du beskriver. Jag har haft svårt att knyta nära relationer under större delen av mitt liv. Det jag jobbar med sedan en tid tillbaka är att acceptera att det inte är meningen att man ska bli nära vänner med alla – men att ge av mig själv ändå – inte för att jag tror att vi kommer att bli bästa vänner utan för att det ger mig något. Ofta när man bjuder på sig själv så blir man också själv glad och man sprider positiv energi som sträcker sig bortom den människan som tar emot det. Jag försöker numera att alltid vara sann mot mig själv – vara den personen jag själv skulle vilja träffa – oavsett vad jag tror att jag kan få ut av situationen eller om jag tror att jag kommer att få tillbaks det. Det kan också vara ett bra sätt att ifrågasätta varför man gör saker – vad man förväntar sig att få ut av det? Många gånger handlar det om att man vill att andra ska tycka om en och kanske t o m att forcera processer (så som vänskap) som tar tid. Det här sättet att tänka har hjälpt mig att tycka bättre om mig själv och att inte lägga så stor vikt vid om jag får tillbaka det jag ger. Innan hamnade jag lätt i den situationen som du beskriver där jag ständigt kände mig besviken och bitter på människor. I realiteten tror jag att det är väldigt svårt att få tillbaka det vi ger till andra på det sättet som vi förväntar oss eftersom vi människor är så olika och visar uppskattning på olika sätt. Hoppas att jag kunde väcka lite tankar hos dig 🙂

    En stor eloge och kram till dig som belyser det här som jag tror många kan känna igen sig i.

    Patricia 2017-09-13 15:43:20
    Svara
  • Jag känner igen mig i det du skriver, det här med att ge och ge och inte få något tillbaka. Och det är alltid tråkigt när man inser att man inte får samma tillbaka. För mig ska en realtion vara i största möjliga mån jämnlik, dvs att det man ger får man även tillbaka. Att behöva rensa ut eller omvärdera relationer är alltid tufft och det tar energi och ibland är det läskigt när man inser hur mycket ”makt” en människa kan ha över en utan att veta om det. Varför har hen rätt att få dig att känna dig osäker och dum? Och varför känner du dig så egentligen? Ofta blir man så hård mot sig själv och väljer rädsla framför kärlek både till sig själv och andra. Jag tror att det viktiga är att man i grunden älskar sig själv och realtionen med sig själv, att man står stark i sitt eget ljus. Och försöker se det som att varje person kommer in i ens liv av en anledning, för att lära dig något. Kanske kommer just de här personern in i ditt liv för att lära dig att älska dig själv mer? Att vara din egna bästa kompis? Eller kanske att relationer ska vara jämlika? Eller kanske att du ska vara med såna som ger energi och inte med såna som tar? Finns massa möjliga scenarior men för mig har det fungerat väldigt bra att försöka tänka såhär i varje möte/relation jag har. Jag har blivit mer ödmjuk till de utmaningar jag ställs inför och hittat ett mer lugn i mig själv. Ibland stöter man på fel personer men nuförtiden försöker jag då istället mer tänka att okej den här relationen är inte som jag vill ha men jag väljer att se det annorlunda, jag väljer kärlek till mig själv genom att se vad jag lärt mig och sedan antingen prata med personen eller bara ”förlåta” den i mitt huvud och sen släppa taget lite och inte ge lika mycket. Vissa vänner finns kvar men relationen ser annorlunda ut och är mer jämnlik och vissa vänner får man släppa för ett tag, det är inte meningen att alla ska vara i ens liv under en längre tid.

    Jag tycker du är grym och älskar att följa din blogg och insta. Så kom ihåg att du är perfekt precis som du är och låt inte andra ha makt över ditt mående, välj kärlek till dig själv istället ❤

    Stor kram!

    Frida 2017-09-12 09:19:38
    Svara
  • Henrietta, jag vet att du varit modig och sagt upp dig när en arbetsplats inte varit rätt och därefter varit grym på att kirra ett nytt jobb. Under dessa perioder av jobbsökande, möttes du av många nej då? Och hur tacklade du i så fall det? Jag är mitt uppe i flera jobbsökningsprocesser nu och alltså det TÄR så mycket på mig. Är fed up med att gå hemma och känna mig improduktiv, även fast jag gör det jag kan (söker i princip ALLT och kastar ut krokar och drar i krokar och ditten och datten). Helt enkelt: tips när man håller på att söka jobb för att hålla modet uppe?

    Anonym 2017-09-11 15:23:33
    Svara
  • Samma här!
    Jag är en person som ger otroligt mycket och värderar mina vänner som familj! Men när man efter X antal gånger har blivit sviken så blir man automatiskt lite ”kallare” och skyddar sig själv. Jag som vanligtvis brukar ge allt av mig för nya vänner är mer försiktig. Är exakt i en situation just nu och därför hänger jag mest med de vänner som faktiskt vill mitt bästa! Det är ändå de bra vännerna som spelar roll i slutändan 🙂 Känner igen mig i din personlighet, supersocial, som vill allt o alla väl, och va med överallt men som ändå kan känna sig ensam!

    anna 2017-09-11 05:19:10
    Svara
  • Jag känner igen mig så otroligt mycket i dina beskrivningar, och har på sätt och vis samma svårigheter som du. Jag har länge i perioder brottats med psykisk ohälsa av olika grad. Jag har svårt att lita på människor. Jag är rädd för att de ska sluta prata med mig, sluta se mig för den jag är idag när jag vågar berätta om att jag har mått dåligt och fortfarande gör det. För det inte alla man vågar berätta det för. Dessvärre är jag rädd för våga träffa nya människor, för jag tycker det är läskigt. Jag är osäker för vad de ska tycka om mig. Om det lyser igenom att jag egentligen mår skit när jag försöker hålla uppe en fasad, för det gör jag. Tyvärr har min psykisk ohälsa, min rädsla och min svårigheter med att vara bland folk lett till att jag idag sånär lever ett isolerat liv. Jag pluggar och träffar folk i plugget, men utanför är jag bara hemma. Jag bor hemma hos mina föräldrar så jag har en social kontakt med dem, men bortsett från det har jag inte socialt umgänge. Jag är väldigt ledsen för det, och jag är rädd och orolig för att det kommer vara så resten av livet. Jag har hittills, sedan min tyngsta period 2015, tappat all kontakt med dem jag kallade vänner. Jag orkade inte ge längre när jag aldrig fick något tillbaka. Jag är som du, jag ger för att jag verkligen vill och för att jag gillar den personen. Men när man inte får något tillbaka, eller får höra elaka saker, nej då ger man upp. Jag blir också osäker.

    Jag vill verkligen känna mig nyfiken, och intresserad av människor. Jag vill kunna vara ärlig om mig själv när jag är redo, gärna från början, och att jag ska få fortsätta vara jag och inte min psykiska ohälsa. För det är så jag känner mig, att jag är min psykiska ohälsa. Den är en del av mig, och jag bär med mig erfarenheter av olika slag pga och tack vare den, men jag är fortfarande jag. Om du förstår.

    Med detta sagt. Jag känner igen mig väldigt mycket i dig Henrietta, och jag tror att detta är en vanligt fenomen, speciellt bland tjejer i vår ålder (är lika gammal som dig). På ett sätt känns det skönt att inte vara ensam. Det är väldigt sällan man hör någon prata öppet om detta. Så tack för att du gör det.

    Önskar dig en skön söndagskväll och en givande kommande vecka. Kram <3

    Agnes 2017-09-10 23:23:05
    Svara

senaste från Mode

Henrietta Fromholtzs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Vanja Wikström
Home
34 kvadrat
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger