Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

VIKTIGT

EN PANIKÅNGESTATTACK 2.0?

Hej raringar! Bilden är faktiskt tagen idag – Jag försökte göra min grå dag hemma lite mer färgglad. Hehe. 

Idag har jag varit hos läkare nummer 1 (i morgon ska jag till hjärtläkaren) och fått en del nya tankar presenterade för mig. Jag trodde ju att jag var med om en stroke eller hjärtinfarkt (och jag kommer aldrig kunna beskriva den känslan), men det var det inte. Det läkarna tror är att det var en panikångestattack på en helt ny nivå.

Med mig hem idag fick jag en ny tid för ännu en lungröntgen, recept på sömntabletter, astmamedicin samt anti-depp-tabletter. Inte för att jag är deppig utan för att de kan hjälpa mig med min oroliga och ibland ångestfyllda själ. Det känns bra. Jag vet att både sömntabletter och anti-depp kan låta riktigt allvarligt och att många är negativa till det, men nu vill jag testa allt som går för att komma tillbaka till normal andning. Jag har även blivit ombedd att sluta vara rädd för att gå och träna – hon insisterade på att jag inte kan bli sjuk igen.

Är det någon som har erfarenhet av dödsupplevelser med astma eller panikångestattack?

DINA EXTRAKILON ÄR EN KATASTROF!

Jag fick precis syn på en artikel (på en livsstilsajt som jag vanligtvis älskar att inspireras av) som gjorde mig jäkligt besviken och irriterad.

Rubrik: ”Är du i parrelation? Då går du lättare upp i vikt” och artikeln börjar såhär:

”Märker du att de tidigare fredagsaktiviteterna sakta men säkert byts ut mot lata filmkvällar i soffan? Se upp! Nu bekräftar forskningen att personer som är i en parrelation lättare lägger på sig extra kärlekskilon”

 

Alltså… SE UPP? Vad fan är det jag ska se upp för? Extra kärlekskilon? Sedan jag träffade Johan har jag gått upp en jäkla massa extrakilon kan jag lova och har som tur är inte lagt någon vidare stor vikt över det och vill verkligen inte göra det heller. Jag är inte alls besviken på mig själv för detta, men när jag läser det här…. Borde jag alltså börja fundera över mina extrakilon? Att de är negativa? Se upp Henrietta! 

Artikleln fortsätter i samma anda och avslutas:

 

– När par inte behöver se snygga och smala ut för att attrahera en partner, kanske de känner sig mer bekväma med att äta mer, eller äta fler födoämnen med högt fett- och sockerinnehåll, säger Stephanie Schoeppe som är forskningsledaren bakom studien, till New Scientist.

 

Detta var alltså avslutet på artikeln som når ca. 250 000 unika personer i veckan. Ett skämt i mina ögon. För det första: Varför ens skriva denna artikel? För det andra: Om den nu skulle skrivas – varför inte dra ett schysst avslut på det hela? Få människor att känna att VAD HÄRLIGT att jag är trygg i mig själv och min kropp, trots några kilo extra. Det är en sak att skriva om fetma som är farligt för vår kropp, men EXTRA KILON?

Min dörröppnare in i anorexin var när jag kände att jag hade gått upp alldeles för mycket i vikt i mitt förhållande och började träna på ett helt sjukt sätt för att jag ville försäkra mig om att min partner skulle vilja ha mig kvar. Lite vad den här artikeln uppmuntrar till och jag rekommenderar det inte.

Är det kanske dags att ni redaktörer går en kurs i hur kommunikation påverkar människor? Är det kanske dags att vi som har möjligheten att påverka tar vårt ansvar, slår ihop oss till ett team och ser till att en förändring sker? Tack för mig. 

Vuxen-mobbing år 2018. Nej tack!

Jag tänkte dela med mig av en grej som jag egentligen inte vill eller borde, men jag är emot mobbing, och med detta lilla exempel vill jag påminna alla om att mobbing sårar och så är det himla omodernt år 2018.

I somras satt jag och en vän från Linköping och pratade om gamla goda tider på gymnasiet och såklart även om relationer som har runnit ut i sanden. Som många av er vet så har jag inte längre någon kontakt med mitt gamla tjejgäng som var mina bästa vänner under många år. De tog bort mig på sociala medier år 2012 när jag varit sjuk i anorexi ett tag. De flesta av er har redan hört detta. Men nu 7 år senare har ju både jag och alla gamla bekantskaper blivit vuxna…. och jag lagt hela upplevelsen åt sidan och tagit med mig lärdomarna.

 Under det här samtalet med min vän fick jag en idé – ”Det vore kul att styra upp en återträff snart! För alla gamla tjejer som umgicks under gymnasiet…?”

Min vän missuppfattar och svarar: ”Ja men ska du gå på den?”

Jag: ”Den?”

Hon: ”På återträffen?”

Jag fattar då att det redan finns en återträff planerad och jag känner mig plötsligt dum. 35 tjejer som alla umgicks mycket under gymnasiet är bjudna, men jag står inte på den listan. Jag lekte obrydd samtidigt som jag kände hur det grep tag i magen. Det var en av mina tidigare närmsta som tagit initiativet att skapa ett Facebook-evenemang och i slutet av den internt skrivna inbjudan stod det: ”Hojta om jag glömt någon!”.

Flera som var bjudna reagerade och hörde av sig till mig, och en försökte till och med ” HOJTA ” för att du hade glömt någon… Men hon fick inget svar. 

Att jag inte blev bjuden gjorde mig oerhört ledsen.

Det kan kanske låta löjligt då det inte är människor jag umgås med idag, men detta gav mig flashbacks till min sketna tid och ångesten över att än idag inte förstår vad jag gjorde för fel när jag var sjuk. Mer än att jag drog mig undan som många ätstörda gör. Jag trodde inte någon av dem skulle våga sparka igen.

Jag planerade först att åka dit med bukett rosor och leka välkommen, men att ge den som mobbar hela 20 mil kändes inte bra och så vet jag att det hade svartnat för mina ögon… och då hade jag nog själv blivit den största idioten istället. Jag sket i det.

Nästa tanke var att ringa upp personen som en vuxen människa och ställa frågan ”Varför?”, men jag orkade inte och försökte istället glömma. Veckan efter stod denna människa mitt framför ögonen på mig på detta evenemang och körde ”hur-mår-du-länge-sedan-snacket” med en varm ton. Jag försökte glömma vem hon var och svarade med en varm ton tillbaka.

Jag kan glömma och försöka ignorera er för alltid, men att få veta att jag inte kommer att bli bjuden på en återträff, som alla människor någon gång i sitt liv blir, gör mig tårögd. Det känns som om någon vill radera min uppväxt och några av livets viktigaste år ur mitt liv. Det är inte snällt!

När det här hände i augusti tänkte jag först skriva ett blogginlägg om det för att avreagera mig, men mina kära sa: Ge hen inte det! Nu sitter jag och gör det ändå, för visst blir jag en looser och förlorar, för jag erkänner att du lyckades göra mig ledsen, men va fan. Jag vill med detta påminna alla om att mobbing är onödigt och att skita i att bjuda någon till helgens fest skadar mer än vad man tror.

Sparka aldrig igen! 

Henrietta Fromholtzs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Hälsa
Joanna Swica
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
By Momo
Hälsa
Jenny Sunding
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Home
Jannike Ebbing
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Mathilda Weihager
Man
Niklas Berglind