Det här inlägget var inte det enklaste att skriva och jag hoppas nu att det tas emot på det sätt jag önskar. Extremt personligt och blottande, men jag hoppas att det kan ge någonting.  

Det här är jag idag (Eller okej, i lördags för att vara exakt) En glad, ambitiös, lycklig, välmående och söt tjej, som älskar sig själv. Ja, jag älskar mig. Det är nog något jag dagligen utstålar, men så har det inte alltid varit. 

Jag har alltid varit en självsäker tjej och har haft det väldigt lätt på många plan. Jag var hon som alltid skulle stå i centrum på Små Stjärnorna i lågstadiet. Under alla mina år i skolan var jag den pratade högst och mest i klassen. Inte på ett kaxigt sätt, jag var samtidigt en mycket glad och snäll tjej som alltid lät alla vara med. Jag var trygg. Duktig i skolan. Jag var aldrig rädd för att säga vad jag tyckte. Var alltid bland de bästa på de sporter jag testade på. Vänner hade jag många. Fick en ’fråga chans’ var och varannan dag. Tyckte själv att jag var söt och duktig. Skrattade konstant. Kom varje dag hem till världens bästa familj som gav mig kärlek och visade uppskattning. Kunde inte leva en sekund utan mina bästisar. Och så älskade jag allt som var ätbart, kallades till och med för bulltjejen. Jag älskade helt enkelt livet och jag njöt av det och mig själv varje dag.  

Det jag inte visste var att jag under alla dessa år gått och blivit påverkad av vårt samhälles alla regler och åsikter. Jag hade inte en blekaste aning om att jag skulle åka dit. 

Zermatt 2010 – Här hade jag aldrig kunnat gissa på att jag inte skulle få hänga med på nästa års skidsemester. 

Thailand 2011 – Lycklig, brun och vacker. Helt omedveten om att detta var sista gången jag skulle älska mig själv i bikini på några år.

Juni 2011 – Här med Lovisa under min arm och smuttandes på en Strawberry Daiquiri var det svårt att fatta att jag bara några månader efter inte längre skulle kunna njuta av en drink i mina vänners sällskap.

Och inte heller kunna käka pommes med min bästis och känna mig lycklig och välmående efter. 

Balen 2010 – Jag och alla mina vänner i lyckorus efter balen. Trodde att jag alltid skulle stå och skrika mig lycklig tillsammans med dem. Jag visste inte att jag snart skulle få dem att lämna mig. 

Pappa 50 år 2011 – Inte heller att jag varken skulle vara en storasyster eller förebild för mina älskade småsystrar.

Jag hade aldrig trott att jag skulle låta mina föräldrar få ligga vakna hela nätter och oroa sig under två års tid. Varför skulle jag låta de lida efter allt de gett mig? 

Midsommar 2011 – Jag hade skrattat högt om någon här sagt till mig att jag om bara 2 månader skulle väga 20 kg mindre.

Det sa BOOM. 

Mitt liv gick från lycka till ett helvete på väldigt kort tid. Från att slå klackarna i taket med de jag älskar till att sitta hemma själv och veta att döden lurar runt hörnet. En vardag fylld med svält, lögner och ångest började.

    Jag fick ett nytt ansikte. (De här bilderna togs endast 3 månader efter de två ovan. USH!)

Det var inte många som orkade med mig. 

Min kusin var mitt största stöd och jag spenderade mycket tid i Stockholm. 

När jag jobbade tog jag en promenad över lunchrasten och ljög sedan om att jag varit och ätit.

Fick ett par nya ben. Eller snarare inga ben.

Orkade inte gå i trappor, men sitta gick bra. 

Ett falsk leende tillhörde min vardag.

Det här var ett litet intro på vad som komma skall. Jag vill berätta min historia för er och med den förhoppnings ge er alla en liten tankeställare. Hur jag tog mig från lycklig till döende, och hur jag sedan tog mig från döende till att idag vara världens lyckligaste tjej som aldrig stått på stadigare ben. 

Jag får dagligen mail med personliga frågor om detta ämne och det värmer samtidigt som det gör mig väldigt ledsen. Frågorna jag redan fått kommer jag att besvara, men med detta inlägg ville jag bara öppna upp och välkomna fler frågor och funderingar som finns kring detta. 

Puss & Kram. Nu ska jag sova. 

Ps. Glöm inte att älska dig själv! (Klychigt men så sant)