Hej fina ni! Det är fredag och helg – hur härligt? Jag vill inleda med att svara på en kommentar som är väldigt viktig för migJag är oerhört tacksam och blir väldigt varm i hjärtat av att jag har världens finaste läsare som verkligen bryr sig om sin omgivning och till och med mig. Tack! Jag vill svara på kommentaren ovan som kom in här om dagen och jag kan börja med att säga att du är helt ute och cyklar, som tur är 🙂 Jag kommer ta en dag inom kort och förklara mer om mitt mående, för jag fattar att det kan uppstå missförstånd och förvirring när ni inte vet vad det är jag känner och mår dåligt av. Just nu är träningen min räddning och hjälper mig framåt. Träning kan ju utföras på olika sätt och den behöver inte ha någonting med ätstörningar att göra. Jag behandlades på Mandometerkliniken för snart 4 år sedan och det var det bästa jag har gjort. Många säger att man aldrig kan bli frisk från en ätstörning, men jag säger emot där. Eller jag blir rättare sagt lack. Mandometerklinikens metod gjorde mig hel och har lärt min hjärna att det inte finns någonting som är läskigt och att älska min kropp. Idag blir jag till och med inbjuden av kliniken att komma och hålla i gruppsamtal med patienter och det skulle de inte låta mig göra om de inte visste att jag är 100 % bra.

På ett sätt kommer jag att få lida av min gamla sjukdom i hela mitt liv. Tyvärr.. Vill jag träna varje dag kommer min omgivning ifrågasätta mig, orkar jag inte äta upp min lunchtallrik kommer folk tro att jag har problem, likaså om jag tackar jag nej till godis och sötsaker för att jag inte är sugen. Det är faktiskt skitjobbigt och jag kan bli ledsen för det också. Senast i Palma med Ivyrevel uppstod en sådan situation och jag tappade det totalt. Kan ni förstå den jobbiga känslan av att aldrig kunna få känna sig helt fri från en sjukdomsbild? Jag vill ju kunna leva mitt liv som frisk utan att känna någon oro runt om mig. Min familj vet att jag är mer än 100 % bra och det är nog för att de känna mig så bra, så kanske ska jag dela med mig mer till er? Jag vill inte att ni oroar er i onödan, men jag är oerhört tacksam för att ni tänker på mig och jag vet att ni bara gör det för att vara fina.

Det här jag sa med glassen här om dagen på InstaStory var jävligt klantigt. Jag kom på det efter men orkade inte ta bort det. Jag tänker ALDRIG så som jag sa ”Jag får äta mer glass om jag har tränat”, aldrig! Det vet alla mina nära och kära. Just nu tränar jag för fulla muggar, men äter minst lika mycket godis och god amt. Jag gör det jag känner för och det som får mig att må bra.

Men TACK till alla er som har frågat. Ni är verkligen guld värda <3