Då var det dags för fortsättningen på min lilla frågestunds-serie. En serie där jag bjussar på svar på en fråga om dagen och här kommer dagens:

Kan du berätta om din relation till ditt gamla kompisgäng? De som svek dig när du var sjuk. Saknar du dem? Har ni någon Kontakt idag?

För er som inte hängt med: Läs det här inlägget! 

Hej!

Jag har inte haft någon som helst kontakt med mitt gamla kompisgäng fram till för bara några veckor sedan när jag sprang in i två av dem som aldrig har gjort mig illa. Vi gled bara ifrån varandra på köpet av allting som hände. Jag är oerhört glad över att vi träffades och att vi nu kan hålla kontakten på ett härligt sätt igen även om vi bor i olika städer.

Vi var ett ganska stort gäng och några av dem har jag koll på via sociala medier, men 4 av mina gamla tjejer (en av de min allra närmsta och bästa vän) har jag inte ens på Facebook, vilket jag inte har haft sedan år 2012. Vi har alltså noll relation. Jag vet inte vad de jobbar med, var de bor, vilka de är idag eller hur de mår, men jag hoppas innerligt att de är lyckliga och glada med livet. Jag har dock mött tre av dem efter vårt uppbrott och en av de sprang jag in i på Drottninggatan med hennes kille för bara några månader sedan. Vi pratade och jag kände snabbt av en osäkerhet från henne med en flackande blick. Jag vet inte om den känslan var korrekt. Mötet fick mig i alla fall inte att känna någonting.

Mötet med T skedde över telefon. Det var dagen efter min historia om min tid med anorexia hade publicerats på Expressen och jag satt och jobbade vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag telefonen vibrera vilt och jag lyfte upp den och fick se T’s namn. Jag frös till is och var tvungen att tänka till snabbt – Vad skulle hon säga? Och jag? Hur skulle jag bete mig? Arg eller trevlig? Jag svarade och på andra sidan luren hörde jag tårar. Jag sa ingenting utan bara lyssande. Hon sa att hon inte kunde låtsas som om att hon inte hade läst mitt blogginlägg och var tvungen att ringa mig för att säga: ”Jag vet att det här ordet inte betyder någonting för dig, men förlåt. Jag vet inte vad jag kan säga mer än att jag är väldigt ledsen över allting som har hänt och att jag är glad över att du mår bra idag ” Fan vad jag började böla då. Hur jävla besviken jag fortfarande än är så kan jag inget annat än att tycka att hon var så jävla modig och stark. Jag är oerhört tacksam över det här samtalet, men efter det har vi aldrig mer hörts.

Mötet med min allra bästa vän tog jag själv tag i när jag var hemma i Linköping en jul för 2 (eller 3) år sedan. Jag kände att jag bara ville se henne, höra hennes röst och krama om henne för att slippa oroa mig för knasig stämning om vi någon gång skulle råka springa på varandra. Jag gick in i butiken där hon jobbar och såg henne direkt stå bakom disken och stoja friskt med sina kunder. Jag blev alldeles tårögd och min kropp började darra. Den energispridaren och galna tjejen saknade jag så mycket, och gör det än idag.

 Efter några minuters väntan i den långa kön fick hon syn på mig…. och log. Jag blev alldeles varm. Plötsligt var det jag som stod längst fram i kassan och vi sprang runt den för att ge varandra en stor kram. Det var ett annorlunda samtal om man ser till vår gamla relation som var väldigt kärleksfull och crazy. Sorgligt på ett sätt, men samtidigt så fint att vi faktiskt gav varandra en kram. Det var inget förlåt och gulligull, men det var heller ingenting jag väntade mig när vi stod mitt i butiken. Jag väntar mig det fortfarande inte.

Jag har gått vidare, släppt det som hände för många år sedan och lärt mig extremt mycket om mig själv och hur jag vill vara som vän av detta. Jag kommer aldrig tvinga någon av dem att be om ursäkt. Jag vet att jag inte var så lätt att ha att göra med under min tid som sjuk och att det aldrig bara är en persons fel, men jag skulle aldrig ge upp en vän som inte mår bra bara för att ”vi inte orkar med dig mer!” ”du har förändrats!”. Den här händelsen har tyvärr påverkat mig negativt på väldigt många sätt och påföljderna är någonting jag diskuterar mycket med min livscoach. Jag har alltid varit en prestationsprinsessa som vill visa mitt bästa jag i allting jag gör, men att ha med sig att vänner kan svika om man inte är 100 %-ig och härlig pushar mig ännu lite till. För det första har jag jättesvårt för att lita på folk och kalla nya bekantskaper för mina ”vänner”, och när vi väl är vänner vågar jag inte vara sur eller trött, får ångest av att tacka nej och bokar ofta in flera grejer på samma dag och tid bara för att jag inte vill riskera att de ska lämna mig. Ni hör…. Det påverkar mig även i jobb och andra sammanhang. Jag vågar lixom inte vara Henrietta 90 %…. Tänk om personen eller företaget inte vill ha mig då?

Om jag saknar dem idag? Jag saknar det vi hade och jag saknar min relation med M. Men idag har jag ju världens bästa och finaste vänner runt om mig att jag faktiskt inte orkar drömma mig tillbaka till the old good days. Jag har det bättre idag!

Tjejer, vi måste ta hand om varandra.