Jag hatar att ibland behöva erkänna för mig själv att jag har extremt svårt för att släppa in människor i mitt liv. Eller om jag ska tydliggöra – Jag är rädd för relationer. Ni som har hängt med här under en längre tid minns det nog och att en stor anledning till det beror på att jag inte litar på människor efter jag blev lämnad som sjuk. Jag vågar inte bli lämnad igen. Det är så jävla hemskt att en sådan sak ska behöva påverka mig än idag. Det här slog mig igår när jag och Johan diskuterade en sak som berörde detta ämne och det slutade med att jag nästan drunknade i tårar. Jag, precis som många andra, möts återkommande av händelser i relationer som får mig att förstå att jag inte bör lägga ned mer av min tid på hen. Man ger ger och ger, men får aldrig någonting tillbaka, och det pallar inte mitt psyke. Fixa listor till nattklubbar, bjuda på olika typer av aktiviteter, ge ifrån sig kläder, smink och prylar, sitt engagemang och kärlek. När jag ger så ger jag för att jag verkligen vill och för att jag gillar personen. Jag vill ha hen i mitt liv. Jag släpper in och ger allt. Men får jag ingenting tillbaka av den så känner jag mig dum. Jättedum och blir extremt osäker. Den personen kommer garanterat inte ställa upp längre fram och där måste jag säga tack för mig.

Dessa känslor leder i sin tur till att jag ibland hellre spenderar min tid hemma. Eller lägger all min tid på vissa vänner. Jag litar på mig själv, jag litar på Johan och jag litar på vänner som jag haft i många många år. Men jag framstår då samtidigt som tråkig, egoistisk och ointresserad inför nyfunna vänner. Jag kämpar för att bli bättre på det här och hoppas att jag snart kan se något framsteg. Jag älskar ju att hänga med allt och alla.

Någon som har samma problem som mig?