Jag är så ledsen på mig själv. Ledsen för att jag låter skit påverka mig. Ända sedan Stockholm utsattes för terrorattacken på Drottninggatan i våras har jag varit rädd för att vistas utanför mitt hem. Ni hör ju hur trist det låter. Det spelar ingen roll om det är en solig månadagspromenad runt Djurgården eller om jag befinner mig på en crowded area (heter på svenska?) som en konsert eller populärt varuhus en lördag. Jag går alltid runt och känner mig rädd. Rädd för vad som väntar runt hörnet. Jag har alltid varit rädd för döden (eller efter 11:e september) men ändå kunnat hantera det, men i dagens hemska värld så är det svårt att släppa. Tanken finns där dagligen.

Idag när Aftonbladet gick ut med att ett terrorhot riktats mot Stockholm landade en sten på mitt bröst och benen började skaka. Jag kunde inte tänka klart. Det i sin tur ledde till att jag fick avstå en presentation som skulle hållas inne i stan och det känns sämst. Eller det suger faktiskt att jag inte kan leva ett helt vanligt liv.

Hur vågar man förbi se alla hot? Förbise att Nordkorea vill förgöra världen? Jag vill faktiskt kunna jobba, umgås med de jag älskar och njuta av livet. Det jag har svårt för:

Tack för mig. Ta mig gärna till en plats där inga faror finns. Detta oinspirerande inlägg är det enda jag orkar idag.