Tidigare i veckan började jag berätta om min tid som anorektiker. I den här fortsättningen av mitt tidigare inlägg vill jag förklara om hur och varför jag blev sjuk. Jag har valt att inte dölja något av min upplevelse utan publicerar det här brutalt ärligt och utan försköning. Vissa av er kommer kanske finna det stötande men det här är sanningen bakom min sjukdom.

(Min födelsedagsfest år 2009)

“Henrietta, ska du verkligen ta en portion till?” Pappa trodde inte att den kommentaren skulle bli en av de utlösande faktorerna till min anorexia. Inte heller visste Mamma att hennes högar av MåBra-tidningar och tester av olika dieter omedvetet skulle föra mig mot helvetet. Det var ju hennes tidningar? Mina systrar har alltid varit små och söta som dockor, och självklart är det ingen som hållt sig från att uttrycka det – “Catharina, småtjejerna är ju bedårande!”. Jag var istället den duktiga storasystern som fick beröm för prestation i skola och tennis.

Det är svårt att förstå att kommentarer och händelser som dessa kan få en sådan effekt, det kunde inte jag själv ens ana. Jag var ju en självsäker tjej. Populär och omtyckt i skolan. Alltid den som syntes och hördes mest. Representerade Östergötland i tennis. Vänner hade jag många. Fick en “fråga chans” var och varannan dag. Var snabbast i klassen på 60 meter. Tyckte själv att jag var söt. Skrattade konstant. Varje dag kom jag hem till en kärleksfull och omhändertagande familj. Kunde inte leva en sekund utan mina bästisar. Och så älskade jag allt som var ätbart, min aptit var svår att gå miste om.

Jag njöt av livet och såg mycket ljust på framtiden.

Idag när vi diskuterar ätstörningar pratar vi ofta om en svag tjej som blivit påverkad av idealhetsen som råder på instagram. Det gör mig arg, för vem som helst kan drabbas. Jag åkte dit och det berodde på att jag omedvetet gått och blivit påverkad av kommentarer och händelser under hela min uppväxt.

Därför vill jag berätta min historia med hopp om att den kan varna, stötta och hjälpa andra. Kanske främst riktad till er som sitter i en liknande sits, men också i största allmänhet för jag tycker att det är viktigt att få kunskap om en så vanlig sjukdom som anorexia. Mina år med anorexia är lite av ett stort svart hål, jag minns inte mycket men jag ska berätta det jag kommer ihåg.

På väg till Prag / 70 kg

Det hela började med att jag skulle göra mig lite “extra fin” för min pojkvän som skulle åka bort några veckor. Han hade börjat snegla på annat än mig och det enda jag kunde förändra var min kropp. Jag beställde hem flak med diet shakes från iTrim, köpte mig ett gymkort och laddade ned en app för kaloriräkning. Det började bra och hälsosamt, tyckte jag. Tre shakes om dagen och varje dag var jag noga med att träna bort minst 700 kalorier.

På bara några veckor hade jag tappat 7 kg och jag kände mig finare än någonsin när han kom hem från sin resa. Han tyckte också att jag var fin. Jag älskade att räkningen fungerat och insåg att jag faktiskt lärt mig hantera min kropp.

Då förstod jag inte att siffrorna snart skulle bli min enda vän.

Vi åkte på semester och jag hade fortfarande kropp, pojkvän och vänner kvar.

Juni 2011 – Jag kände mig snygg, stark och hälsosam. Anade inte att ett monster hade börjat leva i mig och att det var för sent att stoppa. Det gjorde heller inte min omgivning som dagligen gav mig kommentarer om hur snygg jag blivit och bad om råd hur jag hade gått till väga för att få “den snyggaste kroppen”. Det triggade mig. Nu kunde min pojkvän vara stolt och äntligen fick jag uppmärksamhet för något jag tidigare aldrig fått. Jag blev besatt av min ’superkropp’ och jag bestämde mig – Såhär ska jag alltid se ut!

Kaloriappen blev min bästa vän och monstret i mig började ta över. Jag tackade nej till de flesta sociala tillställningar, speciellt de jag visste skulle bjuda på kalorier. Istället var jag på gymmet och helgerna spenderade jag hemma soffan och googlade “Snabb viktnedgång” och “Recept utan kalorier”. Min tävling var igång. Jag kunde inte svika mig själv och varje dag skulle jag slå dagen innan. Jag minskade på shakes och såg till att göra av med minst 1000 kalorier på gymmet. Dessa jävla kalorier, de var både det bästa och värsta jag visste. Jag gjorde allt för att dämpa längtan efter mat, jag ville inte riskera att behöva öppna kaloriappen och fylla den med svek. Jag gjorde det med hjälp av vatten och kaffe i mängder, ett halvt tuggummi paket om dagen var också okej, men varje bit räknades. Nu gick allt fort, så fort att ingen hann ifrågasätta min nya livsstil.

27 augusti 2011 – Min 20-års middag. Dagen då alla insåg vad som faktiskt var igång. Jag satte mig på morgonen och började räkna på hur många kalorier denna dag skulle bjuda mig på. Lunchen med mamma, försnacks, middag, efterrätt och flera glas vin. Vinet var mardrömmen, jag hade inte druckit på veckor. “Mamma, du får köpa tårta själv. Jag måste träna för att bli pigg till kvällen”. Mamma skjutsade mig till gymmet mot sin vilja och jag genomförde ett träningspass som skulle låta mig avsluta dagen på 0 kalorier. Vilken födelsedag! Kvällen gick, vi hade trevligt och vi drack oss berusade. Då kunde inte längre mina vänner hålla sig – “Vad fan håller du på med? Vi orkar inte se dig gå ned mer i vikt”. Det blev ingen utgång. Istället stannade vi hemma och tryckte i oss chips. Jag lovade att det var slut på det här och att jag absolut inte var sjuk, hade bara överdrivit lite.

Sen small det.

Juni 2011 / September 2011

En månad efter det samtalet med mina vänner hade jag rasat och vägde då 39 kg till mina 171 cm. Det tog mig endast 4 månader att hamna i helvetet. Nu drog vardagen med svält, lögner och ångest igång på riktigt. Nu kunde jag inte längre dölja min sjukdom för varken mig själv eller min omgivning. Nu var jag en svag tjej med anorexia.

Lovade min omgivning att allt skulle bli bra om jag bara fick göra något nytt och kul. Flyttade med min kille till Finland där mina dagar gick ut på power walks och att laga mat jag inte åt. Typ som kakan jag gjorde på bild. Minns hur jag lämnade kokad pasta i slasken för att min pojkvän skulle tro att jag ätit. Jag höll inte vad jag lovat och mamma hämtade hem mig igen. Jag ville inte vara sjuk så jag gick med på att gå hos psykolog och dietist. Det gick inte heller. Då tog jag steget och flyttade upp till Stockholm. Än en gång lovade jag att allt skulle bli bra. Jag köpte min första lägenhet, den lägenheten som jag trodde skulle hjälpa mig, men det blev den som tog mig ännu närmre döden. Den jag skulle låsa in mig i och hjälpa mig att fortsätta ljuga för alla utanför.

Jag fick snabbt jobb på en reklambyrå. Jag överlevererade och allt jag gjorde skulle vara perfekt. Fattar inte hur jag orkade. I 365 dagar levde jag utan frukost, åt låtsasluncher med en kompis på stan (vilken kompis?) och åt middagar bestående utav noggrannt vägda salladsblad och några gurkskivor. Varje kväll lovade jag mig själv en förändring dagen efter, men gång på gång när klockan slog 15.00 var det endast 4 st tuggummin som stod nedskrivet i min app. Jag hatade mig själv för att jag inte kunde hålla mina löften om förbättring, samtidigt skulle det i sin tur inneburit att jag svikit min kontroll och räkning.

 Jag var trött på monstret som var starkare än mig.

För att dölja min ensamhet för min familj och vänner googlade jag på ord som “After work på XXX” och “Spagetti med köttfärssås” och lade sedan upp på Instagram eller skickade till dem. Skrattretligt men sant. Jag var så ensam, men ensammare blev det den dagen då mina bästa vänner meddelade att de inte längre orkade med mig. Vi bröt kontakten.

Plötsligt var livet inte längre var värt att leva. Vad skulle det bli av mig? Jag hade inga vänner kvar, min familj kunde inte lita på mig och jag avskydde mig själv.

Bilder från vintern 2012

Middag på Prinsen och drinken till höger i bild lekte jag att jag inte tyckte om. 

Bild från när jag tog med mig kusinen till Karibien mitt i allt elände. Spinkig och full av blåmärken. Det enda jag var lycklig för var att jag hade en kompis som brydde sig om, fanns till och älskade mig.  

Det spelade ingen roll hur mycket min familj kämpade för mig, det gick ändå inte.

När jag en dag tvingades gå till läkaren för att kontrollera blodtrycket säger han: ”Du kommer snart att dö om du inte gör någonting åt detta Henrietta”.

När jag kom hem tittade mig i spegeln och bestämde mig. Döden har i hela mitt liv varit min största rädsla. Jag ville vinna livet tillbaka.

Jag bestämde mig för att satsa en sista gång och det var Berghs School of Communications som var mitt sista hopp. Ryktet sa att jag inte kunde komma in med min unga ålder, men jag blundade för det och grävde ned mig i arbetsproverna. Jag sov inte. På nätterna satt jag och skrev, samtidigt blev jag sämre och tappade mer i vikt. Nu vägde jag endast 37 kg på mina 171 centimeter.

Mitt arbetsprov var kämpigt (eller jag gjorde i för sig två), men min längtan efter att komma tillbaka till livet gjorde mig kreativ. Jag lyckades charma komikern Fredrik Wikingsson som ställde upp på att bli en del av mitt personliga brev. Hans “Vi kör!” gav mig ett lyckorus jag inte känt på år. Tillsammans med honom gjorde jag en podcast om mig själv som jag la in på iTunes. Sedan färdigställde jag mina arbetsprover och skickade in allt med en stor oro. Jag minns hur jag slängde mig på marken och brast ut i gråt. Det här var mitt sista hopp, och jag bad till Gud att det skulle gå vägen. Annars hade jag ju bestämt mig för att livet skulle få ett slut.

Jag fick en intervju och jag var i chock. Den dagen klädde jag mig i extra många lager för att försöka dölja min sjukdom, en taktik jag ofta använde när jag skulle träffa mamma och pappa. Jag minns intervjudagen väl, jag hade på mig ett par nya rutiga byxor och under dem hade på mig ytterligare två par jeans.

Väntan på beskedet gjorde mig sämre. Men så en dag fick jag samtalet som förändrade mitt liv och som bidragit till att jag lever idag. “Henrietta, du har kommit in! Välkommen till Berghs. Vi ses den 19 augusti”. Jag kommer aldrig att glömma det samtalet. Mina tårar rann och mina föräldrar grät av lycka. Jag grät inte för att jag kommit in, utan för att jag visste att det här var min vändning. Nu skulle jag bli frisk och jag skulle få mitt liv tillbaka. Jag publicerade det nervöst på Facebook och det blev en likeraket. Alla grattade mig förutom mina tidigare bästa vänner. Jag hade hoppats på att de skulle ta mig tillbaka nu, men jag insåg då att vår vänskap var historia.

(Dagen innan min behandling skulle dra igång / Min första timma i ett av värmerummen)

Dagen efter ringde Mandometerkliniken som tog in mig akut. Behandligen drog igång och nu var det fullt fokus för att hinna bli bra till skolstarten. Jag hade bara 4 månader på mig att bli bra och jag var förberedd på vad som skulle krävas av mig. Men inte medveten om hur det skulle gå.

Dagen innan kapade jag av det lilla hår som fanns. Det blev som en symbol för mitt (förhoppningsvis) nystartade liv.

Jag fick gå efter ett extremt strikt tids- och matschema och allt jag åt lades på en våg och intogs i sällskap. Vågen fick först godkänna att rätt mängd mat låg på tallriken (det var mer mat än vad en välbyggd man äter), efter det klockade den mig under tiden jag åt och gav en varning om jag åt för snabbt eller för långsamt. Det var för att lära min mage känna hunger och mättnad.

 Det var tungt. De första dagarna låg jag och grät inne i värmerummet där jag tvingades ligga för att dämpa min ångest efter varje måltid. Men jag var envis och visade snabbt att jag ville ta klinikens tillfrisknadsrekord, 12 kg på 5 veckor. Det var Berghs som fanns i mitt huvud. Jag började efter ett tag även att öva på mina rädslor. Det kunde vara att äta en hamburgare samma dag som ett bakverk. Detta var för att lära mitt psyke att mat/snacks inte skulle göra mig tjock på en sekund. Jag gjorde allt de sa åt mig att göra och jag fuskade inte med ett enda mål de få timmar jag inte spenderade på sjukhuset.

Resan tillbaka var fylld av gråt och ångest, men jag kämpade för alla. För att min mamma skulle kunna sova om nätterna, för att pappa skulle sluta gråta och för att bli en storasyster till mina småsystrar igen.

Den 11 augusti släpptes jag fri från sjukhuset och den 19 augusti, på min födelsedag, började jag på Berghs School of Communications. Dagen började med att de skulle spela upp ett av årets bästa ansökningar. Vad tror ni vreds upp i högtalaren? Jo, min alldeles egna podcast. Känslan att lyftas till skyarna efter flera år i mörket går inte att beskriva. Jag var tillbaka i livet. Det blev ett underbart år och jag lämnade Berghs med ett stipendium, ett jobb att gå till redan dagen efter och framför allt ett hav av nya och fina vänner.

Den 26 november 2013 fick jag på papper att jag inte längre var sjuk. Det är och kommer alltid att vara den lyckligaste dagen i mitt liv. För det bevisade att jag var starkare än helvetet. Idag är det nästan exakt 2 år sedan jag blev frisk och jag har aldrig varit starkare än vad jag är idag. Jag är inte samma person som jag var innan allt hände. Idag har jag en enorm ödmjukhet och tacksamhet till livet, jag vet nu hur rädd man ska vara om det man har.

Jag är idag en glad, ambitiös och lycklig tjej. Jag är välmående. Har en fantastisk pojkvän. En underbar familj. De bästa vännerna i världen. Och jag älskar mig själv. Jag tycker att jag är grym och skulle aldrig byta ut mitt liv mot någon annans.

Jag vill tacka min familj som kämpat så för mig, världens bästa chef Gisela som varit ett fantastiskt stöd, min släkt Johan, Karin, Karolina, Anna-Karin och Pelle som tagit stort ansvar för mig, alla på byrån som peppade mig till Berghs och alla vänner som behöll mig som vän, ni vet vilka ni är. Tack för att ni orkade. Utan er hade min historia aldrig fått ett lyckligt slut.

Men jag vill framför allt tacka mig själv som orkade och vågade chansa på en väg som tillslut ledde mig tillbaka.

Var rädd om dig själv och livet.