Henrietta Fromholtz

Ni mina kära vänner, kollegor och bloggläsare är verkligen bäst! Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig starkare redan idag, men så är fallet. Ni är helt fantastiska som orkar bryr er och vill bjuda på så många stärkande ord. Nu sitter jag här på kontoret och tänker på er alla med lyckotårar i ögonen. Och en morotsjuice som jag inte hann dricka upp gåendes.

En annan sak jag vill säga är att jag tycker SVEAs mössa med två fluffbollar på är jättefin. Jag slår till på en när den finns i beige.

Idag har jag haft svårt att andas. Det är så många känslor inom mig just nu. Igår kändes livet på topp och jag kunde inte ana några negativa känslor, men idag sa det bara BOOM. Det började redan i morse med att allting var fel. Johan bäddade sängen på fel sätt (?), jag började sedan gråta av att han inte kunde sätta sig ned och njuta av en kaffe med mig och så glömde jag packa ned träningshandduken till jobbet…. Små små saker som inom mig blev så stora. Jag hatar när det blir så! Redan här fattade jag dock att det inte bara var en dålig morgon utan att det faktiskt var någonting som låg bakom mina känslor. 

Foto: Stella Cocozza

Det finns två grejer som jag inte klarar av. Det första är när jag inte har kontroll över allt runt om kring mig och det andra är när jag känner mig otillräcklig och inte kan vara “så perfekt som jag vill”. Det är precis där jag är idag. Säkert i morgon också.

Just nu hinner jag inte umgås med alla jag mest i hela världen vill göra det med, inte heller ta den där inspirerande AWn med människor i branschen, ringa min familj, svara på alla fina bloggmail jag har fått det senaste, svara på mina sms från människor jag älskar, betala fakturor, gå på roliga event, fixa grejer till vänner som vill ha hjälp, titta på möbler som jag borde köpa, planera middagar som jag längtar efter att anordna, göra fina blogginlägg, njuta, vara fin mot Johan….. Ni fattar och vill nog inte läsa om exakt allt jag inte hinner med.

På detta kan man ju svara ”Lär dig prioritera Henrietta!”, men det är just det som är mitt problem både när det kommer till privatliv och jobb. JAG VILL (/kan) INTE PRIORITERA. Jag vill göra ALLT och göra det bäst, vara överallt och då leverera och alltid förmedla “Det är inga problem. Jag fixar!”.

Idag hörde 6 personer av sig under samma timma och ville ha PR-tips, att jag skulle skriva om en PR-kampanj (som de tjänar pengar på att utföra men vill få mig att hjälpa dem att tjäna ännu mer på), få mig att komma på ett event, ha hjälp att fixa någon pryl billigare och så vidare… I samma sekund som alla dessa frågor kom sa jag glatt och chict ”ABSOLUT”, men sekunden efter när den ena personen säger att jag svarar segt och den andra det samma så kände jag mig misslyckad. Vi snackar om en tystnad på 5 minuter och då har jag inte ens haft tid att svara på sms från människor jag älskar. På detta ramlade den allra första elaka kommentaren in på bloggen. Där började mitt hjärta dunka, ögonen rinna och luften svår att andas in. Det handlar inte om att jag inte älskar mig själv, för det gör jag, det handlar om att jag vill att allt ska bli perfekt och att min omgivning ska tycka att jag är en snäll, glad och oegoistisk person. Men varför ska jag alltid försöka göra det övertydligt och inte våga säga nej? Jag är ju snäll och troligtvis märks det. Jag hoppas det i alla fall. 

Jag har lite att jobba på…

1. Lära mig säga nej. Människor kommer inte döda mig för det.

2. Våga förstå att jag faktiskt redan framstår som den glada och snälla person jag är.

3. Att jag inte kan ha kontroll över allt.

I morgon är det fredag och helg. Tack för det!

Egentligen skulle jag ivrigt stå och vänta på Bieber nu… Men det gör jag inte. Klockan är 19.33 och istället vill jag bara somna. Årets sämsta dag får gärna vara över nu.

Drömmer mig tillbaka till påskhelgen på Mallis. (klick!)