Det är dags att svara på en del av det som kom in på frågestunden här om dagen och idag tänkte jag beta av de frågor som jag har fått av ”anonym”.

”TACK för din blogg. Min absoluta favoritblogg <3 du är verkligen en av mina förebilder ?
<3 Här kommer mina frågor! ”

Hur känns livet igen efter att ha börjat jobba efter sjukskrivningen?
Det känns superbra! Jag har insåg där vid sjukskrivningen att jag med alla mina jobb (blogg, vanligt jobb i mediebranschen, YouTube och nu bok) och där med lätt till en stressig vardag måste ställa krav på mig själv när det kommer till val av arbetsplats.

Jag hade flera intressanta erbjudanden att ta ställning till, men det slutade med att jag signade med MRVLS där min gamla chef Lisa är byråchef. Hon var intresserad av att anställa mig och jag av att jobba för dem och i sådana situationer är det viktigt att vara rak och öppen med vad man söker och drömmer om, samt lyssna på vad företaget vill ha. Matchar det inte så blir allting mycket enklare för båda parter. Jag sa: Jag vill vara på en plats fylld med glada människor, jag vill ha sunda arbetstider, känna mig glad i bloggen på sidan av jobbet, känna frihet i mitt jobb, bli utmanad, jobba med smarta människor, ha dig som världens bästa chef och jag vill jobba med nytänkande kommunikation. Hon sa ”Yes!” och då sa jag ”Yes!”. Nu är livet alltså väldigt härligt! Med tydliga förväntningar blir allt så mycket enklare.

Vad var dina symptom som fick dig att välja att ta en paus från allt som heter jobb?
Förra hösten åkte jag in på akuten då jag tappat andan under ett möte med mitt gamla jobb Wrapps investerare Nordea. Jag fick ligga över natten då de var oroliga över mitt hjärta som slog långsamt. Det visade sig dagen efter bara bero på stress och hjärtat slog normalt väldigt långsamt. Det var varning 1.

4 månader efter jobbade jag som en galning på Ivyrevel och skötte PR-arbetet för lanseringen av Ivyrevel x Google Data Dress. Vi snackar en global lansering utan hjälp av byråer och vi hade inte räknat med det enorma tryck som det blev (Positivt såklart!! Jag gjorde mitt jobb) På sidan av detta får vi inte glömma bloggen + podden. Efter det var min kropp helt slut utan att jag kände det. Jag gasade vidare och en dag så la halva min kropp av. Jag kunde inte se, känna eller höra. Det slutade med akuten och även då en natt på sjukhuset. När alla tester var gjorda frågade läkaren ”Är du stressad?” och jag svarade ”Näää, eller jag har mycket på jobbet men är inte stressad”. Jag gick hem och gasade igen. Jag hade dagligen yrsel. En dag så jobbig att jag blev orolig och gick till läkaren. Där bröt jag ihop när läkaren sa: Du är påväg in mot väggen. Du måste ta en kort paus.

Vad är det bästa med ditt och Johans förhållande?
Att vi dagligen skrattar tills vi gråter och att vi älskar att prata.

3 korta rader om vart du vill vara om 3, 5 och 10 år?
3 år: Jag driver mitt eget och njuta av värmen 2 månader om året.
5 år: Jag bor i en stor lägenhet på 4 rum, har gift mig och fått barn.
10 år: Jag har ett landställe i Båstad, startat ytterligare ett bolag som rör ämnet ätstörningar, föreläser dagligen och syns i TV.

Det känns som att du hela tiden vågar vara dig själv i alla sammanhang! Stämmer det eller blir du också osäker ibland i sociala sammanhang?
Fina du! Tack får jag säga. Jag blir faktiskt aldrig osäker och har aldrig blivit. Mina föräldrar undrar ibland också var min trygghet kommer ifrån. Min inställning är att om jag inte passar i sammanhanget så passar det inte mig heller. Men så blir det ju aldrig. Idag tycker jag vi alla är så mycket mer accepterande för allt och alla.

BABES! HEJ! Hur mår ni?

Jag har legat hemma idag också, men det känns som om jag kommer att känna mig bättre i morgon. Håll tummarna för mig! Livet suger nämligen här hemma och tyvärr missar jag även H&Ms bloggevent ikväll som jag verkligen har sett fram emot. Jag svepte precis en god paneng curry med extra hetta och nu tänkte jag gå och köpa glass. Har även ett gäng frysta vindruvor i frysen. Slurp!

Men tills jag piggnar till så tycker jag att vi kör en härlig frågestund. Fråga mig VAD NI VILL och så svarar jag i helgen <3

Då var det dags för fortsättningen på min lilla frågestunds-serie. En serie där jag bjussar på svar på en fråga om dagen och här kommer dagens:

Kan du berätta om din relation till ditt gamla kompisgäng? De som svek dig när du var sjuk. Saknar du dem? Har ni någon Kontakt idag?

För er som inte hängt med: Läs det här inlägget! 

Hej!

Jag har inte haft någon som helst kontakt med mitt gamla kompisgäng fram till för bara några veckor sedan när jag sprang in i två av dem som aldrig har gjort mig illa. Vi gled bara ifrån varandra på köpet av allting som hände. Jag är oerhört glad över att vi träffades och att vi nu kan hålla kontakten på ett härligt sätt igen även om vi bor i olika städer.

Vi var ett ganska stort gäng och några av dem har jag koll på via sociala medier, men 4 av mina gamla tjejer (en av de min allra närmsta och bästa vän) har jag inte ens på Facebook, vilket jag inte har haft sedan år 2012. Vi har alltså noll relation. Jag vet inte vad de jobbar med, var de bor, vilka de är idag eller hur de mår, men jag hoppas innerligt att de är lyckliga och glada med livet. Jag har dock mött tre av dem efter vårt uppbrott och en av de sprang jag in i på Drottninggatan med hennes kille för bara några månader sedan. Vi pratade och jag kände snabbt av en osäkerhet från henne med en flackande blick. Jag vet inte om den känslan var korrekt. Mötet fick mig i alla fall inte att känna någonting.

Mötet med T skedde över telefon. Det var dagen efter min historia om min tid med anorexia hade publicerats på Expressen och jag satt och jobbade vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag telefonen vibrera vilt och jag lyfte upp den och fick se T’s namn. Jag frös till is och var tvungen att tänka till snabbt – Vad skulle hon säga? Och jag? Hur skulle jag bete mig? Arg eller trevlig? Jag svarade och på andra sidan luren hörde jag tårar. Jag sa ingenting utan bara lyssande. Hon sa att hon inte kunde låtsas som om att hon inte hade läst mitt blogginlägg och var tvungen att ringa mig för att säga: ”Jag vet att det här ordet inte betyder någonting för dig, men förlåt. Jag vet inte vad jag kan säga mer än att jag är väldigt ledsen över allting som har hänt och att jag är glad över att du mår bra idag ” Fan vad jag började böla då. Hur jävla besviken jag fortfarande än är så kan jag inget annat än att tycka att hon var så jävla modig och stark. Jag är oerhört tacksam över det här samtalet, men efter det har vi aldrig mer hörts.

Mötet med min allra bästa vän tog jag själv tag i när jag var hemma i Linköping en jul för 2 (eller 3) år sedan. Jag kände att jag bara ville se henne, höra hennes röst och krama om henne för att slippa oroa mig för knasig stämning om vi någon gång skulle råka springa på varandra. Jag gick in i butiken där hon jobbar och såg henne direkt stå bakom disken och stoja friskt med sina kunder. Jag blev alldeles tårögd och min kropp började darra. Den energispridaren och galna tjejen saknade jag så mycket, och gör det än idag.

 Efter några minuters väntan i den långa kön fick hon syn på mig…. och log. Jag blev alldeles varm. Plötsligt var det jag som stod längst fram i kassan och vi sprang runt den för att ge varandra en stor kram. Det var ett annorlunda samtal om man ser till vår gamla relation som var väldigt kärleksfull och crazy. Sorgligt på ett sätt, men samtidigt så fint att vi faktiskt gav varandra en kram. Det var inget förlåt och gulligull, men det var heller ingenting jag väntade mig när vi stod mitt i butiken. Jag väntar mig det fortfarande inte.

Jag har gått vidare, släppt det som hände för många år sedan och lärt mig extremt mycket om mig själv och hur jag vill vara som vän av detta. Jag kommer aldrig tvinga någon av dem att be om ursäkt. Jag vet att jag inte var så lätt att ha att göra med under min tid som sjuk och att det aldrig bara är en persons fel, men jag skulle aldrig ge upp en vän som inte mår bra bara för att ”vi inte orkar med dig mer!” ”du har förändrats!”. Den här händelsen har tyvärr påverkat mig negativt på väldigt många sätt och påföljderna är någonting jag diskuterar mycket med min livscoach. Jag har alltid varit en prestationsprinsessa som vill visa mitt bästa jag i allting jag gör, men att ha med sig att vänner kan svika om man inte är 100 %-ig och härlig pushar mig ännu lite till. För det första har jag jättesvårt för att lita på folk och kalla nya bekantskaper för mina ”vänner”, och när vi väl är vänner vågar jag inte vara sur eller trött, får ångest av att tacka nej och bokar ofta in flera grejer på samma dag och tid bara för att jag inte vill riskera att de ska lämna mig. Ni hör…. Det påverkar mig även i jobb och andra sammanhang. Jag vågar lixom inte vara Henrietta 90 %…. Tänk om personen eller företaget inte vill ha mig då?

Om jag saknar dem idag? Jag saknar det vi hade och jag saknar min relation med M. Men idag har jag ju världens bästa och finaste vänner runt om mig att jag faktiskt inte orkar drömma mig tillbaka till the old good days. Jag har det bättre idag!

Tjejer, vi måste ta hand om varandra.