I källaren på det här huset bodde jag hela sommaren år 2013. Det var som ni nog förstår inte särskilt glassigt och även långt ifrån känslan av en sommarledighet, men fan vad bra det var. Utan den sommaren hade jag ju inte stått på två ben idag, fått jobbet som PR Manager på Ivyrevel, haft världens bästa kille, vänner eller den här bloggen. Hur som helst, igår var jag tillbaka för att genomföra min 3-års uppföljning där man gör psykiska tester, intervju samt ”testäter”. Dessa uppföljningar genomförs inte på grund av att man fortfarande mår dåligt utan för att Mandoeterkliniken ska kunna försäkra sig om att sin tidigare patient inte har fallit tillbaka och även att deras metod faktiskt fungerar. Så att komma hit någon gång om året gör mig bara varm i hjärtat och det finns inget obehag.
Men till gårdagens besök som berörde mig något enormt. Jag Snapchatade på vägen dit och ända fram till dörren in till kliniken. Jag var tidig och slog mig ned i deras vardagsrum för att invänta mitt möte med en av Mandometerklinikens behandlare. I samma rum satt även en patient och vi båda tittade ned och höll på med telefonerna. Jag vågade inte kika runt om mig då det kan vara känsligt att ge blickar på kliniken.
Helt plötsligt avbröts jag och fick ta ur hörsnäckorna och titta upp: ”Förlåt om jag hoppar på dig, men det här är bara lite sjukt. Jag satt precis och tittade på din Snapchat och nu sitter du framför mig”. Jag blev såklart generad och smickrad, vi kramades och jag slog mig ned i samma soffa som henne. Hon berättade då för mig att mitt inlägg om min historia från frisk till anorexia till idag starkare än någonsin var anledningen till att hon satt där idag. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka då. Det går inte att förklara hur jag känner kring detta, men att jag har kunnat inspirera till att våga söka hjälp och satsa på livet är helt fantastiskt och jag är oerhört glad över att jag gjorde det för typ exakt ett år sedan. Vi pratade sedan vidare om livet i stort, drömmar som krossats, drömmar som uppfyllts och om vikten att lära känna sig själv ännu bättre.
Till dig som jag träffade:
Att du tog dig modet till att berätta detta för mig, ge mig alla fina ord och kärlek var så jäkla fint. Det visar verkligen på hur stark du är och vilken jäkla power du sitter på, vilket jag även kände av att bara prata med dig. Den styrkan är så viktig nu och får mig också att förstå att du kommer att fixa det här. När allt är över, för det lovar jag att det kommer att vara en dag, kommer du att vara starkare än någonsin och ta världen med storm. Tack för att du gav mig en så fin stund. Fler borde vara så vänliga som du och vilja dela med sig, jag blev själv påmind om att jag måste bli bättre på det.
Kram!
