Det här är en ompublicering av ett inlägg som låg uppe i fredags.
Jag önskar att jag kunde förstå mitt eget inre just nu. Men det är omöjligt. Jag fattar inte vad det är som händer med min kropp, mina tankar eller ork. Jag trodde bara det var en fas och att det skulle gå över, men någonting har satt sig djupare och får mig att bara vilja bli barn igen för en stund. När mamma kan säga ”Det blir bra älskling!”. Men jag är vuxen nu och måste ta itu med detta själv.
Igår: Orkar jag gå och träna som jag har lovat mig själv? Ja, jag måste och måste göra det jävligt bra, och så började jag fylla min träningsväska. Ville egentligen bara ligga kvar i sängen. När den var fylld insåg jag att jag packat som om jag skulle iväg på weekend. Inte en enda träningspryl och jag fattade inte alls hur jag hade tänkt. Pressveckan då? Jag borde gå för det är ju väldigt trevligt och viktigt för mitt personliga varumärke och i rollen som PR-chef på Ivyrevel. Jag måste vara där och då måste jag vara on fire. Extra trevlig, glad och gärna roligare än vad jag var senast, för det är ju sådan jag är. Egentligen orkar jag inte. Det får bli 10 djupa utanför varje ingång och sedan in och gasa till toppen. Prata lite för mycket, dra något kul skämt, vara chic som attan, spela in en rolig Instagram Story, fota bra material till bloggen, men ändå inte för mycket mobil för då framstår jag som tråkig och osocial. Men det är ju ett jobb…? Jag fattar inte hur jag ska få ihop det här. Käka lite lunch kan jag också göra. Det är bra, för annars kanske jag glömmer bort lunchen helt. Men kommer jag orka stå ut så länge? Jag känner mig nästan rädd för människor och det är olikt mig. Kanske ser de igenom att jag är tråkig idag? Det får inte hända. Hur ska jag välja? Hatar att inte kunna kontrollera situationen. Jag orkar inte att jag i vilket beslut jag än tar utsätter mig själv för att bli oomtyckt. Tråkig i båda varianterna lixom.
Middagen med Briska ikväll då? Jag har ju sagt ja, men min kropp orkar inte. Jag borde inte ställa in eftersom det är ett nyårslöfte jag har, men då måste jag hålla låda och mungiporna uppe i flera timmar utan ork. Och göra mig i ordning till tänderna. Hur? Jag ser ju för jävlig ut. Då blir det ändå inga bra bilder och det kommer suga när jag kommer hem sedan. Mitt hjärta kommer slå sönder under middagen av tanken på att mina vänner kanske tycker jag är dum som inte hinner umgås med de så ofta, men jobb och bloggmiddag, ja det hinner jag med…. VAD SKA JAG GÖRA?!? Jag är inte tjejen som ställer in, men jag är heller inte hon som deltar och är halva Henrietta.
Tänker på jobbet och fingrarna domnar, hjärtat slår och huvudet dör. Men jag är inte svag? Jag pallar ju allt och har alltid gjort! Måste planera in ett poddavsnitt med Anna också. Viktigt! Jag älskar att podda.
I morse gick det knappt att kliva upp ur sängen. Den var så trygg och härlig. Tack vare det missade jag frukosten med Pålle och sedan mötet med min fina vän Julia. Två besvikna vänner säkert.
Jag vill förtydliga att jag verkligen mår bra och känner mig som världens lyckligaste tjej, men jag måste ta itu med min stressituation bara. Det har pågått lite för länge och det är bäst att göra någonting innan det är försent.
Jag och min psykolog har bara börjat, men vi har ändå hunnit komma fram till en intressant sak: Omedvetet är jag dagligen rädd för att bli sviken och inte få höra ”Du är grym”, vilket är en av alla anledningar till att jag dagligen måste överprestera. Det kom vi fram till igår efter ett långt samtal om min uppväxt. Jag blev sviken av mina bästa vänner som jag gjorde allt för, men när jag blev sjuk och tråkig i anorexin orkade de inte med mig mer. Den händelsen kommer nog alltid att finnas i mig.
”Var aldrig tråkig, för då blir du sviken. Då kommer du misslyckas.”
Känner så igen mig i det du beskriver, precis så spann tankarna runt runt i mitt huvud när jag gick in i väggen. Tyvärr var jag en prestationsprinsessa även i min utbrändhet och sjukskrivning och skulle upprätthålla en fasad och tillät mig bara att vara sjukskriven i 3 veckor. Något som jag ångrar så här i efterhand, ingenting blev bättre av att jag sa att jag mådde bra när jag verkligen inte gjorde det och jag har fortfarande men efter stressen. Med hjälp av en psykolog insåg jag att enda sättet för mig att bli frisk var att acceptera att jag inte mådde bra, lära mig hantera mina panikångestattacker och se över mina prioriteringar. Lång utläggning men det jag vill ha sagt är att lär dig av mina misstag, ta hand om dig och kom ihåg att du är inte mer än människa, en fantastisk människa som förtjänar att må bra och att vara lycklig. På riktigt.
Tack Henrietta. Tack för att du öppnar upp dig och delar med dig. Tack för att du visar att du är människa precis som alla andra. Ibland tror jag att det är just det som man måste påminna sig om, att man trots allt bara är människa. Det är lika mycket mänskligt att må mindre bra ibland som att må bra. Det är lika mycket mänskligt att inte orka prestera som att prestera. För mig är du en fantastisk inspirationskälla som jag faktiskt känner att jag kan relatera till, just för att du är så ärlig. Behåll det så! Du är fantastisk, rolig och bra precis som du är. Jag håller just nu på att läsa en bok som heter ”Drunkna inte i dina känslor” med Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Där skriver dom i förorden ”Det handlar om att hantera sitt liv när man varken är stark, eller skör. Utan både och. Stark och skör. Det är en bok om hur man utnyttjar sin lysande känslobegåvning och inte drunknar i den”.
Ha en fin dag Henrietta
Monica, tack <3 Du är så himla klok, varm och kärleksfull. Så glad att det finns sådana som dig <3 Jag måste kika upp dessa böcker! Puss
Henrietta! Starkt av dig att publicera detta igen och jag förstår din situation till fullo! Jag våndas över samma saker varje dag, har ständigt ångest och dåligt samvete för att jag inte hinner/orkar vara social. Stressen äter upp en inifrån och ut. Hoppas att du får bukt med detta så att du kan vara dig själv ch leva ditt liv till fullo som den glädjespridare du är!
Hej Ida <3 Tack för ditt stöd <3 Blir så glad när ni tar tiden att skriva till mig. Puss <3
Finaste. Du är fantastisk och starkare än många andra. Du har tagit dig igenom och gått starkare ur saker som många andra aldrig skulle kunna föreställa sig eller drömma om att gå levande ur. DU går först och ditt välmående går först. Om du tynar bort i stress, press och i ett svart hål vem förlorar på det då? Du eller alla dom människor som du försöker vara till lags? Det är ditt liv Henrietta, ingen annans. Ta tillbaka det nu och glöm inte att du redan lyckats en gång tidigare. Du är en stark kämpe och det kan ingen besviken dålig vän eller vidrig chef ta ifrån dig! <3. Kärlek.
Usch, låter riktigt jobbigt. Ett tips jag har lärt mig när jag känner som du gör nu är att andra människor faktiskt ofta tycker det är skönt när man håller lite låg profil om man normalt sätt tar extremt mycket plats. Har upptäckt att det inte alltid är särskilt sympatiskt, och på gränsen till narcissistiskt av mig, att tro att jag måste stå i centrum hela tiden för att alla andra skulle bli så besvikna annars. Faktum är att människor till 99 procent ändå bara ser igenom den där polerade och uppmärksamhetssökande sidan ändå. + att det faktiskt inte enbart är ditt ansvar att det ska bli trevlig och peppig stämning. Det intressanta är, när man lär sig att backa ett par steg, att då steppar liksom andra människor upp och ser till att det bli trevligt istället. Sluta se sociala sammanhang som en prestation – testa att utmana dig själv genom att istället fokusera på att låta andra människor ta plats/prata (dvs. låt ditt fokus bli att ställa en massa frågor och lyssna in genuint vad människor säger istället för att fokusera på att föra fram dig själv) så tror jag kanske att du kommer att upptäcka att folk kommer att uppskatta dig även om du inte håller låda om dig själv hela tiden eller om du har en halvbra outfit just den dagen. <3
Jag skrev till dig i vintras och bad om råd hur jag skulle tackla min arbetssituation, som var riktigt kass. Jag var rädd för att råka ge upp för tidigt, att folk skulle se mig som någon som inte jobbar hårt och istället ger upp. Så jag jobbade kvar några månader extra, trots att du rekommenderade mig att sluta, du sa att det inte var värt att jobba på en dålig arbetsplats. Har nog aldrig blivit så dåligt behandlad som där, blev kallad grejer och kämpade skiten ur mig för att prestera bra trots att absolut ingen hade lärt mig eller gett någonting att stå på. Å nu då? Slutade i februari och har fortfarande inte återhämtat mig, första månaden gick jag inte upp ur sängen. Nu börjar jag känna igen mig själv lite, men trodde ärligt inte att jag skulle komma tillbaka. Men man gör ju det. Så det är bara att vänta. Men ville bara säga tack för att du ändå alltid hjälper oss alla andra med tips. Och jag vill säga till alla som jobbar på en dålig arbetsplats att sluta direkt, om det går för långt så försvinner liksom en del av en själv.
Jag kände mig likadan i vintras. Därför sa ja upp mig från mitt jobb i februari. Kände att jag inte pallar med stressen och tyckte inte det var kul längre. Ett bra beslut nu i efterhand, jag mår bättre än nånsin. Sköt om dig!
Åh nej, stressen är inte värt det! Jag jobbade järnet förra året och tänkte hela tiden att allt blir bättre ju mer jag jobbar och visar för alla hur bra det går. Sedan kommer julen och jag blir helt slut. Kom till jobbet efter och ville bara gråta. När jag får komma till psykologen hos företagshälsovården får jag höra att jag är utmattad. Det var som en sten föll av mina axlar! Äntligen någon som förstod mig.
Snälla, lova att ta hand om dig själv. Stressa inte, andas och lyssna på din kropp. Den långvariga stressen kan göra oss till ett paket istället. Det tar tid att återhämta sig och låt det ta tid. Styrkekram!
Jag hoppas att du förstår hur fel det ser ut för oss läsare när du skriver ett inlägg på det här sättet en dag då Sverige blivit utsatt för en terrorattack. Ett ”tillägg” längst gör det bara värre.
Puss fina!<3<3
Älskade vän ,du är bra precis som du är .vi är så otroligt glada att ni är välbahållna ,du o Johan ❤
Men fina Henrietta! Det gör ont i mig när jag läser ditt inlägg. Snälla du, gör inte samma misstag som jag. Det är inte värt det, absolut inte! För när du väl är där nere är vägen upp så otroligt lång. Du måste bromsa i tid. Hör av dig om du vill prata, jag finns här. Kramar
Massa kramar till dig <3
Du är stark! Jättebra att du vågar skriva om detta och inspirera andra att våga ta till hjälp och att våga vara operfekt <3