Jag sitter i skivande stund med en kopp te i handen och väntar på att syster och mamma ska komma hem med julinhandlingen för att jag sedan ska kunna sätta mig ned med Alexandra och fortsätta på vårt SECRET PROJECT. Jag är alltså i Linköping och fck vad det är skönt. Just nu känner jag mig rätt så trött på storstaden. Kanske inte trött på staden i sig, men jag har lessnat ordentligt på storstadshetsen och vardagen. Den ständiga jämförelsen och strävan efter att man alltid kan vara en bättre person, ha mer tid över och en härligare livsstil. Jag vet att jag är långt från ensam i dessa känslor.
Jag (och typ alla) jämförs med andra människor VARJE DAG och nu senast i helgen jämfördes jag och Johan med ett annat par av en vän till oss. Det var inte direkt till mig utan Johan fick höra det under lördagskvällen och kom hem med det som något slags budskap till mig på söndagen. Någonting om ”Ni borde bli lite mer så och vara lite mer si som det här paret är”. Det rörde att vi borde bli bättre på vardagshäng med vänner (vilket jag önskar att jag hade tid med). Jag får ofta höra ”Du jobbar alldeles för mycket och man ser dig aldrig längre”, samtidigt får jag mail från en besviken PR-byrå för att jag inte hann dyka upp på eventet som jag OSA:t till, min alldeles egna bok håller inte deadline och på sidan av det kommer ett krisande mail in från en kund på jobbet. Jobbet kommer tyvärr alltid gå först i vardagen. Det vet vi alla att jobbet inte går att prioritera bort.
Skulle jag börja jobba mindre (och missa deadlines på mitt jobb) för att få mer tid till vänner , boken och blogglivet får väl IP-nummer 213.89.66.33 spratt och kallar mig lat och likaså personer i branschen som anser att jag borde vilja sträva ännu mer framåt i mitt yrke. Jag skulle även tjäna mindre pengar då och inte kunna följa med på allt kul som mina vänner och bekanta gör, vilket skulle leda till kommentarer som ”Vad tråkig hon är!”.
Vad jag än gör så kommer jag att bli jämförd med någon annan i samma kategori som gör det mycket bättre än mig. Just nu är jag inte bäst någonstans då min tid är alldeles för knapp. Jag vet att det suger, men det suger ännu mer när en vän eller bekant påpekar det också.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget egentligen, men kanske påminna mig själv och alla andra om att respektera sin omgivning och sina vänner, och inte pusha de till mer ångest än vad som redan finns. Vi alla bär på ångest och prestationskrav idag. Om jag känner att en vän är frånvarande för stunden så vet jag att det finns en anledning till det och att vi inom kort kommer att spendera massor av tid tillsammans. Är det så att jag inte orkar vänta eller inte respekterar personens frånvaro – hur bra vänner är vi då egentligen?
Jag kommer aldrig att vara perfekt eller att bli som någon annan människa på denna jord. Jag vill heller inte bli det.
TACK & PUSS
jag förstår exakt vad du menar, har varit där själv. MEN jag har landat i att jag bara måste leva livet så att jag är nöjd. Och jag jobbar också väldigt mycket, och har i princip ingen tid för vänner, träning osv och har tappat några vänner på vägen. Men å andra sidan, dem som finns kvar stöttar mig och är så glada för att det går bra för mig och stöttar mig när det känns svårt. Lev ditt liv, lev inte någon annans! <3
Håller med – så skönt att komma hem till småstan’ över jul och kunna slappna av lite ifrån Stockholm. God jul fina du! <3
Håller verkligen med dig Henrietta! Så sant inlägg. Det blir ju ytterligare ett krav eller snarare en slags norm, hur vardagen bör vara. Alla gör väl som de själva vill. Jag personligen är mer som du, jobb går först i veckorna och om det finns tid och energi över träffar jag gärna vänner för bio, middag eller ett glas på en tisdag. Helgen är jag ledig och då kan jag gärna lägga mitt fulla fokus på vänner om jag känner för det. Å andra sidan, de personer som tycker att ni som par borde vara lite X och Y har väl inte alla rätt på exakt alla kapitel i livet heller, jag menar alla har sina struggles de kämpar med – även de som påpekar hur du och Johan är. Hänger man för mycket med sina vänner så kanske det påpekas att man har för lite par-tid på tu man hand ihop…? osv osv osv… Hoppas du förstår vad jag menar 🙂 Hoppas du har det gött i Linkan! Kram från Gbg
Förstår hur du känner <3 Jag var i en liknande situation för några år sedan och en dag bestämde jag mig – Att någon, som jag kallar för min vän, aldrig skulle få påpeka hur jag ska vara eller hur mycket jag borde umgås med vänner etc. Det slutade med att jag sa upp bekantskapen men en handfull människor det året. Det kan låta hårt, men såhär i efterhand var det bland det bästa jag gjort. Det är ditt hjärta, din själ, din kropp. Umgås bara med dem som accepterar dig som du är. Kram
Hur kan en annan person känna att han har rätt att tycka att ett par ska vara som ett annat par? Förstår inte det?!
Själv umgås jag ganska lite med mina vänner, men vi messar/chattar och ”umgås” desto mer över sociala medier. Hur ska man orka allt? Först är det jobb, sen har man några få timmar innan det är dags att sova. Jag är väldigt mån om min egna tid, så jag kanske är tråkig efter jobbet men då är det tid för mig själv, sambo, träning, mat, städa, handla och bara vara i mysbrallan. Man ska räcka och orka hela livet, så varför ta slut på all energi redan nu?
Man gör väl som man själv vill, så känner jag. Och är det någon person som inte är nöjd med det, jaha…synd för den personen i så fall. Det är dennes problem och inte mitt problem. Det som däremot kan bli mitt problem är att jag har så himla kul utanför mitt jobb och mina ”måsten” att jobbet blir lidande. Och det i sin tur kommer ju leda till att jag inte har mat på bordet. Jag kommer ha ett väldigt ofräscht hem om jag är ute på galej jämt, och kommer heller inte ha några rena kläder för jag kommer inte ha tid att tvätta.
Kan inte alla bara sänka kraven på vår omgivning och på oss själva en smula tack!
Hej,
Tips! Det är lite tvetydigt om det är lagligt att hänga ut IP-nr. Tror man ska vara lite försiktigt med det…
läs om det här: https://skapaskillnad.nu/fragor-och-svar