Jag sitter i skrivande stund och genomlider efterskalven av en panikångest attack. I samma veva fick jag se att det är årets deppigaste dag och man kan nästan ana en koppling där, men det finns nog fan inte då jag har haft ett tryck över bröstet hela helgen. Jaja. Jag ska inte skriva mer om det, för då får man väl skit av någon och det pallar jag inte idag. Eller jo en sak ska jag addera och det är att jag tack vare detta tog tag i skiten och mailade min livscoach: ”Vi kör!”.

 Varför detta problem så ofta? Har man varit med om en panikångestattack tidigare är det lätt att få det igen. Många som är med om det blir rädda att det ska hända igen och väljer där av bort vissa aktiviteter i vardagen som man kopplar negativt, vilket bara gör det värre. Jag får exempelvis panik på tunnelbanan, när jag går ensam, tränar och när det blir för mycket folk runt om mig. Typ som under rea-hetsen. Genom att jag undviker dessa situationer övar jag mig inte på att det INTE ÄR FARLIGT…. Och där har vi det snurrande oro-hjulet i full spinn.

Dumt ju.