Jag sitter i skrivande stund och genomlider efterskalven av en panikångest attack. I samma veva fick jag se att det är årets deppigaste dag och man kan nästan ana en koppling där, men det finns nog fan inte då jag har haft ett tryck över bröstet hela helgen. Jaja. Jag ska inte skriva mer om det, för då får man väl skit av någon och det pallar jag inte idag. Eller jo en sak ska jag addera och det är att jag tack vare detta tog tag i skiten och mailade min livscoach: ”Vi kör!”.
Varför detta problem så ofta? Har man varit med om en panikångestattack tidigare är det lätt att få det igen. Många som är med om det blir rädda att det ska hända igen och väljer där av bort vissa aktiviteter i vardagen som man kopplar negativt, vilket bara gör det värre. Jag får exempelvis panik på tunnelbanan, när jag går ensam, tränar och när det blir för mycket folk runt om mig. Typ som under rea-hetsen. Genom att jag undviker dessa situationer övar jag mig inte på att det INTE ÄR FARLIGT…. Och där har vi det snurrande oro-hjulet i full spinn.
Dumt ju.
Tack för att du delar med dig❤️
Panikångest är hemskt! Har både det och ”vanlig” ångest i perioder, suuuuuck. Trots många nackdelar är jag ändå glad för de erfarenheter jag fått ”tack vare” alla besvär. Allt eftersom jag lär mig fler och fler verktyg för att hantera min ångest känner jag mig både starkare och mer trygg i mig själv. (Det är kul och coolt!!) Jag brukar tänka att ångest och panikångest kan vara som en tung ryggsäck som är svår att få av, detta eftersom att man INTE är sin ångest, utan något man har. Som du säger – det är inte farligt, och ryggsäcken ramlar ofta av av sig självt tillslut❤ Ofta kan det vara svårt att motarbeta och istället bättre att fokusera på att acceptera sina besvär, då får dom mindre uppmärksamhet och energi tillslut. Lite erfarenheter från en annan, stundvis ångestfylld medmänniska. Allt gott till dig Henrietta och KRAM ❤
Det blir bättre <333