Att jag spenderar livets tid på akuten börjar väl bli vana för även er. Usch vad jag är trött på det nu… Och idag var jag med om det vidrigaste någonsin. Jag kände att jag inte kunde andas och gick runt och runt på kontoret för att finna luft. Precis samma händelse hände i Warsawa i helgen. Det gick inte och plötsligt började jag känna hur mina händer och armar domnade av, mitt ansikte och hur snabbt hjärtat slog. Jag stod då på en plats utan människor och jag försökte snabbt ta mig ut till trapphuset där jag föll ihop. Jag minns att många människor kom mot mig och hur de lade mig i sidoläge och försökte lugna mig i väntan på ambulans. Jag trodde att det var mina sista minuter i livet. Mina ben och armar skakade och jag orkade inte ens tänka på minuten efter.

Nu har jag varit i trygga händer i några timmar, kan andas igen och jag har fått veta att mitt liv inte är hotat. De ville ha mig över natten, men då jag inte kände mig trygg med läkaren valde jag att lämna för att istället besöka hjärtläkaren i morgon. De vet inte om det jag var med om var en ny grad av ångest eller om det var hjärtat. Det ska jag ta reda på.

KÄRLEK.