Hej raringar! Bilden är faktiskt tagen idag – Jag försökte göra min grå dag hemma lite mer färgglad. Hehe.
Idag har jag varit hos läkare nummer 1 (i morgon ska jag till hjärtläkaren) och fått en del nya tankar presenterade för mig. Jag trodde ju att jag var med om en stroke eller hjärtinfarkt (och jag kommer aldrig kunna beskriva den känslan), men det var det inte. Det läkarna tror är att det var en panikångestattack på en helt ny nivå.
Med mig hem idag fick jag en ny tid för ännu en lungröntgen, recept på sömntabletter, astmamedicin samt anti-depp-tabletter. Inte för att jag är deppig utan för att de kan hjälpa mig med min oroliga och ibland ångestfyllda själ. Det känns bra. Jag vet att både sömntabletter och anti-depp kan låta riktigt allvarligt och att många är negativa till det, men nu vill jag testa allt som går för att komma tillbaka till normal andning. Jag har även blivit ombedd att sluta vara rädd för att gå och träna – hon insisterade på att jag inte kan bli sjuk igen.
Är det någon som har erfarenhet av dödsupplevelser med astma eller panikångestattack?
Hej!! Har vart med om precis samma sak – vaknade mitt i natten och trodde jav fått en hjärtinfarkt och skulle dö. Kunde knappt röra mig eller andas och det kändes som att en stor sumobrottare satt på mitt bröst. Ringde och väckte mamma (såklart) men hon sa att jag skulle ringa 1177, vilket jag gjorde, och fick prata med en helt fantastiskt kvinna som lugnade mig i 40 minuter (efter att först ställt mig frågor om mitt liv med mortion, mag, längd, vikt osv). Hon sa att jag hade en panikångestattack. Det är det absolut värsta och läskigaste jag upplevt. Att något helt psykiskt tar sig form så fysiskt. Trodde såklart inte på det och tog EKG dagen efter – som bara visade att allt var i sin ordning, alltså inget fel alls.
Det var så obehagligt, har inte hänt sedan dess, men jag kommer ihåg allt i detalj, och skräcken för att inte kunna röra sig, andas och tro att livet ska ta slut där och då. FY!
Kram på dig, ta det verkligen lugnt nu, ingenting är viktigare än DU!
Hej Sofia! Tack SNÄLLA för att du delar detta. Det gör mig lugn
Känner så igen mig i allt du skriver. Jag är
En energifull och glad person men mitt liv
har så länge jag kan minnas kantats av ångest, panikångest, dödsångest, rädsla för signaler i kroppen. Toppen av det kämpade jag också med anorexia i tonåren. Idag är jag frisk men ångesten är fortfarande där och idag är jag väldigt rädd för symptom, vilken sjukdom som kan gömma sig bakom. Att hjärtat rusar och det känns som jag ska dö är nya symptom jag blivit bekant med. Usch vad man blir rädd, och man tycker det är konstigt att läkarna inte kan hitta något. Vet inte hur det är i ditt fall men jag har haft svårt att lita på läkare som säger att det är bara är ångest – ”men jag håller ju på att dö, något annat måste det vara!!!”. Ändå är det enda jag vill att åka till akuten för att ”kolla upp” det. För mig funkar meditation och terapi i olika former superbra. Hoppas verkligen du mår bättre! Du är en inspirerande person som vågar dela med dig!
Stor kram!
Hej Elin
Hej,
Villa bara skriva och säga välkommen i gänget för oss som äter antidepp för ångest!
Jag ser mig själv som en positiv och glad människa, men har alltid haft min beskärda del av ångest och panikångest (i perioder av livet).
Förra året började har käka antidepp pga. ångesten och det är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv.
Nu kan min kropp inte komma upp i samla ångestnivå längre och bara tanken på att det är fysiskt omöjligt för mig att få en panikångestattack är så jäkla lugnande. Antideppen i kombination med en samtalskontakt har hjälpt mig otroligt.
Så åter igen: välkommen i klubben! <3
Hej Klara! HEJ OCH TACK för välkomnandet i klubben. Det känns skönt att höra att jag inte är ensam. Det känns faktiskt underbart och lättande. Tack för att du ger mig hopp om att allting kommer bli bra
Jag har haft en allvarlig panikångestattack, då trodde jag att jag skulle dö. Hjärtat slog jättesnabbt och allt bara snurrade, kändes sjukt overkligt. MEN det var ”bara” ångest. Var mycket jobbigt privat just då samtidigtmsom jag ville prestera på jobbet.
Styrkekram till dig!
Jag tänkte kommentera ditt första inlägg och skriva att jag utan tvekan trodde det var panikångest. Panikångest är verkligen helvetet på jorden och när jag var drabbad av det trodde jag ju alltså på riktigt att jag 1.hade hjärtfel 2.hjärntumör eller någon annan cancer 3. MS Eller någon annan kronisk sjukdom.
Jag levde med skiten lite för länge tyvärr och provade terapi, extrem träning, kostomläggning etc innan jag insåg att min enda utväg är medicin. Var livrädd för medicin för jag kunde inte identifiera mig som en person som behöver ”psykmediciner”.
Efter två mån av medicin fick jag på riktigt livet tillbaka, ALLA symtom försvann. Helt sjukt. Åt medicinen i ca 1,5 år. Var verkligen nere på botten när jag började, idag mår jag jättebra och varit utan medicin i 1 år. Medicin var verkligen min räddning och det enda jag ångrar är att jag inte började tidigare. Känner på riktgt att åren 20-25 är helt bortkastade för jag mådde endast piss.
Kan för övrigt tillägga att panikångest drar med sig massa andra symtom som bla lufthunger, läs om det – känsla av stt inte få tillräckligt med syre. Även hjärndimma och domningar hade jag väldigt mkt problem med.
Min panikångest var väldigt fysisk, jag trodde alltid jag skulle svimma när jag fick en attack. Hjärtat slog i 180 och det bara snurrade. Hemsk känsla! Man kan ju uppleva ångest olika men för mig var det nästan bara fysiskt till en början, sen får man ju även andra problem om man lever med skiten länge, såsom deppighet.
Så, börja med medicin! Mitt bästa beslut i livet 🙂 allt kommer bli bättre!! Stor kram till dig
Har inte varit extremt drabbad av panikångest men har ett par situationer som senare har konstaterats varit panikångest. Ena gången var jag isch 17 och mådde rätt kasst allmänt. En kväll bara kraschade jag. Kunde inte stå upp. Kunde inte andas eller svälja. Trodde att jag skulle dö.
Tre år senare. Känner att jag börjar tappa känsel i fingrar och tår samtidigt som jag märker att andningen inte fungerar. Sedan försvinner känseln allt mer och när det börjar sticka i ansiktet får jag mer och mer panik. Trodde jag skulle kvävas.
Är så himla läskigt med panikångest och dessutom att det kan se så olika ut både mellan olika gånger och olika personer.
Hoppas du mår bättre nu trotts allt!
Ta hand om dig.