Igår kväll ringde min läkare från Vårdcentralen och bad mig att ännu en gång att åka upp till akuten då hon inte gillade alla symptom jag lidit av i helgen. Suck. Jag åkte upp (som tur var denna gång utan ambulans) och där satt jag i väntrummet tills mina lungor började värka så mycket att jag började störtböla och fick komma in tidigare. Igår var jag riktigt arg. Arg för att jag aldrig får reda på varför jag knappt kan andas och bara får höra att mitt hjärta slår dåligt, men att det inte påverkar min andning. Igår sa jag: Jag åker inte härifrån den här gången utan att veta varför jag inte kan andas och hur jag ska ta mig till för att lösa skiten. Jag skiter i alla EKG:n ni tar – jag vill utreda mina lungor. Jag har inte tid för detta då jag just nu knappt orkar vara vaken.
Jag har alltså haft andningssvårigheter sedan januari 2018 och har under alla dessa månader behövs kliva upp varje natt för att hitta andetaget. Då fattar ni nog att jag snart inte orkar mer och verkligen vill veta vad jag lider av.
Jag kom sedan hem sent på kvällen med en ny lungröntgen bokad, ett bevis på att jag får syre samt ÄNNU en röst som säger att jag lider av ångest. Jag vet inte varför, för jag känner verkligen ingen som helst ångest? Jag känner mig lyckligare än någonsin, aldrig känt mig så långt från stress som idag och det har inte hänt någonting. I morgon ska jag till läkaren igen och ta ämnet ÅNGEST på allvar, vilket känns magiskt, och så ska jag även tillbaka till jobbet. Till världens mest förstående och peppande kollegor på Absolut Company. Nu känner jag att jag tagit ett kliv framåt, att det här kommer att bli så jävla bra och då ska jag våga gå tillbaka till livet, MEN… i lagom takt bredvid människor som förstår och ger pepp.
Nu ska jag meditera omgång 2 för idag. I förmiddags ledde meditationen till ett storböl utan att jag visste varför. Allting bara forsade ut. Allting var så jäkla skönt. Efter det ska jag trippa bort till DaySpa för 1 timmes massage. Hej nu tar jag välmående på allvar.
VI HÖRS SEN med ett lite mer inspirerande inlägg. PUSS
Åh hoppas att allt löser sig för dig o att du får reda på vad det beror på snart! Massa styrkekramar till dig❤️
Hej Henrietta!
Så tråkigt att läsa att du haft det jobbigt under en längre period och inte få veta vad det är. Vill också som tjejerna nedan skriva att det inte alls är ovanligt. Hösten 2016 började mina armar och ben domna bort, jag hade stickningar, fick svårt att andas, hjärtklappningar, svettningar, smärta i ryggen, svullna ögon efter intensiv träning, feberkänsla, förkylning etc. Jagg var konstant trött. Du ser, lång lista med olika symtom varav de flukturerade mellan varandra. Jag sökte för besvären och fick alltid svar att allt såg bra ut, många började påstå stress och jag blev arg. Jag kände mig inte stressad. Jag kände mig lycklig! Jag bytte läkare, vårdcentraler och fortsatte söka även om jag kände mig som en hypokondriker. Tillslut fick jag en läkare som tog det på allvar. Uteslöt allt allvarligt. Kollade hjärta, lungor, neurologiska sjukdomar osv. Med tiden som utredningar pågick (enda fram till januari -18) så gjorde jag förändringar då mina föräldrar konstant påtalade hur jag under många år stressat min kropp i form av träning på elitnivå, ätstörningar och konstanta prestationskrav. Jag började yoga, jag sa till mina nära o kära hur jag mådde så de förstod varför jag sa nej till saker och försökte acceptera att dra ned på tempot. Hösten 2017 avtog symtomen successivt och sedan dess har jag bara faktiskt haft någon stickning enstaka gång. Reagerar fortfarande på intensiv träning men det blir bättre för varje dag. Det tar tid och det tog tid för mig att acceptera, nästan ett helt år. Men när jag väl accepterade hur de faktiskt kunde vara så började jag återgå till den vanliga spralliga, energifyllda Sara jag varit förut och nu nästintill symtomfri! KRYA PÅ DIG och ta varje dag som den kommer. Bamsekram!
Hej FINA Henrietta! Ville bara ge dig en historia som kanske kan ge tips kring ditt mående?
Ångest behöver inte märkas i hur man mår rent psykiskt. Ibland är det enda symptomet man får av ångest: Svårt med andningen.
Och jag tycker mer att det låter som att din kropp lider av utbrändhet.
Min bästa vän i världen hade ALLA symptom du har, och hon beskrev dem på exakt samma sätt. Svårt att andas, domnande ben, yrsel, sjuk och förkyld hela tiden. Det var vanlig hederlig utbrändhet. Hon hade inte ens jobbat supermycket. Men tillräckligt för att kroppen skulle säga stopp. Det enda i hela världen som funkade som botemedel: Vila
Inte i en vecka, inte i en månad. Utan tills man mår bra. Och sen lite till. Och då är det inte bara jobbet som man behöver vara ledig från. Det är allt. Fika, träning, vänner, matlagning, städning. Inte kanske varje dag, men ofta. Saker som normalt sätt är bra för en, typ träning, spa, att åka på roliga resor, kan inte en stressad kropp använda positivt om den inte är frisk nog att ta emot det.
Jag hoppas så himla mycket att de hittar lösningen på dina problem, och att allt ordnar sig. Men OM det skulle visa sig att det är ångest eller stress, så kom ihåg att kroppen kan vara stressad även om man själv känner att det känns okej. Och att allt som planeras in i en kalender är stressande för kroppen, om man inte vilar på rätt sätt. Och till sist: Stressen kan komma flera år efter trauma, eller påfrestande perioder. Så den ångest din kropp visar upp kan vara ett resultat av stress du samlat på dig under flera år tillbaka.
PUSS OCH KRAM
Och tusen lycka till.
Hej Henrietta!
Jag fattar att du har det riktigt jobbigt och jag håller alla tummar för att allting kommer bli bra för dig. Jag har själv varit i samma sväng, fick problem med bröstsmärtor, andningssvårigheter och hjärtklappningar. Fick svårt att andas åkte in och ut på akuttider där jag endast blev försäkrad om att mitt liv inte var i fara men mer än så kunde dem inte säga. Många sa att det var ångestrelaterat, vilket gjorde mig något så djävulskt irriterad för jag tyckte fan inte att jag var stressad överhuvudtaget. Till slut fick jag röntga lungorna göra alla tester man kunde göra och jag var helt enkelt fullt frisk, men helt psykiskt nedbruten pga gått i så många månader och sökt ett svar, och till slut så är svaret ”stress”, ”ångest” eller whatever som jag så hårt förkastat. Det blev bra till slut, symtomen började avta, fick distrahera mig med saker och lära mig att inte fokusera på andning och hjärtslag(skitsvårt jag vet). Vill väl egentligen med detta bara säga att du är inte ensam!! Och det kommer bli bra!! Snart!! Skickar iaf massa med pepp till dig, snart vänder det. Kram på dig!(valde att va anonym..)