Hej vänner.
Jag kikar in här snabbt innan läkaren ropar in mig igen. Och ja. Jag befinner mig i skrivande stund på akuten och då tänker säkert många av er: ”Men herregud! Igen?”. Jag säger det samma. Jag har tidigare i dagarna diskuterat en potentiell ångest, men jag bokade ändå en tid hos en läkare då min andning varit så dålig under en längre tid nu och det visade sig vara hjärtat.
Jag har spenderat 2 timmar på Lill-Jans läkarmottagning som gjorde alla möjliga tester, och med en väldigt bekymrad min. Såklart blev jag väldigt orolig då. Det hela slutade med ett EGK-test och efter det skickades jag upp till akuten. Och nu sitter jag här med ett papper i handen som säger att mitt hjärta slår knasigt och med vetskapen att det skulle kunna vara en inflammation i min hjärtmuskel. Det suger.
Jag hatar att jag har haft sådan otur med min hälsa. Och minst lika jobbigt är det att min smärta aldrig kommer gå att beskriva för någon annan, vilket gör mig rädd för missförstånd och förutfattade meningar. Vad ska alla snart börja tro? Suck… Det cirkulerar i mitt huvud just nu.
Ångest, det kan jag ta. Men när jag sitter här för någonting fysiskt…. Ja då går inte tårarna att hålla inne. Jag är livrädd och skriver ett blogginlägg för att känna mig lite levande för en stund. Låtsas vara stark.
Jag hatar att jag i flera månader framstått som världens svagaste människa. Jag vet att jag inte borde tänka så, men fasen så svårt det är när man väl sitter här. Jag ska egentligen bara tänka: Låt mig bli 100 % bra. Skit in da reeeest!
