Läsarfråga:
Hej Henrietta!
Tycker att du är så himlans härlig och verkligen typ en förebild när det kommer till arbete och karriär. Jag minns att du skrev att du jobbat på några ställen innan Wrapp som inte motsvarade dina förväntningar osv. och att det inte kändes bra. Jag är själv ny på ett jobb som inte alls känns bra, och är nästintill olidligt trots att jag verkligen tänkte att det skulle bli bra. Hur ska man tänka när man känner sig orättvist behandlad på ett nytt jobb? Folk pratar om att härda ut och jag märker att jag blir förvirrad. Magkänslan säger totalnej men normen att jobba hårt och kämpa på gör sig påmind. Vill gärna få ditt perspektiv. Kram
Hej Ebba!
Jag får börja med att tacka för de fina och värmande orden.
Att hamna på fel jobb eller en otrevlig arbetsplats är verkligen en jobbig grej, ännu jobbigare är det att samhället säger att man ska hänga kvar för att inte framstå som lat eller att det inte ska se dumt ut på CV:t. Det är helt fel! Som vuxen är man inte dum, man känner sig själv väldigt bra och har förstått vad man vill och mår bra av, därför ska man våga säga upp sig om situationen inte känns rätt. Ju mer du låter tiden gå kan både din hälsa och självförtroende försämras, och både du och din arbetsgivare slösar tid på varandra. Speciellt om du är ny i en bransch, då borde du se till att lägga din tid på det som lyfter dig och för dig framåt.
Du ska inte stanna kvar för att omgivningen säger det, det är du som är viktigast. Lyssna på din magkänslan och se till att göra det som du är värd att göra och mår bra av. Sedan är det ju alltid värt att börja med att lyfta problemet med sin chef för att se om det går att lösa, det kan ju ha skett ett missförstånd.
Tips: Skriv ned på ett papper vad det är som inte är bra, vad det är du saknar, hatar, älskar, vill göra osv, det är superbra att utgå ifrån när du funderar och i nästa jobbsökande.
Jag har gått emot normerna 2 gånger på bara 6 månader och jag har inte råkat illa ut. Mitt första år efter examinationen på Berghs School of Communication var hemskt, hör här:
Jag fick ett stipendium, trodde jag var grymmast i världen och blev dagen efter examen kommunikationsansvarig på företaget XXXXX. Från dag 1 kände jag mig väl mottagen och alla mina kollegor var trevliga och litade på mina kunskaper. KUL! Men 2 veckor in började jag märka (samt höra) att min VD inte bara gillade sin fru utan även yngre tjejer, så som mig. Han började ge mig sjuka komplimanger med obehagliga blickar, boka in möten där han bland annat ville checka av hur det gick med mitt dejtande osv. För varje dag blev det värre och jag kunde inte stå ut med att ha hans blick på min kropp från morgon till kväll, samtidigt som han satt och kikade på dyra klockor med fötterna på skrivbordet….? Ni vet sådär riktigt vidrigt. Detaljerna lämnar jag bakom skärmen, men efter 3 månaders tid pallade jag inte mer, inte min kropp heller som då hade tappat vikten helt (det här var efter jag blivit frisk, vilket inte var så bra). Det knepiga i den här sitsen var att alla chefer och ägare var ”bästisar”, så jag fick ta snacket på en sjuk omväg och in till styrelsen. Sedan då? Samma dag som han skulle informeras om min upplevelse fick jag gå hem tidigare och vänta in ett samtal. Företaget ringde senare på kvällen och som jag misstänkte hade ”HAN” fått över sina kollegor på sin sida och fick nu mig att bli osäker på min upplevelse. Har jag kanske bara trott och ljugit? KLASSIKER! Vad gjorde jag? Bokade in en fika med honom och två övriga chefer på ett café dagen efter. Jag tittade honom i ögonen, läste upp allt jag hade dokumenterat under mina månader hos dem och lyssnade sedan på hans ursäkt. Efter tjat om att jag skulle stanna sa jag: ”Nej, jag har inget hjärta för företag som behandlar sina anställda såhär, så jag måste dra”.
Hur skulle det här se ut på CV:t tänkte jag? Jag sprang på ett gäng intervjuer och jag fick såklart frågan om varför jag efter så kort tid sökt mig vidare och mitt svar var rakt och ärligt: ”Jag blev behandlad på ett sätt som jag inte kan stå för och därför undrar jag hur er kultur är? Jag kan nämligen inte jobba i skitstövelklimat.” Jag fick ett jobb efter 2 veckor. Vad som hände där är typ en värre historia, där snackar vi tjejmobbning och hierarki som fick mig att sluta efter 2 månader.
Det här var bara ett litet exempel för att stärka att det inte är så farligt att säga upp sig. Sedan så spelar det ingen roll om det är en snuskig chef eller att man bara är missnöjd, känns det inte bra så är det så. Jag tror dock att det är bra att ha upplevt en sämre arbetsplats, du lär dig mycket på vägen som exempelvis att ifrågasätta företaget där du söker jobb.
Liknande inlägg: Att våga gråta på jobbet
