Henrietta Fromholtz

På fredagsmorgonen var jag ute på en härlig promenad med min fina Erika. Vi catchade upp om vad som hänt den senaste tiden, pratade Palma och St Anton, sommarresor och om vad helgen skulle bjuda oss på. Jag gick sedan hem för att göra mig i ordning för en dag på stan. Jag hade ett besök på Mango i sikte och lämna in kemtvätten som stått alldeles för länge och väntat i hallen….

Men så fick jag ett sms av min vän Caroline. Jag fattade inte alls vad hon menade då vi bara några minuter innan hade sms:at ”Hur mår du? Vad gör du?”. Så jag svarar igen: ”Jaaaa <3 Hur mår du?”. Jag fattade inte allvaret, men valde att stanna inne i order från Carro. Dagen blev inte alls som planerat. Hela kroppen fylldes av oro och jag spenderade resten av eftermiddagen i mitt fönster och kikade ut i rädsla för att någon idiot skulle gömma sig inne på vår innergård. Sedan knackade min granne på dörren och frågade om jag ville komma över till honom en stund, vilket jag gjorde. Fina grannar man har!

Johans kontor ligger precis där lastbilen blev stulen och han fick inte komma hem förens sent på kvällen. Ingen av oss var på humör för snack och mys, det enda som lät var de hemskt nyheterna på TVn.

Jag slängde samtidigt ihop en sås på crème fraiche, dill, rödlök och citron.

Och gjorde råstekt potatis som vi åt till varmrökt lax. Johan somnade tidigt medan jag låg och följde Aftonbladet live fram till 02.00…. Vidrig dag och vidriga värld!

Jag och Johan som hade planerat att ha en lång mysig matlagningskväll… 

På lördagsmorgonen satt jag i fåtöljen och bara stirrade in i TV:n… Jag skulle egentligen ta mig bort till St:Eriksplan och Malin för att hjälpa henne med hår och smink till eftermiddagens Diplomering, men jag vågade inte. Jag ville egentligen bara sitta hemma hela dagen och inte göra någonting.

Men så ringde min vän Cissi som bor i porten bredvid och några minuter senare satt hon i min soffa. Medan vi satt och snackade om annat som gör oss glada gjorde Johan i ordning några hälsodrinkar med selleri, morot, ingefära och apelsin. Mums!

Vid lunchtid kom jag på att det snart var dags att springa iväg till Stadshuset och jag fick lägga på ett kol och dra fram steamern.

Och jag hann tack vare DAY som räddade mig med en hundrapoängare till outfit. Malin var utan snack vackrast på stället och jag var där några timmar tidigare för att fota henne.

Men Johan som följde med fick först ta en kompisbild!

När det var klart gick jag bort till Scandic Continental och tog en kaffe i väntan på att Stadshuset skulle slå upp portarna. Här satt jag och bara stirrade. Frågade personalen om hur de hade haft det dagen innan och de berättade att det var lugnt. ”Vi släppte bara in hotellgästerna” och jag bara WHAAAAT? Vad är det för stil när resten av Sverige öppnar upp sina hem? Hotellet ligger ju precis bakom hörnet från händelsen och då tycker jag man ställer upp. Sämst! Hade lust att inte betala min kaffe, men det gjorde jag.

Och så blev det dags. Jag hamnade mitt i publiken vilket var det sämsta som kunde hände då jag mitt i ceremonin kände att en panikångestattack var nära.

Men jag lugnade mig när min prinsessa fick gå upp på scenen och ta emot sitt diplom. Så jäkla mäktigt att få göra det i Blå Hallen! Så går det inte riktigt till på Berghs 😉

När ceremonin var över bjöds det på champagne och så fick jag ställa upp som fotograf igen. Mallan skulle såklart fotograferas med Ullan och diverse vänner. Grattis tjejer!

Innan jag skulle gå hem var Mallan och jag lite busiga och sprang upp på övervåningen där middagen skulle hållas. Är inte det här rummet för pampigt? Gosh!

Vi tog en liten tjuvkik in i middagsrummet och jag blev SÅÅÅÅÅ sugen på att stanna. Att Calle Schulman fick vara med under kvällen gjorde mig arggggghh. Tydligen fick man bjuda med sig en kavaljer, men inte en tjej?… Fattade inte!

Runt 8-tiden smet jag ut snabbt som attan. Min attack var nära och jag behövde luft, mat och bara komma hem. Och innanför dörren kikade jag på mig själv i spegeln och kände – ” Jävlar så bra jag blev idag! ”. Haha!

Hemma käkade jag fredagens laxrester och efter det sprang jag bort och handlade godis i min absolut bästa outfit. I love U Nufferton <3

På söndagen var jag trött. Alltså jag ville verkligen inte resa mig ur sängen, men eftersom träningen är viktigt för mig just nu tog jag mig bort till SATS och körde en riktig höjdaromgång.

Efter det fanns det bara en sak jag ville göra och det var att spendera några minuter vid minnesplatsen på Sergelstorg. Håret reste sig över hela kroppen och tårkanalerna fick börja jobba. Jag är så stolt över att vara svensk och i söndags påmindes jag verkligen om det. Såg ni Nanos uppträdande under ceremonin? Jag storbölade!

På vägen hem handlade jag ingredienser till kvällens middag och det blev diverse godsaker för att kunna slänga ihop en vegetarisk favorit.

Aubergine, kikärtor, ingefära, chili, tomater, garam masala, persilja, gurkmeja, lime, svamp och kokosmjölk. 

Som tillsammans i en gryta blir världens godaste maträtt. Jag tänkte bjussa på receptet i veckan 🙂

Det var en lugn, tragisk och jobbig helg. Jag vill tacka er ännu en gång för all pepp och stöd ni gav mig i lördags! Ni är så kärleksfulla och givmilda.

NI ÄR GIRL POWER FÖR MIG <3 

Det här är en ompublicering av ett inlägg som låg uppe i fredags. 

Jag önskar att jag kunde förstå mitt eget inre just nu. Men det är omöjligt. Jag fattar inte vad det är som händer med min kropp, mina tankar eller ork. Jag trodde bara det var en fas och att det skulle gå över, men någonting har satt sig djupare och får mig att bara vilja bli barn igen för en stund. När mamma kan säga ”Det blir bra älskling!”. Men jag är vuxen nu och måste ta itu med detta själv.

Igår: Orkar jag gå och träna som jag har lovat mig själv? Ja, jag måste och måste göra det jävligt bra, och så började jag fylla min träningsväska. Ville egentligen bara ligga kvar i sängen. När den var fylld insåg jag att jag packat som om jag skulle iväg på weekend. Inte en enda träningspryl och jag fattade inte alls hur jag hade tänkt. Pressveckan då? Jag borde gå för det är ju väldigt trevligt och viktigt för mitt personliga varumärke och i rollen som PR-chef på Ivyrevel. Jag måste vara där och då måste jag vara on fire. Extra trevlig, glad och gärna roligare än vad jag var senast, för det är ju sådan jag är. Egentligen orkar jag inte. Det får bli 10 djupa utanför varje ingång och sedan in och gasa till toppen. Prata lite för mycket, dra något kul skämt, vara chic som attan, spela in en rolig Instagram Story, fota bra material till bloggen, men ändå inte för mycket mobil för då framstår jag som tråkig och osocial. Men det är ju ett jobb…? Jag fattar inte hur jag ska få ihop det här. Käka lite lunch kan jag också göra. Det är bra, för annars kanske jag glömmer bort lunchen helt. Men kommer jag orka stå ut så länge? Jag känner mig nästan rädd för människor och det är olikt mig. Kanske ser de igenom att jag är tråkig idag? Det får inte hända. Hur ska jag välja? Hatar att inte kunna kontrollera situationen. Jag orkar inte att jag i vilket beslut jag än tar utsätter mig själv för att bli oomtyckt. Tråkig i båda varianterna lixom.

Middagen med Briska ikväll då? Jag har ju sagt ja, men min kropp orkar inte. Jag borde inte ställa in eftersom det är ett nyårslöfte jag har, men då måste jag hålla låda och mungiporna uppe i flera timmar utan ork. Och göra mig i ordning till tänderna. Hur? Jag ser ju för jävlig ut. Då blir det ändå inga bra bilder och det kommer suga när jag kommer hem sedan. Mitt hjärta kommer slå sönder under middagen av tanken på att mina vänner kanske tycker jag är dum som inte hinner umgås med de så ofta, men jobb och bloggmiddag, ja det hinner jag med…. VAD SKA JAG GÖRA?!? Jag är inte tjejen som ställer in, men jag är heller inte hon som deltar och är halva Henrietta.

Tänker på jobbet och fingrarna domnar, hjärtat slår och huvudet dör. Men jag är inte svag? Jag pallar ju allt och har alltid gjort! Måste planera in ett poddavsnitt med Anna också. Viktigt! Jag älskar att podda.

I morse gick det knappt att kliva upp ur sängen. Den var så trygg och härlig. Tack vare det missade jag frukosten med Pålle och sedan mötet med min fina vän Julia. Två besvikna vänner säkert.

Jag vill förtydliga att jag verkligen mår bra och känner mig som världens lyckligaste tjej, men jag måste ta itu med min stressituation bara. Det har pågått lite för länge och det är bäst att göra någonting innan det är försent. 

Jag och min psykolog har bara börjat, men vi har ändå hunnit komma fram till en intressant sak: Omedvetet är jag dagligen rädd för att bli sviken och inte få höra ”Du är grym”, vilket är en av alla anledningar till att jag dagligen måste överprestera. Det kom vi fram till igår efter ett långt samtal om min uppväxt. Jag blev sviken av mina bästa vänner som jag gjorde allt för, men när jag blev sjuk och tråkig i anorexin orkade de inte med mig mer. Den händelsen kommer nog alltid att finnas i mig.

”Var aldrig tråkig, för då blir du sviken. Då kommer du misslyckas.”