Jag tänkte dela med mig av en grej som jag egentligen inte vill eller borde, men jag är emot mobbing, och med detta lilla exempel vill jag påminna alla om att mobbing sårar och så är det himla omodernt år 2018.
I somras satt jag och en vän från Linköping och pratade om gamla goda tider på gymnasiet och såklart även om relationer som har runnit ut i sanden. Som många av er vet så har jag inte längre någon kontakt med mitt gamla tjejgäng som var mina bästa vänner under många år. De tog bort mig på sociala medier år 2012 när jag varit sjuk i anorexi ett tag. De flesta av er har redan hört detta. Men nu 7 år senare har ju både jag och alla gamla bekantskaper blivit vuxna…. och jag lagt hela upplevelsen åt sidan och tagit med mig lärdomarna.
Under det här samtalet med min vän fick jag en idé – ”Det vore kul att styra upp en återträff snart! För alla gamla tjejer som umgicks under gymnasiet…?”
Min vän missuppfattar och svarar: ”Ja men ska du gå på den?”
Jag: ”Den?”
Hon: ”På återträffen?”
Jag fattar då att det redan finns en återträff planerad och jag känner mig plötsligt dum. 35 tjejer som alla umgicks mycket under gymnasiet är bjudna, men jag står inte på den listan. Jag lekte obrydd samtidigt som jag kände hur det grep tag i magen. Det var en av mina tidigare närmsta som tagit initiativet att skapa ett Facebook-evenemang och i slutet av den internt skrivna inbjudan stod det: ”Hojta om jag glömt någon!”.
Flera som var bjudna reagerade och hörde av sig till mig, och en försökte till och med ” HOJTA ” för att du hade glömt någon… Men hon fick inget svar.
Att jag inte blev bjuden gjorde mig oerhört ledsen.
Det kan kanske låta löjligt då det inte är människor jag umgås med idag, men detta gav mig flashbacks till min sketna tid och ångesten över att än idag inte förstår vad jag gjorde för fel när jag var sjuk. Mer än att jag drog mig undan som många ätstörda gör. Jag trodde inte någon av dem skulle våga sparka igen.
Jag planerade först att åka dit med bukett rosor och leka välkommen, men att ge den som mobbar hela 20 mil kändes inte bra och så vet jag att det hade svartnat för mina ögon… och då hade jag nog själv blivit den största idioten istället. Jag sket i det.
Nästa tanke var att ringa upp personen som en vuxen människa och ställa frågan ”Varför?”, men jag orkade inte och försökte istället glömma. Veckan efter stod denna människa mitt framför ögonen på mig på detta evenemang och körde ”hur-mår-du-länge-sedan-snacket” med en varm ton. Jag försökte glömma vem hon var och svarade med en varm ton tillbaka.
Jag kan glömma och försöka ignorera er för alltid, men att få veta att jag inte kommer att bli bjuden på en återträff, som alla människor någon gång i sitt liv blir, gör mig tårögd. Det känns som om någon vill radera min uppväxt och några av livets viktigaste år ur mitt liv. Det är inte snällt!
När det här hände i augusti tänkte jag först skriva ett blogginlägg om det för att avreagera mig, men mina kära sa: Ge hen inte det! Nu sitter jag och gör det ändå, för visst blir jag en looser och förlorar, för jag erkänner att du lyckades göra mig ledsen, men va fan. Jag vill med detta påminna alla om att mobbing är onödigt och att skita i att bjuda någon till helgens fest skadar mer än vad man tror.
Sparka aldrig igen!