Dags att fortsätta på min lilla frågesserie och idag går vi in på ämnet ätstörningar och hetsen inom bloggvärlden:

Hej bästa! Skulle du kunna diskutera ätstörningar, och hur du känner dig kring det idag? Känner du dig helt fri idag, och i så fall hur lyckades du kring det? Triggas du av alla olika träningsevent och bloggkollegor som håller på och bantat etc? Och som nedstående: hur fan fixar du luggen?!?! Jag provade din grej med rollern i luggen men det gick åt helvete för mig kan jag säga.

Hej fina du!

Den här frågan är vanligt förekommande och jag förstår egentligen inte varför? Jag är ju friskskriven från min sjukdom och ni alla märker nog att jag mår väldigt bra. Jag hade ALDRIG klarat av att jobba heltid på min arbetsplats och på sidan av det driva den här bloggen om jag inte var helt fri från min sjukdom. Jag tror nog att den här återkommande frågan beror på att många i vår omgivning säger att det inte går att bli helt fri, men det är fel. Alltså fel fel fel fel! Det är säkert inte alla som kan bli helt hundra, men jag vågar tro och säga att det är så. Hur kan vi människor våga sprida ryktet om att det är omöjligt? Snacka om att förstöra och krossa en ätstörd persons drömmar och hopp om att bli frisk och börja älska livet igen? Om jag hade lyssnat på dessa rykten under min tid som sjuk hade jag aldrig orkat kämpa för att bli bra. Kan vi snälla sluta säga så? Det går och jag är ett levande bevis om det skulle behövas.

Jag lyckades bli helt fri tack vare Mandometerkliniken som hjälpte mig att öva bort mina rädslor för mat, förstå att det inte finns bra / dålig mat och lärde mig att känna mättnad och hunger. Men en stark vilja krävdes också, vilket jag hade från dag 1 som den vinnarskallen jag är. Mando fick mig att inse att det är omöjligt för mig att bli tjock om jag äter som jag ska och även det som jag också är sugen på. Det resulterade i att jag inte var sugen på att överäta och följen av det blir ju att min kropp håller sig i balans och i trim. Jag tror dock inte att andra klinikers metoder hade fungerat för mig. Nyfiken på Mando? Sök på Mandobeterkliniken i sökrutan!

Om jag triggas av träningsevent och bloggkollegor som bantar? Absolut inte! Härliga event där man tränar och äter chiapudding är bara trevligt tycker jag. Min inställning till mat är “jag äter det jag bjuds på” (bortsett från att jag just nu försöker bli av med mitt sockerberoende som inte är bra för min tarm!) och att det är trevligt med omväxling. De flesta event innehåller ju någon slags alkohol och mat som i vårt samhälle inte klassas som “nyttigt”, så det är väl härligt att vi bloggare bjuds på en perfekt mix! Det är så jag vill ha det i mitt liv. Jag tycker dock att det finns alldeles för många dåliga förebilder i branschen när det kommer till detta ämne. Flera bloggare snackar för högt om mat på ett tråkigt sätt som de egentligen skulle kunna hålla tyst om. “Jag sket i pommes eftersom jag redan har ätit så mycket onyttigt i veckan”… I en sådan typ av kommentar sätter man mat i tydliga och oschyssta fack och påpekar att det inte är “OK” att bara äta mat som inte går under namnet “hälsosamt”. Det är klart det ligger sanning i det, men att förmedla det på det sättet och till alla människor i olika åldrar blir fel enligt mig. Det sätter omedvetet spår hos många unga tjejer som kan leda till dumma beteenden och tankar.

Var det ett svar på frågan? 🙂

Och gällande luggen – Kanske en ny video på den?

Hur käppt känns det inte att helgen börjar nu? Haha! Det var väl söndag igår?… Jag tänkte att vi inleder dagen med att svara på ännu en fråga från frågestunden.

Hej! Har lite funderingar kring din sjukskrivning: Hur funkar det egentligen att vara sjukskriven 100% från sitt ‘day job’ men samtidigt underhålla/jobba med det personliga varumärket (blogg, podd, attenda events osv)? har själv precis kommit tillbaka på jobbet efter att ha varit sjukskriven i 6 månader, så har god (NOG) med erfarenhet av just det administrativa när det kommer till sjukskrivning. F-kassan är ju rätt (jätte-)noga/hårda/anala med sina bedömningar vad gäller arbetsförmåga i förhållande till arbetsuppgifter och eventuell sjukpenning.. Där av min undran. Har du fått någon sjukersättning denna månad? Ta hand om dig! Och kom ihåg: inget jobb är värt att gråta/stressa/skaka/dö för.

Hej <3

En så himla vettig fråga som jag tror fler undrar över, jag fattade nämligen själv ingenting innan jag ringde och frågade försäkringskassan. I beslutet som togs av min läkare och psykolog ingick det att jag fick och skulle blogga vidare men med bestämda regler om hur mycket, under vilka tider och så vidare. Bloggandet har nämligen varit ett superbra test där jag har kunnat öva mig på planering, ansvar och prestationskrav under min sjukskrivning. Och så har jag även mått väldigt bra av det eftersom ni ger mig så mycket ork och positiv energi. Det är klart ens arbetsgivare ifrågasätter aktiviteter på sidan när man är sjukskriven, men här var det viktigt för mig att lyssna på min läkare som vet mest.

Problemet för mig har ju varit att jag även har en inkomst via bloggen och det blir ju lite lustigt när man inte ”kan jobba” och vill ha sjukpenning. Jag ringde Försäkringskassan och var helt öppen och ärlig med min situation. Att jag är 100 % sjukskriven från min arbetsplats men att jag samtidigt driver en blogg (som är som min bästa vän och dagbok) som ger mig en peng varje månad. De var såååå himla hjälpsamma! Hon jag pratade med hade aldrig varit med om en liknande situation men löste det snyggt och hjälpte mig igenom hela ansökningsprocessen för sjukpenning. Jag fyllde i att jag var sjukskriven 100 % från min arbetsplats och sedan fick jag addera en arbetsplats i form av bloggen och hur många timmar jag lägger på den. Det slutade med att jag fick 75 % av sjukersättningen.

Det låter väl som en schysst lösning? Jag måste säga TACK försäkringskassan för att ni har varit så hjälpsamma och rättvisa.

Då var det dags för fortsättningen på min lilla frågestunds-serie. En serie där jag bjussar på svar på en fråga om dagen och här kommer dagens:

Kan du berätta om din relation till ditt gamla kompisgäng? De som svek dig när du var sjuk. Saknar du dem? Har ni någon Kontakt idag?

För er som inte hängt med: Läs det här inlägget! 

Hej!

Jag har inte haft någon som helst kontakt med mitt gamla kompisgäng fram till för bara några veckor sedan när jag sprang in i två av dem som aldrig har gjort mig illa. Vi gled bara ifrån varandra på köpet av allting som hände. Jag är oerhört glad över att vi träffades och att vi nu kan hålla kontakten på ett härligt sätt igen även om vi bor i olika städer.

Vi var ett ganska stort gäng och några av dem har jag koll på via sociala medier, men 4 av mina gamla tjejer (en av de min allra närmsta och bästa vän) har jag inte ens på Facebook, vilket jag inte har haft sedan år 2012. Vi har alltså noll relation. Jag vet inte vad de jobbar med, var de bor, vilka de är idag eller hur de mår, men jag hoppas innerligt att de är lyckliga och glada med livet. Jag har dock mött tre av dem efter vårt uppbrott och en av de sprang jag in i på Drottninggatan med hennes kille för bara några månader sedan. Vi pratade och jag kände snabbt av en osäkerhet från henne med en flackande blick. Jag vet inte om den känslan var korrekt. Mötet fick mig i alla fall inte att känna någonting.

Mötet med T skedde över telefon. Det var dagen efter min historia om min tid med anorexia hade publicerats på Expressen och jag satt och jobbade vid mitt skrivbord. Plötsligt hörde jag telefonen vibrera vilt och jag lyfte upp den och fick se T’s namn. Jag frös till is och var tvungen att tänka till snabbt – Vad skulle hon säga? Och jag? Hur skulle jag bete mig? Arg eller trevlig? Jag svarade och på andra sidan luren hörde jag tårar. Jag sa ingenting utan bara lyssande. Hon sa att hon inte kunde låtsas som om att hon inte hade läst mitt blogginlägg och var tvungen att ringa mig för att säga: ”Jag vet att det här ordet inte betyder någonting för dig, men förlåt. Jag vet inte vad jag kan säga mer än att jag är väldigt ledsen över allting som har hänt och att jag är glad över att du mår bra idag ” Fan vad jag började böla då. Hur jävla besviken jag fortfarande än är så kan jag inget annat än att tycka att hon var så jävla modig och stark. Jag är oerhört tacksam över det här samtalet, men efter det har vi aldrig mer hörts.

Mötet med min allra bästa vän tog jag själv tag i när jag var hemma i Linköping en jul för 2 (eller 3) år sedan. Jag kände att jag bara ville se henne, höra hennes röst och krama om henne för att slippa oroa mig för knasig stämning om vi någon gång skulle råka springa på varandra. Jag gick in i butiken där hon jobbar och såg henne direkt stå bakom disken och stoja friskt med sina kunder. Jag blev alldeles tårögd och min kropp började darra. Den energispridaren och galna tjejen saknade jag så mycket, och gör det än idag.

 Efter några minuters väntan i den långa kön fick hon syn på mig…. och log. Jag blev alldeles varm. Plötsligt var det jag som stod längst fram i kassan och vi sprang runt den för att ge varandra en stor kram. Det var ett annorlunda samtal om man ser till vår gamla relation som var väldigt kärleksfull och crazy. Sorgligt på ett sätt, men samtidigt så fint att vi faktiskt gav varandra en kram. Det var inget förlåt och gulligull, men det var heller ingenting jag väntade mig när vi stod mitt i butiken. Jag väntar mig det fortfarande inte.

Jag har gått vidare, släppt det som hände för många år sedan och lärt mig extremt mycket om mig själv och hur jag vill vara som vän av detta. Jag kommer aldrig tvinga någon av dem att be om ursäkt. Jag vet att jag inte var så lätt att ha att göra med under min tid som sjuk och att det aldrig bara är en persons fel, men jag skulle aldrig ge upp en vän som inte mår bra bara för att ”vi inte orkar med dig mer!” ”du har förändrats!”. Den här händelsen har tyvärr påverkat mig negativt på väldigt många sätt och påföljderna är någonting jag diskuterar mycket med min livscoach. Jag har alltid varit en prestationsprinsessa som vill visa mitt bästa jag i allting jag gör, men att ha med sig att vänner kan svika om man inte är 100 %-ig och härlig pushar mig ännu lite till. För det första har jag jättesvårt för att lita på folk och kalla nya bekantskaper för mina ”vänner”, och när vi väl är vänner vågar jag inte vara sur eller trött, får ångest av att tacka nej och bokar ofta in flera grejer på samma dag och tid bara för att jag inte vill riskera att de ska lämna mig. Ni hör…. Det påverkar mig även i jobb och andra sammanhang. Jag vågar lixom inte vara Henrietta 90 %…. Tänk om personen eller företaget inte vill ha mig då?

Om jag saknar dem idag? Jag saknar det vi hade och jag saknar min relation med M. Men idag har jag ju världens bästa och finaste vänner runt om mig att jag faktiskt inte orkar drömma mig tillbaka till the old good days. Jag har det bättre idag!

Tjejer, vi måste ta hand om varandra.