Det här med ångest. Jag hade faktiskt inte en aning om att det var någonting jag led av, men tydligen gör jag det. Just deal with it Henrietta! Jag berättade för läkaren att jag är världens lyckligaste tjej, med ett fantastiskt jobb, underbara vänner, ett drömhem, kille och familj. Att jag har en blogg med världens mest peppiga läsare och att jag inte känner någon som helst ångest. Tydligen kan man, trots alla positiva bitar jag just rabblade upp, bära på ångest och man behöver inte alltid veta vad det beror på.

Den första tanke som slog mig när jag fick höra ”Du har ångest” var PAAAANIK. Vad ska min arbetsgivare tänka? Och alla kommande? Vågar man jobba med en person med ångest? Kommer mina vänner tycka att jag är en knäppis? Ska Johan orka med? Nästa sekund påminde jag mig själv: Ångest är vanligt idag. Ångest gör mig inte till en sämre person eller anställd. Jag kan bli av med ångest. Det är ju bara så jäkla skönt att veta varför jag inte kan andas så jag kan ta itu med det och leva vidare som vanligt. Jag mår redan bättre idag!

Jag vet att den gamla generationen inte fattar helt och tycker att jag absolut inte borde dela detta offentligt. Kanske någon som läser just nu? Ni har inte växt upp i klimatet som vi i generationen efter har. Jag hoppas ni har tittat på dokumentären om Avicii? Alla borde se och kan lära av den! Kraven är på en helt ny nivå, där ångest lätt kopplas på, och det är inte någonting att skämmas för och bör inte orsaka problem i framtiden. Nu tittar jag främst på er som anställer! 

Till er med ångest: Vi ska inte skämmas! 

Jag har i för sig stött på ett sådant exempel, där synlig svaghet inte var till min fördel. Det var på en tidigare arbetsplats där jag jobbade dygnet runt för en STOR (och sjukt lyckad!!) lansering världen över. Alla tidigare PR-byråer sades upp och jag fick rodda det hela med två händer. Kul tyckte jag såklart! Efter detta blev jag utbränd  (vilket jag nu fattar inte alls var särskilt konstigt) och min läkare bad mig ta 1 månads break från arbete för att hitta tillbaka och inte riskera att gå in i väggen…

Jag tog mot all vilja upp det med min arbetsgivare som senare svarar:

”Vi tycker verkligen du gör ett grymt jobb, men jag vet inte om jag vågar satsa på någon som är kapabel till att bli sjukskriven. Lovar du att vara tillbaka datumet xx/xx”.

”Jag hoppas det!”

”Du kan inte hoppas! Du får prata med din läkare och meddela mig!”. 

 Tack och goodbye! Och så la vi det åt sidan. 

 Så får och bör inte vår hälsa behandlas!

Men över till positivt:  Jag kan ta min anorexi-bakgrund som exempel. När min historia blev offentlig trodde jag och många i min närhet att det skulle påverka mig negativt i min karriär. Att jag skulle framstå som en svag person. Vi hade så fel. Min sjukdomshistorik är mitt vapen. Majoriteten av alla jag träffar i min yrkesroll vet om att jag levt med anorexi, men ser mig inte som en svagis. Snarare tvärt om. De vet att jag är målinriktad, sjukt envis och klok. På samma sätt ska jag hantera den här diagnosen. Jag skäms inte, jag är en fighter och jag repar mig snabbt.

Mot ett ångestfritt liv och framgång! JAG ÄR PEPP! Nu ska jag gå på Uniqlos-aw.

Igår kväll ringde min läkare från Vårdcentralen och bad mig att ännu en gång att åka upp till akuten då hon inte gillade alla symptom jag lidit av i helgen. Suck. Jag åkte upp (som tur var denna gång utan ambulans) och där satt jag i väntrummet tills mina lungor började värka så mycket att jag började störtböla och fick komma in tidigare. Igår var jag riktigt arg. Arg för att jag aldrig får reda på varför jag knappt kan andas och bara får höra att mitt hjärta slår dåligt, men att det inte påverkar min andning. Igår sa jag: Jag åker inte härifrån den här gången utan att veta varför jag inte kan andas och hur jag ska ta mig till för att lösa skiten. Jag skiter i alla EKG:n ni tar – jag vill utreda mina lungor. Jag har inte tid för detta då jag just nu knappt orkar vara vaken. 

Jag har alltså haft andningssvårigheter sedan januari 2018 och har under alla dessa månader behövs kliva upp varje natt för att hitta andetaget. Då fattar ni nog att jag snart inte orkar mer och verkligen vill veta vad jag lider av.

Jag kom sedan hem sent på kvällen med en ny lungröntgen bokad, ett bevis på att jag får syre samt ÄNNU en röst som säger att jag lider av ångest. Jag vet inte varför, för jag känner verkligen ingen som helst ångest? Jag känner mig lyckligare än någonsin, aldrig känt mig så långt från stress som idag och det har inte hänt någonting. I morgon ska jag till läkaren igen och ta ämnet ÅNGEST på allvar, vilket känns magiskt, och så ska jag även tillbaka till jobbet. Till världens mest förstående och peppande kollegor på Absolut Company. Nu känner jag att jag tagit ett kliv framåt, att det här kommer att bli så jävla bra och då ska jag våga gå tillbaka till livet, MEN… i lagom takt bredvid människor som förstår och ger pepp.

Nu ska jag meditera omgång 2 för idag. I förmiddags ledde meditationen till ett storböl utan att jag visste varför. Allting bara forsade ut. Allting var så jäkla skönt. Efter det ska jag trippa bort till DaySpa för 1 timmes massage. Hej nu tar jag välmående på allvar.

VI HÖRS SEN med ett lite mer inspirerande inlägg. PUSS

Hej raringar! Bilden är faktiskt tagen idag – Jag försökte göra min grå dag hemma lite mer färgglad. Hehe. 

Idag har jag varit hos läkare nummer 1 (i morgon ska jag till hjärtläkaren) och fått en del nya tankar presenterade för mig. Jag trodde ju att jag var med om en stroke eller hjärtinfarkt (och jag kommer aldrig kunna beskriva den känslan), men det var det inte. Det läkarna tror är att det var en panikångestattack på en helt ny nivå.

Med mig hem idag fick jag en ny tid för ännu en lungröntgen, recept på sömntabletter, astmamedicin samt anti-depp-tabletter. Inte för att jag är deppig utan för att de kan hjälpa mig med min oroliga och ibland ångestfyllda själ. Det känns bra. Jag vet att både sömntabletter och anti-depp kan låta riktigt allvarligt och att många är negativa till det, men nu vill jag testa allt som går för att komma tillbaka till normal andning. Jag har även blivit ombedd att sluta vara rädd för att gå och träna – hon insisterade på att jag inte kan bli sjuk igen.

Är det någon som har erfarenhet av dödsupplevelser med astma eller panikångestattack?