Igår kväll ringde min läkare från Vårdcentralen och bad mig att ännu en gång att åka upp till akuten då hon inte gillade alla symptom jag lidit av i helgen. Suck. Jag åkte upp (som tur var denna gång utan ambulans) och där satt jag i väntrummet tills mina lungor började värka så mycket att jag började störtböla och fick komma in tidigare. Igår var jag riktigt arg. Arg för att jag aldrig får reda på varför jag knappt kan andas och bara får höra att mitt hjärta slår dåligt, men att det inte påverkar min andning. Igår sa jag: Jag åker inte härifrån den här gången utan att veta varför jag inte kan andas och hur jag ska ta mig till för att lösa skiten. Jag skiter i alla EKG:n ni tar – jag vill utreda mina lungor. Jag har inte tid för detta då jag just nu knappt orkar vara vaken. 

Jag har alltså haft andningssvårigheter sedan januari 2018 och har under alla dessa månader behövs kliva upp varje natt för att hitta andetaget. Då fattar ni nog att jag snart inte orkar mer och verkligen vill veta vad jag lider av.

Jag kom sedan hem sent på kvällen med en ny lungröntgen bokad, ett bevis på att jag får syre samt ÄNNU en röst som säger att jag lider av ångest. Jag vet inte varför, för jag känner verkligen ingen som helst ångest? Jag känner mig lyckligare än någonsin, aldrig känt mig så långt från stress som idag och det har inte hänt någonting. I morgon ska jag till läkaren igen och ta ämnet ÅNGEST på allvar, vilket känns magiskt, och så ska jag även tillbaka till jobbet. Till världens mest förstående och peppande kollegor på Absolut Company. Nu känner jag att jag tagit ett kliv framåt, att det här kommer att bli så jävla bra och då ska jag våga gå tillbaka till livet, MEN… i lagom takt bredvid människor som förstår och ger pepp.

Nu ska jag meditera omgång 2 för idag. I förmiddags ledde meditationen till ett storböl utan att jag visste varför. Allting bara forsade ut. Allting var så jäkla skönt. Efter det ska jag trippa bort till DaySpa för 1 timmes massage. Hej nu tar jag välmående på allvar.

VI HÖRS SEN med ett lite mer inspirerande inlägg. PUSS

Henrietta! Har en fråga som du gärna får svara på i ett inlägg! Skulle vara intressant att höra hur du resonerar och dessutom skulle det göra nytta! 

En kompis till mig har fått världens snyggaste Victorias secret modell-kropp eftersom hon börjat äta bättre och träna mer. Är så impad och vill verkligen ge henne beröm. Men läste på din blogg om när du fick beröm för dina bikinibilder innan du blev ätstörd. Och att det triggade igång dig och bidrog till din sjukdom. Det gör att jag inte vågar kommentera hennes förändring.. men det känns så konstigt när man är en nära vän att plötsligt ha ett ämne man måste undvika. Och uppenbarligen har hon lagt mycket tid och kraft på sin kropp och det känns fel att inte nämna det eller bara säga ”vad stark du ser ut att ha blivit” eller något liknande… för hon har ju blivit skitsnygg!

Hade jag gjort en sån förändring och ingen kommenterat det hade jag nog känt att mina vänner missunnat mig det… tyvärr. Hur ska man göra? Hur skulle du önska att folk gjorde mot dig såhär i efterhand? // Sally

Hej Sally,

Vilken bra och viktig fråga! Verkligen. Jag blir otroligt glad för att du tar ansvar och för att du verkligen bryr dig om att din vän ska må bra.

Såhär känner jag: Det är väl supersnyggt med en Victoria Secret-kropp, men var hon inte lika fin innan? Eller måste vi lägga en värdering kring kroppen? Detta skapar ett ideal och ett missnöje hos oss själva och säger egentligen att en ”VS-kropp” är en större vinst än en ”välmående kropp” eller bara en helt vanlig kropp. Hyllar vi varandras kroppar öppet vid tydliga förändringar så sätter vi regler på vad som är fint och fult. Är en VS-kropp det vi ska hylla varandra för? Är det idealet vi alla borde nå och få beröm för? Det tycker inte jag.

Jag fattar vad du menar med att det kan framstå som om man missunnar någonting ens vän har kämpat för, men förhoppningsvis har hon gjort förändringen för hennes egen skull och kan vi då inte hylla våra vänner för andra saker som vi gillar med hen. Det som är läskigt med att kommentera en kroppslig förändring är att du inte alls vet hur personen själv känner inombords. Precis som du säger så hade jag hamnat i en ätstörning fast jag själv inte visste det, så kommentarerna jag fick om min vältränade och starka kropp gjorde det värre och ökade på takten in i skiten. Det behöver inte alls vara så att hon har drabbats, men en kommentar kan lätt sätta sprätt i huvudet när hon inser att hon får mer beröm och uppskattning när hon har hållt igen och fokuserat på sin kroppsform. Vi människor är beroende av uppmuntran och boost, så får hon beröm från alla håll och kanter nu kan det leda till att hon bara vill fortsätta och fortsätta.

Ibland skrattar jag högt när jag publicerar bilder på Instagram… När jag lägger upp en slimmad bikinibild eller en uppstyrd selfie får jag LAAAAJKS och kommentarer rasslar in, men lägger jag upp något där mitt emellan får jag inte alls lika mycket ”boost”. Jag bryr mig inte idag, men tycker inte att det är läckert. Om jag en dag blir megamusklig – Då är det för mig själv och jag vill inte få uppmuntran för det.

Slutsats: Varför kommentera kropp när vi kan kommentera typ färgen bikinin? Om min bästis Malin skulle förändra sin kropp hade jag inte kommenterat det med ”Vilken kropp du har fått”, men skulle vi i samma veva vara ute på en löptur ihop och hon visar sig ha blivit SUPERUTHÅLLIG hade jag sagt ”Wow! Häftigt! Du är grym på löpning raring!”. 

Måste en VS-kropp vara guldmedaljen? Kan man inte bara få vara människa? 

SparaSpara

SparaSpara

Dags att fortsätta på min lilla frågesserie och idag går vi in på ämnet ätstörningar och hetsen inom bloggvärlden:

Hej bästa! Skulle du kunna diskutera ätstörningar, och hur du känner dig kring det idag? Känner du dig helt fri idag, och i så fall hur lyckades du kring det? Triggas du av alla olika träningsevent och bloggkollegor som håller på och bantat etc? Och som nedstående: hur fan fixar du luggen?!?! Jag provade din grej med rollern i luggen men det gick åt helvete för mig kan jag säga.

Hej fina du!

Den här frågan är vanligt förekommande och jag förstår egentligen inte varför? Jag är ju friskskriven från min sjukdom och ni alla märker nog att jag mår väldigt bra. Jag hade ALDRIG klarat av att jobba heltid på min arbetsplats och på sidan av det driva den här bloggen om jag inte var helt fri från min sjukdom. Jag tror nog att den här återkommande frågan beror på att många i vår omgivning säger att det inte går att bli helt fri, men det är fel. Alltså fel fel fel fel! Det är säkert inte alla som kan bli helt hundra, men jag vågar tro och säga att det är så. Hur kan vi människor våga sprida ryktet om att det är omöjligt? Snacka om att förstöra och krossa en ätstörd persons drömmar och hopp om att bli frisk och börja älska livet igen? Om jag hade lyssnat på dessa rykten under min tid som sjuk hade jag aldrig orkat kämpa för att bli bra. Kan vi snälla sluta säga så? Det går och jag är ett levande bevis om det skulle behövas.

Jag lyckades bli helt fri tack vare Mandometerkliniken som hjälpte mig att öva bort mina rädslor för mat, förstå att det inte finns bra / dålig mat och lärde mig att känna mättnad och hunger. Men en stark vilja krävdes också, vilket jag hade från dag 1 som den vinnarskallen jag är. Mando fick mig att inse att det är omöjligt för mig att bli tjock om jag äter som jag ska och även det som jag också är sugen på. Det resulterade i att jag inte var sugen på att överäta och följen av det blir ju att min kropp håller sig i balans och i trim. Jag tror dock inte att andra klinikers metoder hade fungerat för mig. Nyfiken på Mando? Sök på Mandobeterkliniken i sökrutan!

Om jag triggas av träningsevent och bloggkollegor som bantar? Absolut inte! Härliga event där man tränar och äter chiapudding är bara trevligt tycker jag. Min inställning till mat är “jag äter det jag bjuds på” (bortsett från att jag just nu försöker bli av med mitt sockerberoende som inte är bra för min tarm!) och att det är trevligt med omväxling. De flesta event innehåller ju någon slags alkohol och mat som i vårt samhälle inte klassas som “nyttigt”, så det är väl härligt att vi bloggare bjuds på en perfekt mix! Det är så jag vill ha det i mitt liv. Jag tycker dock att det finns alldeles för många dåliga förebilder i branschen när det kommer till detta ämne. Flera bloggare snackar för högt om mat på ett tråkigt sätt som de egentligen skulle kunna hålla tyst om. “Jag sket i pommes eftersom jag redan har ätit så mycket onyttigt i veckan”… I en sådan typ av kommentar sätter man mat i tydliga och oschyssta fack och påpekar att det inte är “OK” att bara äta mat som inte går under namnet “hälsosamt”. Det är klart det ligger sanning i det, men att förmedla det på det sättet och till alla människor i olika åldrar blir fel enligt mig. Det sätter omedvetet spår hos många unga tjejer som kan leda till dumma beteenden och tankar.

Var det ett svar på frågan? 🙂

Och gällande luggen – Kanske en ny video på den?