Jag har varit deppig under en längre tid och har inte varit blyg med att dela det med er läsare. Vissa har klagat, andra inte. Men jag gör det för att jag blir glad av er och ni ger mig så mycket styrka under svårare tider. Det här är ju min dagbok! Jag ber om ursäkt samtidigt som jag vill tacka er för att ni har stått ut! Det är många frågor som trillat in gällande detta och jag tänkte svara på dem nu.
De senaste 3 åren av mitt liv har varit som ett enda stort tivoli. Spännande, härligt och utvecklande, men också väldigt rörigt. Efter examen fick jag under mitt första halvår i arbete uppleva två vidriga arbetsplatser. Det första stället lämnade jag med anledning av sexuella trakasserier och nästa ställe mobbning. Efter det hittade jag rätt och två underbara men tuffa år på en grym startup väntade. I samma veva startade jag den här bloggen. En blogg jag inte alls trodde skulle bli någonting att följa, eller ligga på Sveriges största modesajt. Jag hade inte en aning om vilket extra ansvar som väntade runt hörnet. Ännu en bebis kan man säga. Sedan har tiden tickat och jag har tuffat på i vanligt tempo. Att jobba på en startup innebär stort ansvar och jobb dygnet runt (inte mycket semester heller!) och precis samma sak med bloggen, men det har aldrig påverkat mig mer än att jag ibland har känt trötthet.
För cirka 9 månader sedan började jag bli sjuk mer än vanligt och tillslut varje dag. Jag mådde aldrig 100 och missade typ allting kul och fridfullt i mitt liv. Jobbade gjorde jag dock! Jag fattade inte att det var ett tecken på att det var dags för en paus. Jag körde på i ännu snabbare tempo och en dag fick jag min första panikångestattack mitt under ett träningspass. Veckan efter det åkte jag in till akuten efter att ha varit nära på att ramla ihop på stan och fick ligga över natten för en extremt låg puls. De trodde jag hade ett hjärtfel, men fick åka hem igen med önskemål från läkaren om att lugna ned och vila.
Den 12:e december började jag på Ivyrevel och fortsatte i startup-spåret. Underbart! ”Jag vill aldrig sluta jobba på det här sättet!”. Jag behöver inte semester, somna innan 03, en paus från mail osv…. Google-projektet drog igång från dag 1 och utan reklam- eller PR-byrå skulle vi nå ut till hela världen. Den förberedande tiden var spännande, hektisk, lärorik och så JÄKLA KUL! Jag njöt varje dag. Vi lyckades med lanseringen och var redan efter 1 vecka uppe i 1200 artiklar världen över. Vi lyckades! Jag gjorde mitt jobb! Woho! Bara en vecka senare domnade hela högra sidan av min kropp och jag åkte in till akuten igen. Det blev ännu en natt av undersökningar och lidande. På morgonen fick jag träffa läkaren igen och han frågade: “Har du haft ett stressigt liv?”. Det spelade ingen roll tänkte jag. Jag har alltid jobbat mycket och både jag och min omgivning vet att jag SKA ha många järn i elden. Jag gasade igen.
I flera veckor levde jag sedan med daglig yrsel och panikattacker. Men jag sa aldrig någonting till någon. En dag bestämde jag mig för att gå till läkaren och kolla upp det. Där bröt jag ihop. Det kom från ingenstans. Min läkare sa direkt: “Du är utmattad och gör du ingenting åt det nu kan du bli riktigt dålig”. Jag vägrade sjukskrivning, men två kaos-veckor senare tog jag beslutet att lyssna på läkaren och hennes kunskaper. Jag sjukskrev mig. Ni vet den veckan jag åkte till St. Anton?
Jag började samtidigt gå hos en psykolog som såg stora hinder hos mig. Han sa också: “Jag har faktiskt aldrig träffat någon som jobbar så mycket…. Det här går inte Henrietta!”. OMG var det enda jag kände. Det här är på riktigt! Efter två veckors sjukskrivning valde läkaren och min psykolog att förlänga med tre veckor. Jag kände mig värre och blev stressad av minsta grej, typ en inbokad fika med en kompis. Jag meddelade min arbetsgivare om att jag blir förlängt sjukskriven och det ställde såklart till problem. Det är inte lätt att vara en start-up, det finns ju ingen reserv som kan ta över mina uppgifter och varje peng är viktig. Det pressade mig.
I måndags tog jag ett beslut. Ett beslut som blir bäst för alla parter. Ett beslut som får mig tillfreds och som även underlättar för Ivy.
I måndags bad jag om uppsägning.
Och nu ska jag bli starkare än någonsin.
Jag är oerhört stolt över vad jag på så kort tid har hunnit göra för Ivyrevel och jag är väldigt glad och tacksam över att jag har fått vara en del av ett av Sveriges mest spännande bolag. Jag kommer sakna varenda jävel på kontoret och den sjuka energin som finns i varje rum. Tack för min tid, vad jag har fått göra, lära mig och för att jag fått träffa många nya vänner. ILY <3 Nu är det dags att fokusera på mig själv, min hälsa och min framtid.
Vad som komma skall är inte helt spikat, men jag kan säga att jag känner mig oerhört smickrad och väldigt lyckligt lottad.
Men vet ni vad jag börjar med? Jag har bokat en enkel flygbiljett ned till Mallorca där jag ska spendera x antal veckor med mig själv. Jag vet inte hur länge, men tills jag känner mig laddad och hel igen. Pålle kommer ned under maj och spenderar 1 vecka med mig och kanske även min poddkollega Anna. Jag åker redan nästa lördag och börjar med 7 dagar för mig själv. Jag tänkte lära mig att yoga på terassen? Vi får se vad jag hittar på!
Det här var svinläskigt att skriva. Hur ska folk se på mig nu? Och tänk om jag tappar ett framtida jobb?… Det handlar såklart inte bara om jobb, det är främst min syn på vad som är bra nog. Jag har för höga krav och de tränar jag bort just nu.
Men nu vet ni. Jag vill tydliggöra att det INTE är synd om mig, jag ville bara vara helt öppen och ärlig med er. Från och med nu lovar jag mindre depp och klagande i min dagbok.
