Mitt print i senaste Femina!

TITTA! Ett av mina print i senaste Femina. Hihi!

Hur mår ni alla då? Jag är ärligt talat svinbakis och kom precis hem från stan frusen som en istapp. Jag var på Flickornas Julafton igår kväll och det blev som förväntat stökigt och härligt. Ikväll är planen att jag ska slå in lite julklappar och styra julbak med en av mina systrar, samt lura ut några sista klappar till paketleken som vi alltid kör på julafton.

Har ni allting inhandlat och klart? Tyvärr är det ju lite sent att tipsa om detta – men ett print från Wall of Art + ram till det – tjena bästa julklappen!

HÄR KAN NI KÖPA MINA PRINTS – WALL OF ART!

MISS BÚI

Igår fick jag, mamma och syrran Alex en mysig kväll hemma helt för oss själva. Tjejmys de luxe! Till middag blev det mat från ett rätt så nytt Vietnamesiskt ställe här i stan som heter Miss Bui – Ni som bor i Linköping vet säkert.

Så otroligt gott och fräscht för att vara asiatisk snabbmat. Inte dränkt i olja lixom. Tjejen som äger stället berättade att de knappt steker sin mat i olja utan har hittat en ny matlagningsteknik som inte kräver den mängden som andra restauranger använder. Hon ser det som onödigt och poängterade att deras teknik inte försämrade någon smak. Fantastiskt! (Jag är inte emot olja, men gillar att alla typer av restauranger besitter en kunskap om vad som är nödvändigt för kroppen och inte)

Vet ni vad ni ska få haka med på i morgon på min InstaStory? En tennismatch mot syrran. Jag har ju tävlat för Östergötland och legat i Sverigetoppen….. för ”några” år sedan. Så det ska bli mycket spännande att se hur jävla dålig jag blivit sedan jag flyttade upp till Stockholm.

PUSS. 

Att ständigt bli jämförd med andra.

Jag sitter i skivande stund med en kopp te i handen och väntar på att syster och mamma ska komma hem med julinhandlingen för att jag sedan ska kunna sätta mig ned med Alexandra och fortsätta på vårt SECRET PROJECT. Jag är alltså i Linköping och fck vad det är skönt. Just nu känner jag mig rätt så trött på storstaden. Kanske inte trött på staden i sig, men jag har lessnat ordentligt på storstadshetsen och vardagen. Den ständiga jämförelsen och strävan efter att man alltid kan vara en bättre person, ha mer tid över och en härligare livsstil. Jag vet att jag är långt från ensam i dessa känslor.

Jag (och typ alla) jämförs med andra människor VARJE DAG och nu senast i helgen jämfördes jag och Johan med ett annat par av en vän till oss. Det var inte direkt till mig utan Johan fick höra det under lördagskvällen och kom hem med det som något slags budskap till mig på söndagen. Någonting om ”Ni borde bli lite mer så och vara lite mer si som det här paret är”. Det rörde att vi borde bli bättre på vardagshäng med vänner (vilket jag önskar att jag hade tid med). Jag får ofta höra ”Du jobbar alldeles för mycket och man ser dig aldrig längre”, samtidigt får jag mail från en besviken PR-byrå för att jag inte hann dyka upp på eventet som jag OSA:t till, min alldeles egna bok håller inte deadline och på sidan av det kommer ett krisande mail in från en kund på jobbet. Jobbet kommer tyvärr alltid gå först i vardagen. Det vet vi alla att jobbet inte går att prioritera bort.

Skulle jag börja jobba mindre (och missa deadlines på mitt jobb) för att få mer tid till vänner , boken och blogglivet får väl IP-nummer 213.89.66.33 spratt och kallar mig lat och likaså personer i branschen som anser att jag borde vilja sträva ännu mer framåt i mitt yrke. Jag skulle även tjäna mindre pengar då och inte kunna följa med på allt kul som mina vänner och bekanta gör, vilket skulle leda till kommentarer som ”Vad tråkig hon är!”.

Vad jag än gör så kommer jag att bli jämförd med någon annan i samma kategori som gör det mycket bättre än mig. Just nu är jag inte bäst någonstans då min tid är alldeles för knapp. Jag vet att det suger, men det suger ännu mer när en vän eller bekant påpekar det också.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget egentligen, men kanske påminna mig själv och alla andra om att respektera sin omgivning och sina vänner, och inte pusha de till mer ångest än vad som redan finns. Vi alla bär på ångest och prestationskrav idag. Om jag känner att en vän är frånvarande för stunden så vet jag att det finns en anledning till det och att vi inom kort kommer att spendera massor av tid tillsammans. Är det så att jag inte orkar vänta eller inte respekterar personens frånvaro – hur bra vänner är vi då egentligen? 

Jag kommer aldrig att vara perfekt eller att bli som någon annan människa på denna jord. Jag vill heller inte bli det.

TACK & PUSS 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!