Jag sitter och skriver på boken och har idag gått igenom vissa sms som jag hittade i min mobil. Mamma har tusen till, men får ta lite i taget. Det är hemsk att läsa och det kniper i min mage samtidigt som det gör mig lycklig när jag ser att varje sms är ljusare. Inte just dessa, men jag håller på mycket till boken.
Här närmade jag mig den tid då jag inte orkade längre. Det är så sjukt att en kropp utan mat kan tappa allt. Vänner, tron på sig själv, livslusten och verklighetsuppfattningen. Jag var inte ensam, men det kändes så. Jag var själv i min bubbla och jag kunde inte ta mig ur.
Denna typ av sms är återkommande. Stackars mamma som varje kväll fick mötas av detta och befinna sig 20 mil ifrån.
Jag kommer att skriva mycket om ilskan som jag ständigt bar på under dessa år. Hemska jag, som inte gick att kontrollera. Och efter varje utbrott fick jag panik och trodde alla skulle lämna mig.
Läs: ”arg när jag sett mig i spegeln”. Att man ska behöva bli det.
Här hade jag precis börjat på min behandling och är så nöjd. Jag insåg att mat var gott och att det gjorde mig till en glad människa.
Det är lite jobbigt att skriva just nu…. Mycket känslor som blommat upp och jag känner sorg över att denna skit stal år från mitt liv. Ta hand om er <3
När jag ändå har er på tråden! Om det är någonting ni önskar att jag skriver om eller tar reda på genom experter – skicka det till mig på mail eller i en kommentar. Jag vill göra den bästa boken på detta område och där behöver jag er! Ni är bäst. Puss!
