Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

ätstörningar

DINA EXTRAKILON ÄR EN KATASTROF!

Jag fick precis syn på en artikel (på en livsstilsajt som jag vanligtvis älskar att inspireras av) som gjorde mig jäkligt besviken och irriterad.

Rubrik: ”Är du i parrelation? Då går du lättare upp i vikt” och artikeln börjar såhär:

”Märker du att de tidigare fredagsaktiviteterna sakta men säkert byts ut mot lata filmkvällar i soffan? Se upp! Nu bekräftar forskningen att personer som är i en parrelation lättare lägger på sig extra kärlekskilon”

 

Alltså… SE UPP? Vad fan är det jag ska se upp för? Extra kärlekskilon? Sedan jag träffade Johan har jag gått upp en jäkla massa extrakilon kan jag lova och har som tur är inte lagt någon vidare stor vikt över det och vill verkligen inte göra det heller. Jag är inte alls besviken på mig själv för detta, men när jag läser det här…. Borde jag alltså börja fundera över mina extrakilon? Att de är negativa? Se upp Henrietta! 

Artikleln fortsätter i samma anda och avslutas:

 

– När par inte behöver se snygga och smala ut för att attrahera en partner, kanske de känner sig mer bekväma med att äta mer, eller äta fler födoämnen med högt fett- och sockerinnehåll, säger Stephanie Schoeppe som är forskningsledaren bakom studien, till New Scientist.

 

Detta var alltså avslutet på artikeln som når ca. 250 000 unika personer i veckan. Ett skämt i mina ögon. För det första: Varför ens skriva denna artikel? För det andra: Om den nu skulle skrivas – varför inte dra ett schysst avslut på det hela? Få människor att känna att VAD HÄRLIGT att jag är trygg i mig själv och min kropp, trots några kilo extra. Det är en sak att skriva om fetma som är farligt för vår kropp, men EXTRA KILON?

Min dörröppnare in i anorexin var när jag kände att jag hade gått upp alldeles för mycket i vikt i mitt förhållande och började träna på ett helt sjukt sätt för att jag ville försäkra mig om att min partner skulle vilja ha mig kvar. Lite vad den här artikeln uppmuntrar till och jag rekommenderar det inte.

Är det kanske dags att ni redaktörer går en kurs i hur kommunikation påverkar människor? Är det kanske dags att vi som har möjligheten att påverka tar vårt ansvar, slår ihop oss till ett team och ser till att en förändring sker? Tack för mig. 

sms av en anorektiker.

Jag sitter och skriver på boken och har idag gått igenom vissa sms som jag hittade i min mobil. Mamma har tusen till, men får ta lite i taget. Det är hemsk att läsa och det kniper i min mage samtidigt som det gör mig lycklig när jag ser att varje sms är ljusare. Inte just dessa, men jag håller på mycket till boken.

Här närmade jag mig den tid då jag inte orkade längre. Det är så sjukt att en kropp utan mat kan tappa allt. Vänner, tron på sig själv, livslusten och verklighetsuppfattningen. Jag var inte ensam, men det kändes så. Jag var själv i min bubbla och jag kunde inte ta mig ur.

Denna typ av sms är återkommande. Stackars mamma som varje kväll fick mötas av detta och befinna sig 20 mil ifrån.

Jag kommer att skriva mycket om ilskan som jag ständigt bar på under dessa år. Hemska jag, som inte gick att kontrollera. Och efter varje utbrott fick jag panik och trodde alla skulle lämna mig.

Läs: ”arg när jag sett mig i spegeln”. Att man ska behöva bli det.

Här hade jag precis börjat på min behandling och är så nöjd. Jag insåg att mat var gott och att det gjorde mig till en glad människa.

Det är lite jobbigt att skriva just nu…. Mycket känslor som blommat upp och jag känner sorg över att denna skit stal år från mitt liv. Ta hand om er <3

När jag ändå har er på tråden! Om det är någonting ni önskar att jag skriver om eller tar reda på genom experter – skicka det till mig på mail eller i en kommentar. Jag vill göra den bästa boken på detta område och där behöver jag er! Ni är bäst. Puss!

 

ANVÄND DIN MAKT RÄTT & TA ANSVAR. Fett trött på kroppshets.

Jag har från flera håll (och nu under flera månaders tid) fått frågan om vad jag tycker om andra påverkares, så som influencers och journalisters, uttalanden som rör ämnet kropp och hälsa, med min bakgrund som tidigare ätstörd. Eftersom flera i branschen är mina vänner har jag valt att inte lägga mig i när diskussioner kring en specifik person uppstått, bortsett från Katrin Z som jag inte har någon som helst koppling till eller känsla för. Men jag har funderat över min tystad nu den senaste veckan och har kommit fram till att jag sviker dem frågor som jag brinner för när jag bara tittar på och tycker till hemma vid matbordet. Därför tänker jag från och med nu börja prata mer om detta och lägga min röst i diskussionerna och kämpa för ett mindre kroppsfixerat samhälle.

Det känns också högst relevant då ämnet hur sociala medier och förebilder påverkar en ätstörning kommer att vara en del av min bok.

Igår fick jag frågan om jag kunde dela med mig av hur jag ser på underbara Hannas ”uttalande” här om veckan som visst har blivit en stor snackis. Och visst kan jag det…. en aningen senare än alla andra ; ) 

Efter Nyårsafton skrev Hanna ett härligt inlägg om hennes festliga kväll (som såg fasligt trevlig ut!) och sedan hur 2018 började dagen efter med en bakismiddag på Sturehof och sedan: ” Vi fortsatte till Riche för att äta dessert! De har nämligen en fantastisk Gino, jag är inget big fan av desserter tho plus att jag ska snart ska plåta min nästa kollektion i Sydafrika, så jag hoppade det ”.

Dessa ärliga ord fick Hanna sedan kritik för på Twitter och i bloggen och hon anklagades för att hetsa tjejer som lider av en ätstörning samt trigga dem som är i riskzonen.

Hanna och flera profiler anser att det är bättre att vara ärlig och berätta sanningen. Alltså inte låtsas och bara plåta desserten på Riche och sedan få det att framstå som att alla åt dessert, när man faktiskt inte gjorde det av en anledning. Att Hanna ger en mer rättvis bild av hur verkligheten ser ut och att man faktiskt inte mår bra av socker och inte bör äta efterrätt varje dag.

I samma veva lyssnade jag på Bianca Ingrossos och Alice Stenlöfs nya podcast där de i ett avsnitt diskuterar ätstörningar utifrån Biancas erfarenhet. Det var en superinspirerande 5-minutare där Bianca berör och verkligen sätter ord på så otroligt viktiga saker som närstående bör veta och bära med sig. Men hon säger även att man inte kan skylla på sin omgivning, att man inte kan skylla på att personer som hetsar på Instagram och att det är upp till var och en att ta ansvar för sin egen självkänsla och sitt eget liv.

Som grädden på moset har jag såklart även matats med rubriker på diverse sajter som ”NYTTIGA RECEPT 2018”. Det blir lixom kaka på kaka och gör mina känslor heta.

Mycket på en gång alltså. Så vad tycker jag då?
Vi känner själva vårt välmående och vår kropp allra bäst. Ingen annan kan bestämma över den. Vi vet bäst själva vilka beslut som bör tas för att vi ska gilla livet, kunna prestera bäst och få en härlig dag osv. I detta fall valde H att inte äta dessert för att hon dels inte är ett fan av desserter (det är inte jag heller) och för att hon skulle plåta en klädeskampanj några dagar senare. Jag hade nog själv i samma sits skippat min dagliga godispåse då jag lätt svullnar upp om kinderna varje morgon, för skulle jag göra en plåtning dagen efter hade jag såklart velat försäkra mig om att jag känner mig som mitt allra bästa jag. Då vill jag alltså inte se nyvaken och svullen ut. Det är ju faktiskt bilder som ska synas för flera hundra tusen människor och om man inte känner sig fin kommer det att lysa igenom och då blir man inte nöjd. Inte nöjd = Skapar i många fall ångest. Man ska alltså göra det som får en att må bäst.

Men jag tycker att just den meningen i inlägget är väldigt onödig. Den innehåller triggande ord och meningen tillför heller ingenting till inägget eller hennes läsare. Jag vill samtidigt säga att jag älskar att Hanna alltid är ärlig och vill alla väl. Jag understryker: Hanna är grym! Ärlighet och godhet varar alltid längst, men som sagt – Just den här ärligheten ser jag som onödig.

Jag hade själv aldrig skrivit ut om jag hade skippat min godispåse dagarna innan en plåtning, för varför ska jag säga det? Vad ger det er? Vad är det intressanta i att jag inte gillar min morgon-svullna look. Ingenting mer än att jag förmedlar att jag tycker att svullna kinder är fult på mig? Vilket kan få andra att reflektera över sina kinder. Och så adderar jag mer hets i den redan befintliga kroppshetsen.

Men jag vet att Hanna inte gjorde en Katrin Z och skrev det för att provocera. Hon skulle aldrig göra så. Ibland blir det bara fel.

Idag reflekterar nästan alla över sin kropp och vad man stoppar i sig, vilket är fine, men måste vi alltid prata om det i öppet landskap? Så som vid middagsbordet med sina bästa vänner eller i en Instagampost. När vi pratar om det bland andra skapar vi nämligen omedvetet triggers. Vi vet ju faktiskt inte hur personen mitt emot mår eller hur den påverkas av det jag säger. Och troligtvis finns det ännu en trigger som adderas på detta i nästa rum hen sätter sig i, för kropp- och hälsosnack är ÖVERALLT. Dessa upprepningar kan tillslut bli för mycket för många och att leva i detta dagligen kan bli dörren in till en ätstörning.

Varför vill ex. dina vänner höra om din uppladdning för beachen? Varför ska vi berätta om det på Instagram? Är det inte mer intressant att prata om den personliga utvecklingen? Hur man ex. ska jobba för att bli en gladare människa det kommande året och hur träningen kanske ska hjälpa en med det. Jag bryr mig nämligen inte om en annan persons kropp, bara om min egen. Jag bryr mig mer om att ex. min kompis vill bli en gladare person, för då blir ju jag gladare på köpet.

Då svarar säkert en del: Men sluta umgås med den personen som hetsar eller sluta följa hen på Instagram. Tråkig inställning tycker jag. 

Över till det Bianca sa om att alla måste ta sitt eget ansvar. Självklart är det enbart man själv som kan förändra sitt liv och stärka sin självkänsla, men måste vi gå in i ämnet med den inställningen? De som drabbas av en ätstörning gör det av flera anledningar och alla har olika, men i många fall har ens omgivning och sociala medier varit en stor trigger i insjuknandet. Det är såklart även stor anledning till att sjuka personer inte tar sig modet till att kämpa för att bli friska. Sociala medier och omgivningen har en negativ påverkan på ätstörningar, och det visar statistiken. Ska vi då ignorera den faktan? Jag ser att man istället bör tänka sig för och inte prata om sina kropps-planer i öppet rum. Speciellt då det inte tillför någonting.

Visst kan en ätstörd person ändå inte bara skylla på sin närmsta omgivning, men personen kan fan i mig skylla på samhället.

Är det inte det vi gör när det kommer till andra frågor inom ex. feminism? Vi skyller på att ingen ser till att en förändring sker och tar själva tag i saken som en grupp. Vi säger inte ”Alla får ta sitt eget ansvar”.

Är det inte hög tid att de människor som har en röst i samhället börjar ta sitt ansvar och jobba mot en förändring även i detta? Även om de själva inte lider av kroppsfixering. Man bör vilja använda sin makt för att förändra till det positiva.

För ca. sex år sedan brydde jag mig inte särskilt mycket om kvinnofrågor. Jag tyckte att det tjatades för mycket om att kvinnor inte får sina röster hörda och att vi är orättvist behandlade. Jag sa något i stil med: ”Då får man väl bara ta för sig? Jag får min röst hörd och jag får den lön jag vill ha. Det handlar ju bara om att säga ifrån och vara stark”. Jag tyckte att alla kvinnor skulle ta sitt eget ansvar….. Så säger jag inte idag och det tror jag knappt någon kvinna gör. Även om jag vågar stå på mig så vill jag vara med och bidra till att kvinnor inte ska behöva stå på sig och att vårt samhälle ska bli 100 % jämställt.

Vi vet idag att om en förändring ska ske så måste vi alla jobba för det tillsammans. Titta bara på hur långt vi har kommit när vi har gått ihop och jobbat för kvinnan. När en förändring måste ske säger vi inte ”ta tag i dina egna problem”.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här, men jag ska försöka göra en kort summering: Jag tycker att påverkare, människor med makt, bör ta sitt ansvar och jobba för en förändring. Jobba för att minska kroppsfixeringen genom att kanske själva sluta prata om sin kropp i koppling till mat. Jag säger inte att man måste, men man bör vilja ta ett ansvar. Jag tackar Mia Skäringer, Cissi Wallin och Lady Damer som påbörjat den resan.

Upprepar: Hanna har inte gjort fel och borde inte få skit. Det här var bara min syn på hela skiten.

Puss & Hej

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Henrietta Fromholtzs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Joanna Swica
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
By Momo
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Jenny Sunding
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Pamela Bellafesta