Hej fina ni! Det är fredag och helg – hur härligt? Jag vill inleda med att svara på en kommentar som är väldigt viktig för migJag är oerhört tacksam och blir väldigt varm i hjärtat av att jag har världens finaste läsare som verkligen bryr sig om sin omgivning och till och med mig. Tack! Jag vill svara på kommentaren ovan som kom in här om dagen och jag kan börja med att säga att du är helt ute och cyklar, som tur är 🙂 Jag kommer ta en dag inom kort och förklara mer om mitt mående, för jag fattar att det kan uppstå missförstånd och förvirring när ni inte vet vad det är jag känner och mår dåligt av. Just nu är träningen min räddning och hjälper mig framåt. Träning kan ju utföras på olika sätt och den behöver inte ha någonting med ätstörningar att göra. Jag behandlades på Mandometerkliniken för snart 4 år sedan och det var det bästa jag har gjort. Många säger att man aldrig kan bli frisk från en ätstörning, men jag säger emot där. Eller jag blir rättare sagt lack. Mandometerklinikens metod gjorde mig hel och har lärt min hjärna att det inte finns någonting som är läskigt och att älska min kropp. Idag blir jag till och med inbjuden av kliniken att komma och hålla i gruppsamtal med patienter och det skulle de inte låta mig göra om de inte visste att jag är 100 % bra.

På ett sätt kommer jag att få lida av min gamla sjukdom i hela mitt liv. Tyvärr.. Vill jag träna varje dag kommer min omgivning ifrågasätta mig, orkar jag inte äta upp min lunchtallrik kommer folk tro att jag har problem, likaså om jag tackar jag nej till godis och sötsaker för att jag inte är sugen. Det är faktiskt skitjobbigt och jag kan bli ledsen för det också. Senast i Palma med Ivyrevel uppstod en sådan situation och jag tappade det totalt. Kan ni förstå den jobbiga känslan av att aldrig kunna få känna sig helt fri från en sjukdomsbild? Jag vill ju kunna leva mitt liv som frisk utan att känna någon oro runt om mig. Min familj vet att jag är mer än 100 % bra och det är nog för att de känna mig så bra, så kanske ska jag dela med mig mer till er? Jag vill inte att ni oroar er i onödan, men jag är oerhört tacksam för att ni tänker på mig och jag vet att ni bara gör det för att vara fina.

Det här jag sa med glassen här om dagen på InstaStory var jävligt klantigt. Jag kom på det efter men orkade inte ta bort det. Jag tänker ALDRIG så som jag sa ”Jag får äta mer glass om jag har tränat”, aldrig! Det vet alla mina nära och kära. Just nu tränar jag för fulla muggar, men äter minst lika mycket godis och god amt. Jag gör det jag känner för och det som får mig att må bra.

Men TACK till alla er som har frågat. Ni är verkligen guld värda <3

Nu sitter jag i bilen påväg till flygplatsen…. Jag hade gärna stannat en natt extra och bara myst ned mig i en stor soffa känner jag nu. Jag som var så negativt inställd till Göteborg för en liten stund i fredags. Jag glömde berätta det för er kom jag på nu!

När jag satt på tåget ned i fredags uppstod ett stort kaos i mitt huvud. Allt var bara fel, jag fick rå-ångest, blev galen på Johan, hatade allting, blev stressad för mitt liv och tårarna ville inte sluta rinna. Jag var 1 meter från att kliva av tåget i Örebro och hoppa på ett som tog mig tillbaka hem till Stockholm, men jag hann ångra mig de sista metrarna. Det såg så kallt ut och jag bestämde mig för att låta tårarna fortsätta rinna och att Göteborg skulle bli bra, vilket var klokt. Min helg blev perfekt <3

Vi hörs lite senare.

Det här är en ompublicering av ett inlägg som låg uppe i fredags. 

Jag önskar att jag kunde förstå mitt eget inre just nu. Men det är omöjligt. Jag fattar inte vad det är som händer med min kropp, mina tankar eller ork. Jag trodde bara det var en fas och att det skulle gå över, men någonting har satt sig djupare och får mig att bara vilja bli barn igen för en stund. När mamma kan säga ”Det blir bra älskling!”. Men jag är vuxen nu och måste ta itu med detta själv.

Igår: Orkar jag gå och träna som jag har lovat mig själv? Ja, jag måste och måste göra det jävligt bra, och så började jag fylla min träningsväska. Ville egentligen bara ligga kvar i sängen. När den var fylld insåg jag att jag packat som om jag skulle iväg på weekend. Inte en enda träningspryl och jag fattade inte alls hur jag hade tänkt. Pressveckan då? Jag borde gå för det är ju väldigt trevligt och viktigt för mitt personliga varumärke och i rollen som PR-chef på Ivyrevel. Jag måste vara där och då måste jag vara on fire. Extra trevlig, glad och gärna roligare än vad jag var senast, för det är ju sådan jag är. Egentligen orkar jag inte. Det får bli 10 djupa utanför varje ingång och sedan in och gasa till toppen. Prata lite för mycket, dra något kul skämt, vara chic som attan, spela in en rolig Instagram Story, fota bra material till bloggen, men ändå inte för mycket mobil för då framstår jag som tråkig och osocial. Men det är ju ett jobb…? Jag fattar inte hur jag ska få ihop det här. Käka lite lunch kan jag också göra. Det är bra, för annars kanske jag glömmer bort lunchen helt. Men kommer jag orka stå ut så länge? Jag känner mig nästan rädd för människor och det är olikt mig. Kanske ser de igenom att jag är tråkig idag? Det får inte hända. Hur ska jag välja? Hatar att inte kunna kontrollera situationen. Jag orkar inte att jag i vilket beslut jag än tar utsätter mig själv för att bli oomtyckt. Tråkig i båda varianterna lixom.

Middagen med Briska ikväll då? Jag har ju sagt ja, men min kropp orkar inte. Jag borde inte ställa in eftersom det är ett nyårslöfte jag har, men då måste jag hålla låda och mungiporna uppe i flera timmar utan ork. Och göra mig i ordning till tänderna. Hur? Jag ser ju för jävlig ut. Då blir det ändå inga bra bilder och det kommer suga när jag kommer hem sedan. Mitt hjärta kommer slå sönder under middagen av tanken på att mina vänner kanske tycker jag är dum som inte hinner umgås med de så ofta, men jobb och bloggmiddag, ja det hinner jag med…. VAD SKA JAG GÖRA?!? Jag är inte tjejen som ställer in, men jag är heller inte hon som deltar och är halva Henrietta.

Tänker på jobbet och fingrarna domnar, hjärtat slår och huvudet dör. Men jag är inte svag? Jag pallar ju allt och har alltid gjort! Måste planera in ett poddavsnitt med Anna också. Viktigt! Jag älskar att podda.

I morse gick det knappt att kliva upp ur sängen. Den var så trygg och härlig. Tack vare det missade jag frukosten med Pålle och sedan mötet med min fina vän Julia. Två besvikna vänner säkert.

Jag vill förtydliga att jag verkligen mår bra och känner mig som världens lyckligaste tjej, men jag måste ta itu med min stressituation bara. Det har pågått lite för länge och det är bäst att göra någonting innan det är försent. 

Jag och min psykolog har bara börjat, men vi har ändå hunnit komma fram till en intressant sak: Omedvetet är jag dagligen rädd för att bli sviken och inte få höra ”Du är grym”, vilket är en av alla anledningar till att jag dagligen måste överprestera. Det kom vi fram till igår efter ett långt samtal om min uppväxt. Jag blev sviken av mina bästa vänner som jag gjorde allt för, men när jag blev sjuk och tråkig i anorexin orkade de inte med mig mer. Den händelsen kommer nog alltid att finnas i mig.

”Var aldrig tråkig, för då blir du sviken. Då kommer du misslyckas.”