Jag sitter i skivande stund med en kopp te i handen och väntar på att syster och mamma ska komma hem med julinhandlingen för att jag sedan ska kunna sätta mig ned med Alexandra och fortsätta på vårt SECRET PROJECT. Jag är alltså i Linköping och fck vad det är skönt. Just nu känner jag mig rätt så trött på storstaden. Kanske inte trött på staden i sig, men jag har lessnat ordentligt på storstadshetsen och vardagen. Den ständiga jämförelsen och strävan efter att man alltid kan vara en bättre person, ha mer tid över och en härligare livsstil. Jag vet att jag är långt från ensam i dessa känslor.
Jag (och typ alla) jämförs med andra människor VARJE DAG och nu senast i helgen jämfördes jag och Johan med ett annat par av en vän till oss. Det var inte direkt till mig utan Johan fick höra det under lördagskvällen och kom hem med det som något slags budskap till mig på söndagen. Någonting om ”Ni borde bli lite mer så och vara lite mer si som det här paret är”. Det rörde att vi borde bli bättre på vardagshäng med vänner (vilket jag önskar att jag hade tid med). Jag får ofta höra ”Du jobbar alldeles för mycket och man ser dig aldrig längre”, samtidigt får jag mail från en besviken PR-byrå för att jag inte hann dyka upp på eventet som jag OSA:t till, min alldeles egna bok håller inte deadline och på sidan av det kommer ett krisande mail in från en kund på jobbet. Jobbet kommer tyvärr alltid gå först i vardagen. Det vet vi alla att jobbet inte går att prioritera bort.
Skulle jag börja jobba mindre (och missa deadlines på mitt jobb) för att få mer tid till vänner , boken och blogglivet får väl IP-nummer 213.89.66.33 spratt och kallar mig lat och likaså personer i branschen som anser att jag borde vilja sträva ännu mer framåt i mitt yrke. Jag skulle även tjäna mindre pengar då och inte kunna följa med på allt kul som mina vänner och bekanta gör, vilket skulle leda till kommentarer som ”Vad tråkig hon är!”.
Vad jag än gör så kommer jag att bli jämförd med någon annan i samma kategori som gör det mycket bättre än mig. Just nu är jag inte bäst någonstans då min tid är alldeles för knapp. Jag vet att det suger, men det suger ännu mer när en vän eller bekant påpekar det också.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget egentligen, men kanske påminna mig själv och alla andra om att respektera sin omgivning och sina vänner, och inte pusha de till mer ångest än vad som redan finns. Vi alla bär på ångest och prestationskrav idag. Om jag känner att en vän är frånvarande för stunden så vet jag att det finns en anledning till det och att vi inom kort kommer att spendera massor av tid tillsammans. Är det så att jag inte orkar vänta eller inte respekterar personens frånvaro – hur bra vänner är vi då egentligen?
Jag kommer aldrig att vara perfekt eller att bli som någon annan människa på denna jord. Jag vill heller inte bli det.
TACK & PUSS
