Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Ångest

TILL ER AV DEN GAMLA SKOLAN: ÅNGEST SKÄMS MAN INTE FÖR!

Det här med ångest. Jag hade faktiskt inte en aning om att det var någonting jag led av, men tydligen gör jag det. Just deal with it Henrietta! Jag berättade för läkaren att jag är världens lyckligaste tjej, med ett fantastiskt jobb, underbara vänner, ett drömhem, kille och familj. Att jag har en blogg med världens mest peppiga läsare och att jag inte känner någon som helst ångest. Tydligen kan man, trots alla positiva bitar jag just rabblade upp, bära på ångest och man behöver inte alltid veta vad det beror på.

Den första tanke som slog mig när jag fick höra ”Du har ångest” var PAAAANIK. Vad ska min arbetsgivare tänka? Och alla kommande? Vågar man jobba med en person med ångest? Kommer mina vänner tycka att jag är en knäppis? Ska Johan orka med? Nästa sekund påminde jag mig själv: Ångest är vanligt idag. Ångest gör mig inte till en sämre person eller anställd. Jag kan bli av med ångest. Det är ju bara så jäkla skönt att veta varför jag inte kan andas så jag kan ta itu med det och leva vidare som vanligt. Jag mår redan bättre idag!

Jag vet att den gamla generationen inte fattar helt och tycker att jag absolut inte borde dela detta offentligt. Kanske någon som läser just nu? Ni har inte växt upp i klimatet som vi i generationen efter har. Jag hoppas ni har tittat på dokumentären om Avicii? Alla borde se och kan lära av den! Kraven är på en helt ny nivå, där ångest lätt kopplas på, och det är inte någonting att skämmas för och bör inte orsaka problem i framtiden. Nu tittar jag främst på er som anställer! 

Till er med ångest: Vi ska inte skämmas! 

Jag har i för sig stött på ett sådant exempel, där synlig svaghet inte var till min fördel. Det var på en tidigare arbetsplats där jag jobbade dygnet runt för en STOR (och sjukt lyckad!!) lansering världen över. Alla tidigare PR-byråer sades upp och jag fick rodda det hela med två händer. Kul tyckte jag såklart! Efter detta blev jag utbränd  (vilket jag nu fattar inte alls var särskilt konstigt) och min läkare bad mig ta 1 månads break från arbete för att hitta tillbaka och inte riskera att gå in i väggen…

Jag tog mot all vilja upp det med min arbetsgivare som senare svarar:

”Vi tycker verkligen du gör ett grymt jobb, men jag vet inte om jag vågar satsa på någon som är kapabel till att bli sjukskriven. Lovar du att vara tillbaka datumet xx/xx”.

”Jag hoppas det!”

”Du kan inte hoppas! Du får prata med din läkare och meddela mig!”. 

 Tack och goodbye! Och så la vi det åt sidan. 

 Så får och bör inte vår hälsa behandlas!

Men över till positivt:  Jag kan ta min anorexi-bakgrund som exempel. När min historia blev offentlig trodde jag och många i min närhet att det skulle påverka mig negativt i min karriär. Att jag skulle framstå som en svag person. Vi hade så fel. Min sjukdomshistorik är mitt vapen. Majoriteten av alla jag träffar i min yrkesroll vet om att jag levt med anorexi, men ser mig inte som en svagis. Snarare tvärt om. De vet att jag är målinriktad, sjukt envis och klok. På samma sätt ska jag hantera den här diagnosen. Jag skäms inte, jag är en fighter och jag repar mig snabbt.

Mot ett ångestfritt liv och framgång! JAG ÄR PEPP! Nu ska jag gå på Uniqlos-aw.

Panikångest & Stockholms bästa oliver.

Henrietta_Fromholtz_metro_mode

Har ni någonsin upplevt panikångest? Jag gjorde det idag för första gången och det var väldigt jobbigt och obehagligt. Jag kunde inte andas, trodde att jag skulle dö och sedan avlutades hela händelsen i storgråt.. Deppig inledning av ett fredagsinlägg, men som ni vet kör jag bara raka puckar med er. Ush… Jag hoppas det var en engångsgrej. Nu ligger jag i sängen och bara fokuserar på mig själv och min andning. Om det är någon som har erfarenhet av panikångest – snälla ge mig tips! Vad ska jag tänka på framöver? När släpper tyngden från mitt bröst nu?

Henrietta_Fromholtz

Men innan jag slängde mig i sängen avslutade jag dagen på ett fint sätt. Först var jag förbi Maria på Lindex för en mysig fika och sedan mötte jag upp Sofie på Brillo. Vi drack bubbel, käkade Stockholms bästa oliver och diskuterade stress blandat med framtiden. Vi har fått en jäkligt fin idé som vi ska spåna vidare på.

Hoppas ni får en fin kväll <3

Dags att slopa min ångest.

Henrietta_Fromholtz_Wrapp

(Bild från dagens firande på Wrapp)

Nu har jag varit sjuk i hela 10 dagar och då snackar vi inte bara lite snor i näsan, utan långvarig feber och riktig risig slemhosta. Det har varit svårt att leva som vanligt, träffa vänner, jobba i full takt på Wrapp, träna och springa på olika pressevent som jag borde. Sjukdomen hade ju inte kunnat komma mer olägligt än nu när det är event-, fest- och “ha kul”-tider. Förra veckan missade jag två födelsedagsfiranden, massa häng med bästisar, flera viktiga nätverksträffar och ett gäng lyxiga bloggrejer. Suck! Dessa missar har tyvärr lett till att en enorm stress och ångest har börjat växa inombords. Ikväll skulle jag egentligen gå på Klaras födelsedagsdrink, men tyvärr måste jag även denna helg tacka nej. Ni anar inte hur snabbt mitt hjärta har klappat idag på grund av detta. Nu missar jag någonting kul med mina vänner IGEN?… Det jag blir mest stressad över är att jag 1. Inte är lika kvick på Wrapp 2. Ska framstå som tråkig och lam 3. Folk inte tror att jag faktiskt är sjuk.

Ni är säkert fler som tycker det är svårt att vara borta från roliga saker, både på grund av sjukdom men också för att man inte orkar. Jag har diskuterat detta problem med mina vänner och de flesta känner i samma situation en oro över att bli bortglömd, precis som mig alltså. Jag har på senare år blivit mycket bättre på att släppa ångesten vid dessa tillfällen, men just nu är den tillbaka.

IMG_9750

Jag måste slopa det dåliga samvetet och inse att jag inte förlorar eller tappar någonting på grund av dessa veckor med sjukdom. Därför har jag gjort en liten lista som förhoppningsvis ska hjälpa mig ikväll:

1.Sätt dig in i en liknande situation, men där du deltog. Vad hade du missat om du inte var där? Du kommer nog rätt snabbt inse att det inte är särskilt mycket. Mysigt häng med vänner, några glas alkohol och kanske galen dans på en nattklubb. Dagen efter slapp du vara bakis och dina vänner sa ”Det var som en vanlig utekväll”.

2.Öppna kalendern och se vad du har för kul som kommer här näst. Vill du orka gå på dessa roligheter? Stanna då hemma och se till att du mår helt 100 till dess. Just nu fokuserar jag själv på min vän Carolines bröllop och andra roligheter som jag absolut inte vill missa nästa vecka.

3.Ring dina vänner som du missar och prata av dig. Berätta att du är ledsen för att ni inte skall ses, planera något kul ni ska göra kommande vecka eller liknande. 

4. Tänk så här: Är det en kompis till dig som har missat några roliga grejer – Vad missar hen? Du lär nog komma fram till att hen inte blev bortglömt utan snarare att det var du som saknade din vän bara.

Har ni någon punkt att lägga till? Puss <3 

Henrietta Fromholtzs webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Mathilda Weihager
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Mitra Javadi
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Sara Che
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Mode
Emma Danielsson
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Imane Asry