Jag hade helt glömt bort min frågestund jag hade för snart 2 veckor sedan. Dumt ju! Det trillade in massa intressanta frågor och jag tänkte att vi kör en liten serie här på bloggen när jag besvarar 1 fråga om dagen. Vad tror ni om det? Vi kör!

Hej Henrietta!

Läst din blogg nu ett tag och tycker den är väldigt rolig, spännande och inspirerande. Men då och då märker jag (vet inte om det bara är jag?) att du kan vara väldigt negativ och klaga över ganska mycket saker. Det känns som du ofta är sjuk på ett eller annat sätt eller något annat som tynger dig ner. Nu vet jag inte om detta bara är en period för du skriver ju också att du inte mår bra just nu. Men utifrån sett så känns det som ditt liv är väldigt spännande, roligt och att du egentligen har det mesta många andra drömmer om. Du ser alltid väldigt bra ut. Är en cool, rolig och inspirerande tjej. Du har vänner, familj, och pojkvän. En fin lägenhet, ett roligt arbete, och har mycket roligt som sker på fritiden. Så ta inte detta fel nu men min fråga är; Vad saknar du i ditt liv? Eftersom du inte känns helt nöjd. Kram och ha en fin dag!

Hej!

Tråkigt att du upplever det som klagomål när jag egentligen bara försöker vara öppen och dela med mig av min verklighet. Det har varit min regel ända sedan jag startade den här bloggen för snart 1,5 år sedan, att alltid vara ärlig med hur jag ser ut, tycker, mår, gör, äter och så vidare. Men jag förstår självklart vad du menar, min blogg har inte varit den mest festliga de senaste veckorna. Jag har själv undrat varför jag har varit sjuk så mycket det senaste året, men idag har jag svaret och det har berott på all stress jag har haft i mitt liv de senaste åren. Tydligen blir man lättare sjuk om man har ett för hektiskt liv vilket jag nu tycker låter väldigt rimligt. Det som har tyngt ned mig har varit mycket men som jag samtidigt inte har kunnat sätta fingret på. Idag vet jag att det har varit stress som har fått allting att kännas jobbigt, megastort och pressande.

Men tack för dina fina ord och uppmuntran. Jag tog inte din fråga fel, men jag hoppas du uppskattar min ärlighet även om det kan bidra till en mindre positiv blogg.

Spännande fråga också! Jag föddes som prestationsprinsessa och som sådan tror jag tyvärr aldrig att jag kommer bli helt nöjd med mitt liv. Har jag uppnått någonting som jag länge drömt om föds direkt en ny dröm som blir alldeles för stark för att jag bara ska kunna bära den med mig som en härlig sporre.

Det jag har saknat de senaste 6 månaderna / just nu:

Timmar till att inte behöva tänka på någonting. 

Timmar till att bara ligga i soffa och pussas med Johan.

Mina vänner.

Min livsglädje.

Ork till att möblera klart lägenheten.

Min familj samlad.

Stående veckomiddagar med alla jag älskar.

Den här listan kommer alltid att finnas och jag undrar vad den kommer att innehålla nu när jag försöker ändra min livsstil?

Puss!

Det här kan man kalla en härlig start på dagen! Jag är egentligen inget fan av frukost, men försöker nu få in nya rutiner som kan göra mig gott. Frukost är viktigt och därför vill jag verkligen tycka att det är nice. Måste hitta någonting som blir ”min grej”…. jag gillar ju rutiner.

Här uppe har jag legat i snart tre dagar. Det finns massa fina stränder och en precis nedanför min lägenhet, men just nu vill jag bara vara här. Ser ni stativet? Hehe…. jag spelade precis in mig själv där jag presenterar lite baddräkt-nyheter i min garderob. Det kommer i Vloggen som släpps lagom till när många av er ska inhandla det sista till semestern.

Lite bränd…..

Jag har snart lyssnat klart på Elaine Eksvärds bok ”Medan han lever”. En berättelse om hennes uppväxt där hon regelbundet utsattes för sexuella övergrepp av sin egen pappa… från att hon fyllde 2 år. Det är en extremt stark berättelse och den gör mig otroligt ledsen och arg, samtidigt som den gör mig glad. Glad för att Elaine har skrivit boken som kan hjälpa många i vårt samhälle och glad för att hon har tagit sig igenom skiten och vunnit över sin pappa genom att idag vara stark, framgångsrik och älska livet. Ledsen och förbannad för att hon inte ska ha behövt uppleva det hon har gjort. Hennes vidriga pappa alltså! Är det inte helt sjukt att i en skolklass på 30 elever är det hela 3 barn som har blivit eller blir sexuellt utnyttjade? Den siffran är helt ofattbar! Jag hade inte en aning om detta…

Jag blir också ledsen för att jag inser att jag gjorde så fel i mina tonår. En person som jag älskade högt berättade för mig och jag vågade inte ta det vidare för att inte göra hen ledsen, arg eller mer drabbad. Det var enligt hen det som skulle hända om jag skulle berätta det för någon. Jag höll det för mig själv tillsammans med hen och jag ångrar det väldigt mycket idag. Fan fan fan. Varför sket jag inte i rädslan och tog tag i saken? Äcklen ska inte få leva med sina snuskiga hemligheter i det tysta. Jag vet inte hur hen mår idag då vi tappat kontakten, men om du läser – Du är en hjälte och den starkaste personen jag mött. Jag hoppas du mår bra trots all skit du fått ta och jag är ledsen för att jag inte vågade göra någonting. Och jag är ledsen för att vi inte är vänner längre idag.

Nu hör jag Celiné D från högtalaren och tårarna går inte att hålla inne. Så mycket känslor idag….

Jag har varit deppig under en längre tid och har inte varit blyg med att dela det med er läsare. Vissa har klagat, andra inte. Men jag gör det för att jag blir glad av er och ni ger mig så mycket styrka under svårare tider. Det här är ju min dagbok! Jag ber om ursäkt samtidigt som jag vill tacka er för att ni har stått ut! Det är många frågor som trillat in gällande detta och jag tänkte svara på dem nu.

De senaste 3 åren av mitt liv har varit som ett enda stort tivoli. Spännande, härligt och utvecklande, men också väldigt rörigt. Efter examen fick jag under mitt första halvår i arbete uppleva två vidriga arbetsplatser. Det första stället lämnade jag med anledning av sexuella trakasserier och nästa ställe mobbning. Efter det hittade jag rätt och två underbara men tuffa år på en grym startup väntade. I samma veva startade jag den här bloggen. En blogg jag inte alls trodde skulle bli någonting att följa, eller ligga på Sveriges största modesajt. Jag hade inte en aning om vilket extra ansvar som väntade runt hörnet. Ännu en bebis kan man säga. Sedan har tiden tickat och jag har tuffat på i vanligt tempo. Att jobba på en startup innebär stort ansvar och jobb dygnet runt (inte mycket semester heller!) och precis samma sak med bloggen, men det har aldrig påverkat mig mer än att jag ibland har känt trötthet.

För cirka 9 månader sedan började jag bli sjuk mer än vanligt och tillslut varje dag. Jag mådde aldrig 100 och missade typ allting kul och fridfullt i mitt liv. Jobbade gjorde jag dock! Jag fattade inte att det var ett tecken på att det var dags för en paus. Jag körde på i ännu snabbare tempo och en dag fick jag min första panikångestattack mitt under ett träningspass. Veckan efter det åkte jag in till akuten efter att ha varit nära på att ramla ihop på stan och fick ligga över natten för en extremt låg puls. De trodde jag hade ett hjärtfel, men fick åka hem igen med önskemål från läkaren om att lugna ned och vila. 

Den 12:e december började jag på Ivyrevel och fortsatte i startup-spåret. Underbart! ”Jag vill aldrig sluta jobba på det här sättet!”. Jag behöver inte semester, somna innan 03, en paus från mail osv…. Google-projektet drog igång från dag 1 och utan reklam- eller PR-byrå skulle vi nå ut till hela världen. Den förberedande tiden var spännande, hektisk, lärorik och så JÄKLA KUL! Jag njöt varje dag. Vi lyckades med lanseringen och var redan efter 1 vecka uppe i 1200 artiklar världen över. Vi lyckades! Jag gjorde mitt jobb! Woho! Bara en vecka senare domnade hela högra sidan av min kropp och jag åkte in till akuten igen. Det blev ännu en natt av undersökningar och lidande. På morgonen fick jag träffa läkaren igen och han frågade: “Har du haft ett stressigt liv?”. Det spelade ingen roll tänkte jag. Jag har alltid jobbat mycket och både jag och min omgivning vet att jag SKA ha många järn i elden. Jag gasade igen.

I flera veckor levde jag sedan med daglig yrsel och panikattacker. Men jag sa aldrig någonting till någon. En dag bestämde jag mig för att gå till läkaren och kolla upp det. Där bröt jag ihop. Det kom från ingenstans. Min läkare sa direkt: “Du är utmattad och gör du ingenting åt det nu kan du bli riktigt dålig”. Jag vägrade sjukskrivning, men två kaos-veckor senare tog jag beslutet att lyssna på läkaren och hennes kunskaper. Jag sjukskrev mig. Ni vet den veckan jag åkte till St. Anton?

Jag började samtidigt gå hos en psykolog som såg stora hinder hos mig. Han sa också: “Jag har faktiskt aldrig träffat någon som jobbar så mycket…. Det här går inte Henrietta!”. OMG var det enda jag kände. Det här är på riktigt! Efter två veckors sjukskrivning valde läkaren och min psykolog att förlänga med tre veckor. Jag kände mig värre och blev stressad av minsta grej, typ en inbokad fika med en kompis. Jag meddelade min arbetsgivare om att jag blir förlängt sjukskriven och det ställde såklart till problem. Det är inte lätt att vara en start-up, det finns ju ingen reserv som kan ta över mina uppgifter och varje peng är viktig. Det pressade mig. 

I måndags tog jag ett beslut. Ett beslut som blir bäst för alla parter. Ett beslut som får mig tillfreds och som även underlättar för Ivy.

I måndags bad jag om uppsägning.

Och nu ska jag bli starkare än någonsin.

Jag är oerhört stolt över vad jag på så kort tid har hunnit göra för Ivyrevel och jag är väldigt glad och tacksam över att jag har fått vara en del av ett av Sveriges mest spännande bolag. Jag kommer sakna varenda jävel på kontoret och den sjuka energin som finns i varje rum. Tack för min tid, vad jag har fått göra, lära mig och för att jag fått träffa många nya vänner. ILY <3 Nu är det dags att fokusera på mig själv, min hälsa och min framtid.

Vad som komma skall är inte helt spikat, men jag kan säga att jag känner mig oerhört smickrad och väldigt lyckligt lottad.

Men vet ni vad jag börjar med? Jag har bokat en enkel flygbiljett ned till Mallorca där jag ska spendera x antal veckor med mig själv. Jag vet inte hur länge, men tills jag känner mig laddad och hel igen. Pålle kommer ned under maj och spenderar 1 vecka med mig och kanske även min poddkollega Anna. Jag åker redan nästa lördag och börjar med 7 dagar för mig själv. Jag tänkte lära mig att yoga på terassen? Vi får se vad jag hittar på! 

Det här var svinläskigt att skriva. Hur ska folk se på mig nu? Och tänk om jag tappar ett framtida jobb?… Det handlar såklart inte bara om jobb, det är främst min syn på vad som är bra nog. Jag har för höga krav och de tränar jag bort just nu. 

Men nu vet ni. Jag vill tydliggöra att det INTE är synd om mig, jag ville bara vara helt öppen och ärlig med er. Från och med nu lovar jag mindre depp och klagande i min dagbok.