Har ni någonsin upplevt panikångest? Jag gjorde det idag för första gången och det var väldigt jobbigt och obehagligt. Jag kunde inte andas, trodde att jag skulle dö och sedan avlutades hela händelsen i storgråt.. Deppig inledning av ett fredagsinlägg, men som ni vet kör jag bara raka puckar med er. Ush… Jag hoppas det var en engångsgrej. Nu ligger jag i sängen och bara fokuserar på mig själv och min andning. Om det är någon som har erfarenhet av panikångest – snälla ge mig tips! Vad ska jag tänka på framöver? När släpper tyngden från mitt bröst nu?

Men innan jag slängde mig i sängen avslutade jag dagen på ett fint sätt. Först var jag förbi Maria på Lindex för en mysig fika och sedan mötte jag upp Sofie på Brillo. Vi drack bubbel, käkade Stockholms bästa oliver och diskuterade stress blandat med framtiden. Vi har fått en jäkligt fin idé som vi ska spåna vidare på.

Hoppas ni får en fin kväll <3

Igår efter jag lagt upp mina svar på frågestunden del 2 fick jag en väldigt tråkig kommentar som jag gärna vill svara på öppet. Jag vill inte göra en stor grej av det, men jag blev ledsen och vill förklara mig om det var fler än ”C” som tog illa vid sig.

Foto: Stella Cocozza

BULLSHIT!!!! Vad jag får feeling för inkomstbaserat barnbidrag när jag läser det här. Syftet med hela bidraget försvinner om det är för att redan privilegierade personer som du ska lägga det på hög och finansiera sin *första lägenhet* i Stockholm för. Ush, vad tröttsamt med tonen att du alltid ”förtjänar allt” och har ”kämpat” för allt. Vi alla gör det men har mer eller mindre försprång här i livet, och det är viktigt att erkänna när man just är priviligerad och har det försprånget – vilket du onekligen verkar har.

Svar: 
Du har helt rätt, jag är privilegierad. Jag växte upp i en mindre stad under trygga ekonomiska och sociala förhållanden, mamma och pappa är gifta och glada, båda har en lön som har låtit dem spara pengar åt mig som hjälp till mitt första boende och de lärde mig att göra detsamma. De lärde mig även att förstå och vara ödmjuk inför de privilegier som jag förunnats och som många andra inte har kunnat räkna med.

Om det gör att jag “förtjänar” att befinna mig där jag är idag rent ekonomiskt vet jag inte, men jag har heller inte stulit det från någon. Jag har alltid jobbat för de pengar jag sparat och har alltid kämpat för att få göra det jag gör. 

Jag kommer också att spara pengar åt mina barn, lära dem att spara själva och lära dem att vara ödmjuka inför de privilegier som kommer förunnas dem. Oavsett om min inkomst i framtiden berättigar mig till barnbidrag eller ej.

Men att du säger att du är trött på min dagliga ton som enligt dig säger ”förtjänar allt” och ”kämpat för allt” gör mig oerhört ledsen. Varför ska jag inte få vara stolt och känna att jag förtjäna saker? Eller få tycka att jag har kämpat för något? Jag har kämpat hårt, nämner det inte särskilt ofta, men det har jag. Det kanske jag inte har i allas ögon eftersom alla har olika utmaningar och hinder. Jag skulle aldrig säga till dig eller någon annan att den inte får känna att den förtjänar något, för det vet varje person innerst inne bäst själv.

 Här om veckan kontaktade föreningen Uppsala Medievetare mig och bad mig besvara några frågor angående min karriär. Hur jag tog mig dit jag är idag och vilka färdigheter jag ser är viktiga att ha för att hantera branschen på bästa sätt. Nyfiken? Läs intervjun med min HÄR!