VARNING! LÅNGT INLÄGG. KANSKE LITE RÖRIGT <3 

Jag vill reda ut en grej som hände i veckan och för er som inte orkar kolla på min vlogg. I onsdagskväll fick jag en kommentar som löd: ”Sjuk igen…jag ger det en månad innan du slutat på detta jobb…också :-/”. Jag bröt ihop totalt och visade idioten att jag lätt låter mig själv påverkas.

Lite kul att den här personen tidigare har lagt en kommentar som även den fick mig att bli väldigt ledsen. Bra jobbat! 

Jag vet att dessa kommentarer egentligen bara är att skratta åt, men jag har verkligen extremt svårt för att ta emot och svälja skit. För det första blir jag ledsen över hela grejen med att det finns näthat. Det gör mig arg. Att veta att någon hatar mig är också en enorm ångestpuck för mig. Jag kan inte hantera den informationen. Jag vill lixom veta vem det är som inte gillar mig och varför. För har jag gjort personen någonting vill jag reda ut det. Jag gillar inte att gå runt ovetandes.

Men den största anledningen till att jag blev ett vrak när jag fick syn på kommentaren: Att orättvisan vinner.

Personen syftar till är att jag valt att lämna två arbetsplatser efter kort tids arbete, och nu senast efter att jag varit sjuk under en längre tid som sedan visade sig bero på utmattning. Jag var slutkörd och blev sjukskriven. 2 veckor in i sjukskrivningen fick jag av min chef höra ”Vi vågar inte satsa på personer som kan bli sjukskrivna. Lovar du att komma tillbaka om 2 veckor?” Jag svarade: ”Jag vet inte. Det kan ju inte jag avgöra, men jag vill såklart det!” Hen svarade: ”Då får du höra med din läkare och återkomma så jag kan ta ett beslut”. Där bestämde jag mig för att avsluta.

När jag har beslutat mig för att lämna ett företag har jag kort det för att jag vägrar bli behandlad som skit. Inte för att ”jag inte kan leverera” eller känner mig sjuk. 

Efter att ha levt med en sjukdom som förstörde två år av mitt liv, lever jag idag med inställningen att ingenting som ger mig dålig energi eller får mig att må dåligt ska få stjäla mer tid av mitt liv. Jag är klar med det och vill idag kunna njuta från morgon till kväll. Det betyder att min arbetsplats måste vara härlig då det är en så stor del av min vardag.

Jag har varit öppen med dessa uppsägningar här i bloggen i hopp om att inspirera er och visa att man inte ska vara rädd för att stå på sig och gå emot orättvisor. Att det inte påverkar negativt för karriären framåt. Att JAG får skit för detta gör att orättvisan vinner. I mina ögon.

Men ja. Personen har rätt i att jag ”ÄR SJUK IGEN”. Jag har varit det i snart fyra sketna veckor. I onsdags röntgade jag lungorna då läkaren inte vet vad som är fel och i natt gjorde det så ont att jag fick åka upp till akuten. Det visade sig att jag har hostat sönder ett revben och går nu på morfin.

Ska jag sluta jobbet? NEJ. Jag har bara jävligt ont och måste få vara sjuk. Slut på detta nu!

Jag måste bara få ur mig en grej som jag gått och tänkt på länge nu och jag vill höra era tankar och åsikter.

Jag är trött på Instagram. Det har jag varit länge, men idag får jag näst intill panik fort jag öppnar den av ren automatik. Det är ju så vi gör idag. Vi öppnar Instagram för slö-surf mer ofta än sms-konversationer med våra vänner. Sorgligt…. Jag ogillar verkligen den typ av kanal som Instagram har gått och blivit. Backar vi tillbaka några år i allas konton så får vi oss nog ett skratt, men också feeling. Instagram var naket, ärligt och bussigt. Vi använde Instagram som en personlig dagbok och bjöd på allting som landade i vår vardag. Vi delade gärna roliga händelser och brydde oss inte alls om vilken färg väggen bakom vår outfit hade. Vi brydde oss heller inte om nyansen på flödet och om vilka bilder som snuddade vid varandra. Det vi gjorde var att dela verkligheten.

Jag har med inställningen att ändra min åsikt öppnat appen, men gång på gång blivit besviken. Jag ser samma sak och jag får lust av avfölja hälften. Jag ser mat i perfektion, hem att avundas, fylliga bikinistjärtar, dyra livsstilar, för uttänkta outfits och a lot of nice city stroll. OCH med det – en herrans massa ointressant content. Sorry. Igår tog jag en kik på mitt eget flöde och kände ”NÄE! Jag börjar ju fasen go with the flow!”Jag förstår att vi alla (inkl. mig själv) vill visa upp vackra delar av livet. Fina bilder från resan ger oss alla feeling, en selfie kan boosta, fin mat är trevligt att dela eftersom fin mat är kul att minnas och tipsa om. Men varför inte en mix? Jag måste hitta tillbaka till mina värderingar och vem jag är som person. Jag säger inte att jag är perfekt och har rätt att klandra andra, men jag vill från och med nu bjuda på en kanal som jag själv skulle vilja följa och det är en kanal av en människa med ett liv. Ett liv som har toppar och dalar. Det inspirerar och intresserar nämligen mig.

Jag tänker först och främst på ”influencers” när jag pratar om detta, men även alla andra. Många som jobbar som sociala medier-profil säger att man måste inspirera och ha det perfekta innehållet, men hur äkta och inspirerande blir det egentligen? Det är just därför Micro Influencers kommer att växa kommande år. Micro influencers är mer nära verkligheten och blir med det mer trovärdiga = Är värt och intressant att följa.

 På grund av detta är Youtube en kanal som jag uppskattar mer i dagsläget och vill satsa på. YouTubers bjuder på sitt liv som består av både finnar och fest. Hurra! Men kanske borde jag rensa upp lite bland de konton som jag följer på Instagram och sedan se om jag kan släppa detta bekymmer. Här kommer tre konton som jag tycker har en härlig mix av allt.

Babba Canales – Glammiga outfits och cool business i NY varvat med skogspromenad och hajar.

Calle Schulman – Personliga filmer, in the moment-bilder utan perfektion och härliga resor.

Sandra Beijer – Vackra texter, galet god mat och så vill man hänga med henne och hennes vänner som alltid verkar ha så kul.

Jag sprang på den här tidningen igår när jag var och handlade. Det första jag tänkte var att Fanny är skitsnygg. Det andra: ”Vilket budskap ska jag ta in och leva efter”?

Härligt Fanny! Vi är redo för fler kroppsideal och det vill jag gärna läsa mer om. Jag mår bra av att läsa det här.

Men 2 cm snett ned från den rubriken hittar jag detta: ”Fast rumpa & tonade abs”. Snacka om att trampa snett bredvid Fannys uppmuntrande. Den här rubriken sätter någon slags standard på vad som är ”rätt” och vad vi bör vilja uppnå, vilket är lika med hets i mina ögon. Med en tonad rumpa och abs, då är man ”bra”. Det är lixom det vi borde vilja uppnå.

Jag säger inte att det är ett dumt mål. Flera av oss gillar tonade abs och ska få ha / sträva efter det. Men på ett omslag av en tidning som når en bred massa, många unga tjejer och som står för ”fler kroppsideal” blir denna typ av rubrik fel. Och väldigt fel i just den här kontexten. Kunde inte hela tidningsnumret andas Fannys budskap?

Jag vill inte skälla på detta magasin och jag vill också påpeka att detta bara är ett exempel på någonting jag ser dagligen. Och med detta inlägg vill jag skicka en hälsning till alla journalister som jag ser sitter på ett enormt ansvar – Granska det ni skriver om hälsa. Varje litet ord påverkar mer än vad ni tror.