Jag hatar att ibland behöva erkänna för mig själv att jag har extremt svårt för att släppa in människor i mitt liv. Eller om jag ska tydliggöra – Jag är rädd för relationer. Ni som har hängt med här under en längre tid minns det nog och att en stor anledning till det beror på att jag inte litar på människor efter jag blev lämnad som sjuk. Jag vågar inte bli lämnad igen. Det är så jävla hemskt att en sådan sak ska behöva påverka mig än idag. Det här slog mig igår när jag och Johan diskuterade en sak som berörde detta ämne och det slutade med att jag nästan drunknade i tårar. Jag, precis som många andra, möts återkommande av händelser i relationer som får mig att förstå att jag inte bör lägga ned mer av min tid på hen. Man ger ger och ger, men får aldrig någonting tillbaka, och det pallar inte mitt psyke. Fixa listor till nattklubbar, bjuda på olika typer av aktiviteter, ge ifrån sig kläder, smink och prylar, sitt engagemang och kärlek. När jag ger så ger jag för att jag verkligen vill och för att jag gillar personen. Jag vill ha hen i mitt liv. Jag släpper in och ger allt. Men får jag ingenting tillbaka av den så känner jag mig dum. Jättedum och blir extremt osäker. Den personen kommer garanterat inte ställa upp längre fram och där måste jag säga tack för mig.

Dessa känslor leder i sin tur till att jag ibland hellre spenderar min tid hemma. Eller lägger all min tid på vissa vänner. Jag litar på mig själv, jag litar på Johan och jag litar på vänner som jag haft i många många år. Men jag framstår då samtidigt som tråkig, egoistisk och ointresserad inför nyfunna vänner. Jag kämpar för att bli bättre på det här och hoppas att jag snart kan se något framsteg. Jag älskar ju att hänga med allt och alla.

Någon som har samma problem som mig? 

När jag stod i kön på Hemköp i fredags stod två unga tjejer (14-15?) bakom mig och diskuterade högt och flitigt. ”Ska jag köpa den?” (En godispåse) ”Ja, men du börjar ju vara nyttig i morgon. Köp den” ”Men jag kommer bara äta upp den…” ”Åh, fan vad jag hatar mg själv” ”Lova att vi går ut och springer i morgon då!” Diskussionen höll på fram och tillbaka i ca. 5 minuter och det kliade något sjukt i mina fingrar. När jag sedan packade min påse och tjejen stod i kassan och frågade sig själv en sista gång ”Ska jag köpa den?”, kunde jag inte vara tyst. ”Vet du vad! Du vill ha godis och hur kul är en fredag utan? Tråkig. Och så är du jättefin, så sluta fundera och köp påsen”. Hon köpte den och så tog jag min påse och gick.

Dagen efter när jag åter igen stod i godishyllan hade jag en familj runt om mig. Mamma, pappa och tre barn. Barnen fick max köpa 15 bitar var. Jag kan förstå den regeln, då barn inte ska äta för mycket socker. Men…. när jag insåg den stora anledningen till antalet ville jag bara ta med dem hem till mig. Barnen frågade om de kunde köpa med sig en chipspåse, popcorn eller Marabou att dela på och svaret kom snabbt från mamman: ”Nej, köper ni för mycket så kommer jag äta och då blir jag tjock”. GAH! Snälla. Lär inte dina barn att mänskligt snacks är farligt och att man blir tjock. Detta leder till att barn får en konstig relation till mat i tidig ålder, precis som tjejerna på Hemköp, och det i sin tur kan leda till en ätstörning.

MEN ÖVER TILL NÅGOT LITE ROLIGARE…

Jag sitter och glädjesnyftar i skrivande stund. Jag har precis sett trailern för filmen om Ted Gärdestad 3 gånger och jag snyftar av glädjen att den skapats. Ted Gärdestad är den bästa jag vet. Jag älskar hans låtar och lyssnar på honom dagligen. Det här kommer att bli en av årets alla höjdpunkter.

Nu ska jag se på The Jinx. Puss!

Under Way Out West lanserade Metro kampanjen #VarInteEnDouche. Heja! Och faktiskt en väldigt passande kampanj för mig att bli boostad av just i stunden.

Skitstövlar finns ju överallt nästan varje dag, men här om dagen stötte jag på en riktigt riktigt dum jävel som såklart betett sig illa över nätet. Personen jag pratar om gör det i skrivande stund och det gör verkligen ont inom mig. Så ont att tårarna rinner. Det ska också tilläggas att jag redan har fått en spark. Så en spark på spark lixom.

Jag är och har alltid varit en stridslysten person, så jag kommer absolut inte låta denna händelse som just nu pågår rinna ut i sanden, men jag ska försöka tygla mig själv och inte göra ett stort blogginlägg om det. Blogginlägget hade hetat: Vuxenmobbning. Det hade varit någonting ni! Men jag ska vara den större människan den här gången. För jag är inte en douche.

Varför ska hat ligga närmre till hands än kärlek?