Hej fina ni! Det är fredag och helg – hur härligt? Jag vill inleda med att svara på en kommentar som är väldigt viktig för migJag är oerhört tacksam och blir väldigt varm i hjärtat av att jag har världens finaste läsare som verkligen bryr sig om sin omgivning och till och med mig. Tack! Jag vill svara på kommentaren ovan som kom in här om dagen och jag kan börja med att säga att du är helt ute och cyklar, som tur är 🙂 Jag kommer ta en dag inom kort och förklara mer om mitt mående, för jag fattar att det kan uppstå missförstånd och förvirring när ni inte vet vad det är jag känner och mår dåligt av. Just nu är träningen min räddning och hjälper mig framåt. Träning kan ju utföras på olika sätt och den behöver inte ha någonting med ätstörningar att göra. Jag behandlades på Mandometerkliniken för snart 4 år sedan och det var det bästa jag har gjort. Många säger att man aldrig kan bli frisk från en ätstörning, men jag säger emot där. Eller jag blir rättare sagt lack. Mandometerklinikens metod gjorde mig hel och har lärt min hjärna att det inte finns någonting som är läskigt och att älska min kropp. Idag blir jag till och med inbjuden av kliniken att komma och hålla i gruppsamtal med patienter och det skulle de inte låta mig göra om de inte visste att jag är 100 % bra.

På ett sätt kommer jag att få lida av min gamla sjukdom i hela mitt liv. Tyvärr.. Vill jag träna varje dag kommer min omgivning ifrågasätta mig, orkar jag inte äta upp min lunchtallrik kommer folk tro att jag har problem, likaså om jag tackar jag nej till godis och sötsaker för att jag inte är sugen. Det är faktiskt skitjobbigt och jag kan bli ledsen för det också. Senast i Palma med Ivyrevel uppstod en sådan situation och jag tappade det totalt. Kan ni förstå den jobbiga känslan av att aldrig kunna få känna sig helt fri från en sjukdomsbild? Jag vill ju kunna leva mitt liv som frisk utan att känna någon oro runt om mig. Min familj vet att jag är mer än 100 % bra och det är nog för att de känna mig så bra, så kanske ska jag dela med mig mer till er? Jag vill inte att ni oroar er i onödan, men jag är oerhört tacksam för att ni tänker på mig och jag vet att ni bara gör det för att vara fina.

Det här jag sa med glassen här om dagen på InstaStory var jävligt klantigt. Jag kom på det efter men orkade inte ta bort det. Jag tänker ALDRIG så som jag sa ”Jag får äta mer glass om jag har tränat”, aldrig! Det vet alla mina nära och kära. Just nu tränar jag för fulla muggar, men äter minst lika mycket godis och god amt. Jag gör det jag känner för och det som får mig att må bra.

Men TACK till alla er som har frågat. Ni är verkligen guld värda <3

Februari 2016 började med att min historia fortsatte publiceras i media och den 1:e februari ville Östgötatidningen Corren dela med sig av den. Jag tycker än idag att den är så sjukt viktig för många att läsa i och med att vårt samhälle bara blir mer pustande för varje dag som går.

Här kan ni som missat läsa om när mitt liv blev ett mörker.

Sedan kom BÄSTIS hem efter ett halvår i Australien och den helgen firades med att bara vi två umgicks på alla mjöliga sätt. Jag hängde även med Hägg för första gången lite mer ordentligt.

Titta här. 

Det blev mycket Malin i februari som ni kan förstå och en måndag hängde vi på Fashion Week och premiäråt på min vän Filip Fasténs restaurang Agrikultur. Även kallad min favoritkrog.

Läs här. 

Jag och Johan bestämde oss för att köpa lägenhet ihop efter bara 6 månader och vi for snabbt ut på marknaden. Den här helgen tittade vi på en lägenhet som jag fortfarande undrar över varför vi inte köpte? Käkade ostron gjorde vi också.

Läs här!

Jag svarade på frågor om Berghs School of communication, jobb och karriär som jag vet var uppskattat.

Del 1  & Del 2 

Det var alla hjärtans dag som det snart är dags för igen och Johan överraskade med hotell och en mysig middag på Milles. Mer om det kommer ni få höra i podden i morgon. Vi käkade även väldigt mycket brunch på Strandvägen 1 den här månaden.

Läs här.

Jag och Sofie, som jag för övrigt har lite cravings för nu, fick för oss att spela in en matfilm där vi lagar dumplings. Har ni missat?

Se här:

Jag lärde känna fröken Sprigg lite bättre över en mysig fika.

Mot slutet av februari var jag och firade min bästis som fyllde 25 år och i samma veva var jag och Johan och kikade på fler lägenheter och budade som galningar.

Läs här.

Och avslutningsvis så fotade jag en del med min älskling Stella.

Se här.

I källaren på det här huset bodde jag hela sommaren år 2013. Det var som ni nog förstår inte särskilt glassigt och även långt ifrån känslan av en sommarledighet, men fan vad bra det var. Utan den sommaren hade jag ju inte stått på två ben idag, fått jobbet som PR Manager på Ivyrevel, haft världens bästa kille, vänner eller den här bloggen. Hur som helst, igår var jag tillbaka för att genomföra min 3-års uppföljning där man gör psykiska tester, intervju samt ”testäter”. Dessa uppföljningar genomförs inte på grund av att man fortfarande mår dåligt utan för att Mandoeterkliniken ska kunna försäkra sig om att sin tidigare patient inte har fallit tillbaka och även att deras metod faktiskt fungerar. Så att komma hit någon gång om året gör mig bara varm i hjärtat och det finns inget obehag.

Men till gårdagens besök som berörde mig något enormt. Jag Snapchatade på vägen dit och ända fram till dörren in till kliniken. Jag var tidig och slog mig ned i deras vardagsrum för att invänta mitt möte med en av Mandometerklinikens behandlare. I samma rum satt även en patient och vi båda tittade ned och höll på med telefonerna. Jag vågade inte kika runt om mig då det kan vara känsligt att ge blickar på kliniken.

Helt plötsligt avbröts jag och fick ta ur hörsnäckorna och titta upp: ”Förlåt om jag hoppar på dig, men det här är bara lite sjukt. Jag satt precis och tittade på din Snapchat och nu sitter du framför mig”. Jag blev såklart generad och smickrad, vi kramades och jag slog mig ned i samma soffa som henne. Hon berättade då för mig att mitt inlägg om min historia från frisk till anorexia till idag starkare än någonsin var anledningen till att hon satt där idag. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka då. Det går inte att förklara hur jag känner kring detta, men att jag har kunnat inspirera till att våga söka hjälp och satsa på livet är helt fantastiskt och jag är oerhört glad över att jag gjorde det för typ exakt ett år sedan. Vi pratade sedan vidare om livet i stort, drömmar som krossats, drömmar som uppfyllts och om vikten att lära känna sig själv ännu bättre.

Till dig som jag träffade: 

Att du tog dig modet till att berätta detta för mig, ge mig alla fina ord och kärlek var så jäkla fint. Det visar verkligen på hur stark du är och vilken jäkla power du sitter på, vilket jag även kände av att bara prata med dig. Den styrkan är så viktig nu och får mig också att förstå att du kommer att fixa det här. När allt är över, för det lovar jag att det kommer att vara en dag, kommer du att vara starkare än någonsin och ta världen med storm. Tack för att du gav mig en så fin stund. Fler borde vara så vänliga som du och vilja dela med sig, jag blev själv påmind om att jag måste bli bättre på det.

Kram!