Jag fick precis syn på en artikel (på en livsstilsajt som jag vanligtvis älskar att inspireras av) som gjorde mig jäkligt besviken och irriterad.

Rubrik: ”Är du i parrelation? Då går du lättare upp i vikt” och artikeln börjar såhär:

”Märker du att de tidigare fredagsaktiviteterna sakta men säkert byts ut mot lata filmkvällar i soffan? Se upp! Nu bekräftar forskningen att personer som är i en parrelation lättare lägger på sig extra kärlekskilon”

Alltså… SE UPP? Vad fan är det jag ska se upp för? Extra kärlekskilon? Sedan jag träffade Johan har jag gått upp en jäkla massa extrakilon kan jag lova och har som tur är inte lagt någon vidare stor vikt över det och vill verkligen inte göra det heller. Jag är inte alls besviken på mig själv för detta, men när jag läser det här…. Borde jag alltså börja fundera över mina extrakilon? Att de är negativa? Se upp Henrietta! 

Artikleln fortsätter i samma anda och avslutas:

– När par inte behöver se snygga och smala ut för att attrahera en partner, kanske de känner sig mer bekväma med att äta mer, eller äta fler födoämnen med högt fett- och sockerinnehåll, säger Stephanie Schoeppe som är forskningsledaren bakom studien, till New Scientist.

Detta var alltså avslutet på artikeln som når ca. 250 000 unika personer i veckan. Ett skämt i mina ögon. För det första: Varför ens skriva denna artikel? För det andra: Om den nu skulle skrivas – varför inte dra ett schysst avslut på det hela? Få människor att känna att VAD HÄRLIGT att jag är trygg i mig själv och min kropp, trots några kilo extra. Det är en sak att skriva om fetma som är farligt för vår kropp, men EXTRA KILON?

Min dörröppnare in i anorexin var när jag kände att jag hade gått upp alldeles för mycket i vikt i mitt förhållande och började träna på ett helt sjukt sätt för att jag ville försäkra mig om att min partner skulle vilja ha mig kvar. Lite vad den här artikeln uppmuntrar till och jag rekommenderar det inte.

Är det kanske dags att ni redaktörer går en kurs i hur kommunikation påverkar människor? Är det kanske dags att vi som har möjligheten att påverka tar vårt ansvar, slår ihop oss till ett team och ser till att en förändring sker? Tack för mig. 

Jag tänkte dela med mig av en grej som jag egentligen inte vill eller borde, men jag är emot mobbing, och med detta lilla exempel vill jag påminna alla om att mobbing sårar och så är det himla omodernt år 2018.

I somras satt jag och en vän från Linköping och pratade om gamla goda tider på gymnasiet och såklart även om relationer som har runnit ut i sanden. Som många av er vet så har jag inte längre någon kontakt med mitt gamla tjejgäng som var mina bästa vänner under många år. De tog bort mig på sociala medier år 2012 när jag varit sjuk i anorexi ett tag. De flesta av er har redan hört detta. Men nu 7 år senare har ju både jag och alla gamla bekantskaper blivit vuxna…. och jag lagt hela upplevelsen åt sidan och tagit med mig lärdomarna.

 Under det här samtalet med min vän fick jag en idé – ”Det vore kul att styra upp en återträff snart! För alla gamla tjejer som umgicks under gymnasiet…?”

Min vän missuppfattar och svarar: ”Ja men ska du gå på den?”

Jag: ”Den?”

Hon: ”På återträffen?”

Jag fattar då att det redan finns en återträff planerad och jag känner mig plötsligt dum. 35 tjejer som alla umgicks mycket under gymnasiet är bjudna, men jag står inte på den listan. Jag lekte obrydd samtidigt som jag kände hur det grep tag i magen. Det var en av mina tidigare närmsta som tagit initiativet att skapa ett Facebook-evenemang och i slutet av den internt skrivna inbjudan stod det: ”Hojta om jag glömt någon!”.

Flera som var bjudna reagerade och hörde av sig till mig, och en försökte till och med ” HOJTA ” för att du hade glömt någon… Men hon fick inget svar. 

Att jag inte blev bjuden gjorde mig oerhört ledsen.

Det kan kanske låta löjligt då det inte är människor jag umgås med idag, men detta gav mig flashbacks till min sketna tid och ångesten över att än idag inte förstår vad jag gjorde för fel när jag var sjuk. Mer än att jag drog mig undan som många ätstörda gör. Jag trodde inte någon av dem skulle våga sparka igen.

Jag planerade först att åka dit med bukett rosor och leka välkommen, men att ge den som mobbar hela 20 mil kändes inte bra och så vet jag att det hade svartnat för mina ögon… och då hade jag nog själv blivit den största idioten istället. Jag sket i det.

Nästa tanke var att ringa upp personen som en vuxen människa och ställa frågan ”Varför?”, men jag orkade inte och försökte istället glömma. Veckan efter stod denna människa mitt framför ögonen på mig på detta evenemang och körde ”hur-mår-du-länge-sedan-snacket” med en varm ton. Jag försökte glömma vem hon var och svarade med en varm ton tillbaka.

Jag kan glömma och försöka ignorera er för alltid, men att få veta att jag inte kommer att bli bjuden på en återträff, som alla människor någon gång i sitt liv blir, gör mig tårögd. Det känns som om någon vill radera min uppväxt och några av livets viktigaste år ur mitt liv. Det är inte snällt!

När det här hände i augusti tänkte jag först skriva ett blogginlägg om det för att avreagera mig, men mina kära sa: Ge hen inte det! Nu sitter jag och gör det ändå, för visst blir jag en looser och förlorar, för jag erkänner att du lyckades göra mig ledsen, men va fan. Jag vill med detta påminna alla om att mobbing är onödigt och att skita i att bjuda någon till helgens fest skadar mer än vad man tror.

Sparka aldrig igen! 

Jag sitter och skriver på boken och har idag gått igenom vissa sms som jag hittade i min mobil. Mamma har tusen till, men får ta lite i taget. Det är hemsk att läsa och det kniper i min mage samtidigt som det gör mig lycklig när jag ser att varje sms är ljusare. Inte just dessa, men jag håller på mycket till boken.

Här närmade jag mig den tid då jag inte orkade längre. Det är så sjukt att en kropp utan mat kan tappa allt. Vänner, tron på sig själv, livslusten och verklighetsuppfattningen. Jag var inte ensam, men det kändes så. Jag var själv i min bubbla och jag kunde inte ta mig ur.

Denna typ av sms är återkommande. Stackars mamma som varje kväll fick mötas av detta och befinna sig 20 mil ifrån.

Jag kommer att skriva mycket om ilskan som jag ständigt bar på under dessa år. Hemska jag, som inte gick att kontrollera. Och efter varje utbrott fick jag panik och trodde alla skulle lämna mig.

Läs: ”arg när jag sett mig i spegeln”. Att man ska behöva bli det.

Här hade jag precis börjat på min behandling och är så nöjd. Jag insåg att mat var gott och att det gjorde mig till en glad människa.

Det är lite jobbigt att skriva just nu…. Mycket känslor som blommat upp och jag känner sorg över att denna skit stal år från mitt liv. Ta hand om er <3

När jag ändå har er på tråden! Om det är någonting ni önskar att jag skriver om eller tar reda på genom experter – skicka det till mig på mail eller i en kommentar. Jag vill göra den bästa boken på detta område och där behöver jag er! Ni är bäst. Puss!