Igår mötte jag upp Sara som pluggade på Berghs School of Communications samtidigt som mig. Vi hängde inte när vi gick på skolan och jag tror knappt att vi ens bytte en enda mening med varandra. Sjukt olikt mig? Och rätt olikt Sara också tror jag. Inte av någon speciell anledning, utan det blev helt enkelt bara så.

Här om veckan hörde hon av sig och ville bolla lite PR för ett projekt hon håller på med på sidan av jobbet, och såklart ville jag det! Älskar att dela en måltid med någon jag inte känner och på det bolla roliga sidoprojekt och få ge idéer på någonting jag själv inte håller på med.

Vi satte oss på Sally Voltaire & Systrar och det var som vanligt världens längsta kö. Men det är la inte så lustigt eftersom de serverar typ världens godaste lunch.

Jag blir så där lycklig när jag kikar ned på tallriken.

Jag tog en tallrik med räkor, glasnudlar, inlagd rödlök, paprika, rostade nötter och någon slags nötsås. Det var verkligen smaskens!

Jag är aldrig en idéspruta från första sekund, men efter en stunds tjattrande kommer jag alltid igång och jag hoppas verkligen att mina tankar gav Sara och gänget på SheSays någonting. Vad är det då? En cool organisation för tjejer i den kreativa branschen. Så ball! Bortsett från PR-snack svarade jag på lite frågor till deras Woman of the Week och så snackade vi en herrans massa om självförtroende på jobbet. Hur man vågar ryta ifrån, säga upp sig, gå arbetslös för att hitta det man drömmor om och så vidare.

Sara gjorde mig så glad efter lunchen. Jag får dagligen massa mail som rör jobb och studier, och jag lovar er att jag svarar fort jag får tid över. Men så länge delar jag med mig av lite allmänna tips för den som vill läsa:

1. Var dig själv från första sekund. Både på skola och i jobbsammanhang! 

På intervjuer berättar jag exempelvis alltid om mina tidigare år som anorektiker och om tidigare dåliga arbetserfarenheter. Varför? Dels för att lätta på hjärtat redan från start och känna hur det mottages. Jag menar, ska jag börja jobba någonstans vill jag ju kunna lätta på hjärtat? Men också för att jag samtidigt visar mig stark. Det är starkt att våga berätta om sådant som man annars kan tro får en att framstå som svag. Jag lovar er det. Jag har alltid fått pluspoäng för min ärlighet och privata presentation av min själv.

2. Våga reagera på ditt sätt på jobbet. Och i skolan.  

Vill du gråta? Gråt. Tycker du att någon har varit taskig? Säg till. Jag får ofta höra att man inte ska gråta inför chefer, för då visar man sig svag och då vinner de? Fick höra det senast i helgen. Jag tror inte på den grejen. Jag fällde några tårar i förra veckan och det gjorde jag för att jag är människa. Jag vill kunna gråta om jag är ledsen. Jobbet är ju en del av mitt liv och då vill jag kunna leva det utan att behöva tänka mig för. Det hela resulterade i ett fantastiskt möte med personen i fråga och nu känns allt så jäkla bra. Jag tror att ärliga känslor gör jobbet härligare.

3. Säg upp dig om du inte trivs på din arbetsplats.

Jag sa upp mig eftersom min tidigare arbetsplats tyckte att jag skulle ”överprestera även om vi beter oss som ett helvete”. Jag lämnade det rummet med världens snorigaste näsa och sa till mig själv: Aldrig mer. Då hade jag råkat ut för två skitiga arbetsplatser på 6 månader. Min första tanke var att jag aldrig skulle kunna få ett jobb igen och att jag skulle behöva gå utan pengar alldeles för länge. Veckan efter stod jag och valde mellan 5 olika jobb och det slutade med Wrapp. Jag tror att om man verkligen vill byta jobb ska man våga säga upp sig. Det är svårt att ge sig fan på en sak om man fortfarande går på trygga ben i form av en lön. Om jag skulle vantrivas idag, ja då skulle jag säga upp mig, nöta CVn och springa på intervjuer. Skit i hur läskigt det är, allt löser sig och säkert snabbare än om du går runt på en ohärlig arbetsplats samtidigt.

4. Var engagerad. 

Lev ditt jobb. När jag skulle börja jobba som kommunikationschef på ett chefsnätverk köpte jag alla möjliga böcker om chefer och ledarskap för typ 5000 kr. Dessa låg jag sedan och lusläste när jag låg och glassade på en yacht på Ibiza. Inte en helt solklar kombination, men att jag alltid lever mitt jobb har gett mig mycket. Tips tips!

Förlåt för dålig update idag! Jobbet har gått i 120 och så sprang jag till DFlex direkt efter. I morgon är det nya tag och jag börjar morgonen med frukost på AWBs pressdag. Sedan går dagen i ett med både cykling på Casall och en herrans massa spring på PR-byråer. Vi hörs i morgon <3 

Jag måste göra ett erkännande och det är jag är tillbaka på ruta 1 när det kommer till att lägga ned den här dumma drogen godis. (Min första dag utan godis kan ni läsa om här!) Och ja, jag känner mig helt jävla värdelös. Det här handlar inte om att jag vill lyckas med en diet, bara om att jag vill och måste kunna leva en hel dag utan socker som faktiskt är farligt för min kropp.

Mina misslyckanden sker dagligen och jag tänker på dem dygnet runt. Att jag har en sådan vidrig disciplin gör mig ledsen. Så ledsen att tårarna inte vill stanna kvar i ögat. Jag som prestationsprinsessa ser mig själv som en riktig looser.Hur kan jag, en tjej med så galet mycket vilja, ständigt misslyckas med ett så enkelt uppdrag som att sluta äta godis varje dag? Under påsken i Palma var jag utan godis i en hel vecka utan problem, men fort jag kommer tillbaka till vardagen är jag alltid där igen. Varje kväll 20.30, ja då ska jag gå och handla en påse godis? Det är inte mycket godis, men det är fortfarande godis.

Tidigare åt jag även mackor efter godiset, men det har jag tack och lov lyckats lägga ned på vardagar i alla fall. Pju!

Det jobbiga med detta är att det nog inte handlar om själva godiset, utan om min rutin. Jag älskar alla typer av rutiner, men tyvärr är det många av dem som är mina största fiender. Just denna snackar vi samma tid, lika många och lika stora godisbitar och samma turordning på vilken godisbit jag äter först, efter det och sedan sist. Jag har ju även en grej med att vissa ska ligga i kylen lite längre tid än de andra?

 Det här med extrema rutiner kom till mig redan när jag var sjuk och det var även med hjälp av dem jag blev frisk från min anorexia.

Som sjuk var hela mitt liv uppbyggt på rutiner. Det fanns regler på hur jag skulle äta upp min glass, i vilken ordning jag skulle hacka kvällens sallad och såklart hur många kalorier jag högst fick äta. När jag skulle bli frisk gick även där allt ut på mina rutiner. Jag fick ett schema med nya maträtter, aktiviteter och tider som jag skulle lära min hjärna att gilla och följa. När jag i några veckor hade tvingat mig gilla dessa var jag fast och blev därför frisk. Tack vare dem övade bort min rädsla för mat. 

Idag har jag absolut inga problem med maten, men det dumma nu är att jag är extremt beroende av mönster. Hur fasen övar man bort det?… Ska jag lära mig nya rutiner igen med hjälp av ett schema? Nä men jag pallar inte!

Har du ett tips? Hur gjorde du? Snälla, inspirera mig!

Igår lyckades jag faktiskt skippa godiset för andra gången på 1 år, men istället åt jag 1000 äpplen och det är inte heller skitkul. Idag vill jag inte äta äpplen, utan godis igen. Suck! Funderar på om jag måste gå all in på typ raw food eller något annat som jag inte gillar. 

https://www.youtube.com/watch?v=wNGjLjbdGg8&feature=youtu.be

Så här kan det se ut när jag försöker ta den perfekta selfien. Eller jag brukar i för sig inte springa runt i magkort t-shirt och svarta mjukisar, men idag har jag varit hemma i sjukdom och kände att jag verkligen ville ta en bild på min grymma tisha jag fick av Nelly här om dagen. Pinsam tjej eller cool tjej?

Jag började lura på det här med selfies och sociala medier idag…. Vad tycker ni? Är det någon av er som tycker att det är löjligt med människor som tar selfies? Eller att det är pinsamt, men egentligen vill ni ta en? Att det är supernice eller bara ingeting?

Jag tycker själv att människor är svinballa när de bara ställer sig mitt på stan och trycker av en selfie. Eller hundra. Jag är faktiskt lite blyg där… När jag gick på Berghs var det inga problem för då var jag en student och kunde vara lite lajban. Jag är ju självsäker och tror väldigt mycket på mig själv, men ibland larvar jag mig och oroar mig för att jag ska tas oseriös med en selfie kopplat till mitt yrke.

Varför? Är det inte helt fantastiskt  att man älskar att se sig själv och att man vill göra sig fin för sin omgivning? Är det inte ballt att man inte bryr sig om vad andra tycker? För vem blir inte glad och peppad av en fin bild på sig själv? Ändå hör jag så många prata skit om detta dagligen. Suck… Jag ska fasen bli bättre.

Mer selfies för mig! 

Till slut fick jag till pekfingret. Känner du för lite #GIRLBOSS? HÄR kan ni köpa tishan! 

Den blev väl inte så perfekt som jag hade tänkt mig. Kanske borde ursäkta mig och skriva: #Nomakup ?  Nej vet ni vad, jag struntar i det!