Henrietta Fromholtz

Hej raringar! 

Det är dags för min härliga helg på bild.

När jag vaknade i fredags kände jag – Nu är det fan nog med kyla, och tänkte om i mitt klädval innan jag trampade iväg till jobbet. No more style och bara bekvämt. Såg jag inte ut som ett proffs så säg!

Väl hemma åkte papiljotterna upp och pyjamasen på, men som kvällens outfit.

Jag väntade nämligen gäster i form av Halima, Parvin, Pålle och Karin från Metro Mode. Vi beställde pizzor i alla dess former och smaker, snackade en jäkla massa skit och dansade till gamla klassiker till svetten rann. Jag älskar förfesten!

Sedan pälsade vi på oss för att ge oss vidare ut i natten – Hej världens bästa babes Halima och Pålle.

Festen hölls hemma hos Tolga som jag och Pålle lärde känna under vår Turkiet-resa då han är marknadschef där. Världens härligaste människa med en himla massa fina vänner som var på plats.

Haha! Kolla Halima! Och här även Alexandra Pascalidou som jag verkligen sett fram emot att få träffa. Hon och jag har samma bokförläggare (för hennes Metoo-bok) och hon gav mig så otroligt många bra tips som jag kan ha med mig i skrivandet framåt. Magiska power-kvinna!

Efter massa dans och drinkar hemma hos Tolga sa Pålle: ”Kvällen är inte slut!”….

….och vi tog oss vidare till diverse ställen. Efter denna bild blev ingenting mer dokumenterat, men oj vilken kväll jag hade med världens härligaste brudar.

I lördags vaknade jag upp bakis och hungrig som ett djur och vi typ sprang ut på stan för en juice och toast på Juiceverket. Har någon av er testat deras magiska köttmacka? If not – You should!

Johan var sugen att gå på stan efter det och då är det bara att gasa på innan han hinner ångra sig. Dessa Acne-skor testade jag och beställde i vitt.

Dagen gick i ett och helt plötsligt var det kväll och dags för lördagsmys hemma. 

Jag hade tre önskemål till middagen: Stark mat, inte för mycket meck och gärna lite krisp, så vi gjorde en stark indisk curry med nudlar och grönsallad. Mums sa jag och Johan ”nja”. Jag älskar ju thaimat och indiskt och han är mer för italienskt.

Igår vaknade jag till en tallrik pannkakor och nybryggt kaffe. Jag älskar att vakna upp till en doft av något ät- och drickbart.

Helt plötsligt var klockan 14.00 och min kollega Nathalie plingade på dörren med packning för vårt jobb här uppe i Åre. WOOP WOOP!

Planen var att landa i Åre sen eftermiddag för att vi skulle hinna med lite kvalitetstid på vårt härliga hotellrum, men helvete så mycket förseningar vi råkade ut för. Hotellet var hur som helst magiskt och det var himla mysigt att det slutade med en middag på rummet.

Nu har vi precis kommit hem från en iskall men härlig dag i backen. Elin och Margaux sitter och jobbar med allt material för dagen, likaså jag och Nathalie. Vi har haft med oss en GoPro under dagen och försöker reda ut om det blev någonting bra att använda.

Vi hörs senare! Jag måste nu beta av av en välfylld mail-inkorg.

Vi har äntligen landat i Åre efter en sjukt lång dag på flygplatsen p.g.a lite trötta förseningar… Men det är skönt att vara framme och vi alla är glada trots den långa väntan.

För er som missat vad jag gör här: Re:member är min kund och i höstas presenterade vi en superrolig influencer-idé som de gillade lite mycket som oss – och nu ska den gå live. Margaux är här, Elin, Ida från Aller och min kollega Nathalie. Vi bor på Tott Hotell och blev tilldelade en helt maaaagisk och enorm svit med både megabastu och bubbelpool på taket. Så sjukt härligt och vi är väldigt glada över att vi valde att stanna här.

Ser inte detta ut som en dröm-söndag?

När vi kom fram var klockan så sent som 21.00 och vi beställde upp mat till rummet. Jag tog en Norrländsk version av Poké Bowl med röding, ris, rostade trattkantareller, majo och bönor. Till detta adderade jag världens godaste sötpotatispommes med smält ost…. som var to die for. 10 poäng på maten enligt alla.

Och nu har vi precis bastat klart och ska lägga oss i sängen för att orka gå upp tidigt i morgon.

Vad händer i morgon då? Ni kommer att få bestämma hela Margaux och vår dag här uppe i Åre genom att rösta på hennes Instagram Story. Under hela dagen kommer det dyka upp frågor som hon vill ha svar på under 30 minuter, och sedan får vi se vad som händer. Spännande! Och glöm inte att hänga med <3

Jag tänkte dela med mig av en grej som jag egentligen inte vill eller borde, men jag är emot mobbing, och med detta lilla exempel vill jag påminna alla om att mobbing sårar och så är det himla omodernt år 2018.

I somras satt jag och en vän från Linköping och pratade om gamla goda tider på gymnasiet och såklart även om relationer som har runnit ut i sanden. Som många av er vet så har jag inte längre någon kontakt med mitt gamla tjejgäng som var mina bästa vänner under många år. De tog bort mig på sociala medier år 2012 när jag varit sjuk i anorexi ett tag. De flesta av er har redan hört detta. Men nu 7 år senare har ju både jag och alla gamla bekantskaper blivit vuxna…. och jag lagt hela upplevelsen åt sidan och tagit med mig lärdomarna.

 Under det här samtalet med min vän fick jag en idé – ”Det vore kul att styra upp en återträff snart! För alla gamla tjejer som umgicks under gymnasiet…?”

Min vän missuppfattar och svarar: ”Ja men ska du gå på den?”

Jag: ”Den?”

Hon: ”På återträffen?”

Jag fattar då att det redan finns en återträff planerad och jag känner mig plötsligt dum. 35 tjejer som alla umgicks mycket under gymnasiet är bjudna, men jag står inte på den listan. Jag lekte obrydd samtidigt som jag kände hur det grep tag i magen. Det var en av mina tidigare närmsta som tagit initiativet att skapa ett Facebook-evenemang och i slutet av den internt skrivna inbjudan stod det: ”Hojta om jag glömt någon!”.

Flera som var bjudna reagerade och hörde av sig till mig, och en försökte till och med ” HOJTA ” för att du hade glömt någon… Men hon fick inget svar. 

Att jag inte blev bjuden gjorde mig oerhört ledsen.

Det kan kanske låta löjligt då det inte är människor jag umgås med idag, men detta gav mig flashbacks till min sketna tid och ångesten över att än idag inte förstår vad jag gjorde för fel när jag var sjuk. Mer än att jag drog mig undan som många ätstörda gör. Jag trodde inte någon av dem skulle våga sparka igen.

Jag planerade först att åka dit med bukett rosor och leka välkommen, men att ge den som mobbar hela 20 mil kändes inte bra och så vet jag att det hade svartnat för mina ögon… och då hade jag nog själv blivit den största idioten istället. Jag sket i det.

Nästa tanke var att ringa upp personen som en vuxen människa och ställa frågan ”Varför?”, men jag orkade inte och försökte istället glömma. Veckan efter stod denna människa mitt framför ögonen på mig på detta evenemang och körde ”hur-mår-du-länge-sedan-snacket” med en varm ton. Jag försökte glömma vem hon var och svarade med en varm ton tillbaka.

Jag kan glömma och försöka ignorera er för alltid, men att få veta att jag inte kommer att bli bjuden på en återträff, som alla människor någon gång i sitt liv blir, gör mig tårögd. Det känns som om någon vill radera min uppväxt och några av livets viktigaste år ur mitt liv. Det är inte snällt!

När det här hände i augusti tänkte jag först skriva ett blogginlägg om det för att avreagera mig, men mina kära sa: Ge hen inte det! Nu sitter jag och gör det ändå, för visst blir jag en looser och förlorar, för jag erkänner att du lyckades göra mig ledsen, men va fan. Jag vill med detta påminna alla om att mobbing är onödigt och att skita i att bjuda någon till helgens fest skadar mer än vad man tror.

Sparka aldrig igen!