Dags att fortsätta på min lilla frågesserie och idag går vi in på ämnet ätstörningar och hetsen inom bloggvärlden:

Hej bästa! Skulle du kunna diskutera ätstörningar, och hur du känner dig kring det idag? Känner du dig helt fri idag, och i så fall hur lyckades du kring det? Triggas du av alla olika träningsevent och bloggkollegor som håller på och bantat etc? Och som nedstående: hur fan fixar du luggen?!?! Jag provade din grej med rollern i luggen men det gick åt helvete för mig kan jag säga.

Hej fina du!

Den här frågan är vanligt förekommande och jag förstår egentligen inte varför? Jag är ju friskskriven från min sjukdom och ni alla märker nog att jag mår väldigt bra. Jag hade ALDRIG klarat av att jobba heltid på min arbetsplats och på sidan av det driva den här bloggen om jag inte var helt fri från min sjukdom. Jag tror nog att den här återkommande frågan beror på att många i vår omgivning säger att det inte går att bli helt fri, men det är fel. Alltså fel fel fel fel! Det är säkert inte alla som kan bli helt hundra, men jag vågar tro och säga att det är så. Hur kan vi människor våga sprida ryktet om att det är omöjligt? Snacka om att förstöra och krossa en ätstörd persons drömmar och hopp om att bli frisk och börja älska livet igen? Om jag hade lyssnat på dessa rykten under min tid som sjuk hade jag aldrig orkat kämpa för att bli bra. Kan vi snälla sluta säga så? Det går och jag är ett levande bevis om det skulle behövas.

Jag lyckades bli helt fri tack vare Mandometerkliniken som hjälpte mig att öva bort mina rädslor för mat, förstå att det inte finns bra / dålig mat och lärde mig att känna mättnad och hunger. Men en stark vilja krävdes också, vilket jag hade från dag 1 som den vinnarskallen jag är. Mando fick mig att inse att det är omöjligt för mig att bli tjock om jag äter som jag ska och även det som jag också är sugen på. Det resulterade i att jag inte var sugen på att överäta och följen av det blir ju att min kropp håller sig i balans och i trim. Jag tror dock inte att andra klinikers metoder hade fungerat för mig. Nyfiken på Mando? Sök på Mandobeterkliniken i sökrutan!

Om jag triggas av träningsevent och bloggkollegor som bantar? Absolut inte! Härliga event där man tränar och äter chiapudding är bara trevligt tycker jag. Min inställning till mat är “jag äter det jag bjuds på” (bortsett från att jag just nu försöker bli av med mitt sockerberoende som inte är bra för min tarm!) och att det är trevligt med omväxling. De flesta event innehåller ju någon slags alkohol och mat som i vårt samhälle inte klassas som “nyttigt”, så det är väl härligt att vi bloggare bjuds på en perfekt mix! Det är så jag vill ha det i mitt liv. Jag tycker dock att det finns alldeles för många dåliga förebilder i branschen när det kommer till detta ämne. Flera bloggare snackar för högt om mat på ett tråkigt sätt som de egentligen skulle kunna hålla tyst om. “Jag sket i pommes eftersom jag redan har ätit så mycket onyttigt i veckan”… I en sådan typ av kommentar sätter man mat i tydliga och oschyssta fack och påpekar att det inte är “OK” att bara äta mat som inte går under namnet “hälsosamt”. Det är klart det ligger sanning i det, men att förmedla det på det sättet och till alla människor i olika åldrar blir fel enligt mig. Det sätter omedvetet spår hos många unga tjejer som kan leda till dumma beteenden och tankar.

Var det ett svar på frågan? 🙂

Och gällande luggen – Kanske en ny video på den?

Hej fina ni! Det är fredag och helg – hur härligt? Jag vill inleda med att svara på en kommentar som är väldigt viktig för migJag är oerhört tacksam och blir väldigt varm i hjärtat av att jag har världens finaste läsare som verkligen bryr sig om sin omgivning och till och med mig. Tack! Jag vill svara på kommentaren ovan som kom in här om dagen och jag kan börja med att säga att du är helt ute och cyklar, som tur är 🙂 Jag kommer ta en dag inom kort och förklara mer om mitt mående, för jag fattar att det kan uppstå missförstånd och förvirring när ni inte vet vad det är jag känner och mår dåligt av. Just nu är träningen min räddning och hjälper mig framåt. Träning kan ju utföras på olika sätt och den behöver inte ha någonting med ätstörningar att göra. Jag behandlades på Mandometerkliniken för snart 4 år sedan och det var det bästa jag har gjort. Många säger att man aldrig kan bli frisk från en ätstörning, men jag säger emot där. Eller jag blir rättare sagt lack. Mandometerklinikens metod gjorde mig hel och har lärt min hjärna att det inte finns någonting som är läskigt och att älska min kropp. Idag blir jag till och med inbjuden av kliniken att komma och hålla i gruppsamtal med patienter och det skulle de inte låta mig göra om de inte visste att jag är 100 % bra.

På ett sätt kommer jag att få lida av min gamla sjukdom i hela mitt liv. Tyvärr.. Vill jag träna varje dag kommer min omgivning ifrågasätta mig, orkar jag inte äta upp min lunchtallrik kommer folk tro att jag har problem, likaså om jag tackar jag nej till godis och sötsaker för att jag inte är sugen. Det är faktiskt skitjobbigt och jag kan bli ledsen för det också. Senast i Palma med Ivyrevel uppstod en sådan situation och jag tappade det totalt. Kan ni förstå den jobbiga känslan av att aldrig kunna få känna sig helt fri från en sjukdomsbild? Jag vill ju kunna leva mitt liv som frisk utan att känna någon oro runt om mig. Min familj vet att jag är mer än 100 % bra och det är nog för att de känna mig så bra, så kanske ska jag dela med mig mer till er? Jag vill inte att ni oroar er i onödan, men jag är oerhört tacksam för att ni tänker på mig och jag vet att ni bara gör det för att vara fina.

Det här jag sa med glassen här om dagen på InstaStory var jävligt klantigt. Jag kom på det efter men orkade inte ta bort det. Jag tänker ALDRIG så som jag sa ”Jag får äta mer glass om jag har tränat”, aldrig! Det vet alla mina nära och kära. Just nu tränar jag för fulla muggar, men äter minst lika mycket godis och god amt. Jag gör det jag känner för och det som får mig att må bra.

Men TACK till alla er som har frågat. Ni är verkligen guld värda <3

Februari 2016 började med att min historia fortsatte publiceras i media och den 1:e februari ville Östgötatidningen Corren dela med sig av den. Jag tycker än idag att den är så sjukt viktig för många att läsa i och med att vårt samhälle bara blir mer pustande för varje dag som går.

Här kan ni som missat läsa om när mitt liv blev ett mörker.

Sedan kom BÄSTIS hem efter ett halvår i Australien och den helgen firades med att bara vi två umgicks på alla mjöliga sätt. Jag hängde även med Hägg för första gången lite mer ordentligt.

Titta här. 

Det blev mycket Malin i februari som ni kan förstå och en måndag hängde vi på Fashion Week och premiäråt på min vän Filip Fasténs restaurang Agrikultur. Även kallad min favoritkrog.

Läs här. 

Jag och Johan bestämde oss för att köpa lägenhet ihop efter bara 6 månader och vi for snabbt ut på marknaden. Den här helgen tittade vi på en lägenhet som jag fortfarande undrar över varför vi inte köpte? Käkade ostron gjorde vi också.

Läs här!

Jag svarade på frågor om Berghs School of communication, jobb och karriär som jag vet var uppskattat.

Del 1  & Del 2 

Det var alla hjärtans dag som det snart är dags för igen och Johan överraskade med hotell och en mysig middag på Milles. Mer om det kommer ni få höra i podden i morgon. Vi käkade även väldigt mycket brunch på Strandvägen 1 den här månaden.

Läs här.

Jag och Sofie, som jag för övrigt har lite cravings för nu, fick för oss att spela in en matfilm där vi lagar dumplings. Har ni missat?

Se här:

Jag lärde känna fröken Sprigg lite bättre över en mysig fika.

Mot slutet av februari var jag och firade min bästis som fyllde 25 år och i samma veva var jag och Johan och kikade på fler lägenheter och budade som galningar.

Läs här.

Och avslutningsvis så fotade jag en del med min älskling Stella.

Se här.